Trafiken

Efter att halva facebook delat detta klipp var jag tvungen att kolla på det här klippet. Och i brist på annat delar jag glädjen vidare till er, trogna besökare:

Ljusare tider

Vi klarade det! Vintern är över, mörkret är borta och nu är det bra mycket ljusare än de tolvtimmarsdagar vi vant oss vid. Jag blir glad när jag tänker på att vi tagit oss förbi kolsvarta eftermiddagar och promenader i tjugo minus. Faktiskt var det just mörkret som flest svenskar varnade oss för när vi flyttade hit: men oj hur ska det gååå, hur ska ni överleva i mörkret? 

Det gick ju faktiskt riktigt bra: vi lever.

Skattefinansierat häng

image

Det är så speciellt att på heltid ägna sig åt en person. En konstant mysstund eller en evig kamp mot kropssvätskor, där målet är att barnet ska vara helt och rent vid dagens slut. När vissa önskar kunna stanna tiden de första veckorna är jag snarare glad över att dagarna går – det blir liksom roligare allteftersom. Vi får mer kontakt, jag blir alltmer säker på vad som ska göras när och han lär sig att göra indianljud. Fortfarande får jag från etiopiskt håll frågan om jag inte börjat jobba än, en bra påminnelse om att det här livet får levas tack vare det världsbästa systemet. Så generöst och så bra prioriterat.

Hur går det med svenskan?

Hur går det för Tariku med svenskan då? Det är väl precis som det var för dig att lära dig amarinja?

I själva verket är det precis tvärtom. I Addis var jag tvungen att prata för att ta mig fram; två kilo bananer tack, vilken buss går till CMC, spaghetti med tomatsås, tre paket mjölk och jo allt är bra idag med. En ständig verbal kommunikation med kända och okända, där jag utmanades att prata mer medan hurrarop hördes från alla håll (ej ironi).

Sverige är som bekant annorlunda. Här kan vi betala räkningar, handla mat för en hel månad, åka buss och till och med gå i kyrkan utan att behöva säga så mycket mer än hej och tack.

Raskortet

Röd och gul och vit och svart gör detsamma, säger svensken ibland men glömmer praktiken; lika behandling oavsett hudfärg. Att vara ickevit märks och det står klart att afrosvenskar inte spelar på samma villkor på Sveriges arbetsmarknad. TV, reklampelare och barnböcker är fulla av människor men om du letar efter svarta där kommer du få hålla på rätt länge (testa gärna). Normen är kritvit.

Att hudfärg inte spelar någon roll är bra att säga, men om vi stannar där lär det knappast förändra förutsättningarna för personer med afrikanskt påbrå. Vi måste ta oss tid att förklara för barn varför hudfärgen skiftar. Säga ifrån när folk runtomkring oss talar nedlåtande om svarta. Ifrågasätta våra egna fördomar likaså. Inte låta namn eller hudfärg stå i vägen när vi har makten att ge någon ett jobb. Sluta låtsas som att allt är bra när verkligheten är långt ifrån okej. Ifrågasätta vithetsnormen.

Raskortet

En början kan vara att se den här dokumentären, den kan vara årets viktigaste. Nummer två på listan: den här artikeln.

Sharews snackar

Den i särklass vanligaste frågan jag får är hur vi kommunicerar i vår familj, så varsågoda:

Jag pratar svenska, engelska och amarinja.

Tariku pratar hadinja, amarinja, engelska och numera en del svenska och tigrinja.

Esaias pratar inte alls förutom aoaonjaääänaa. Vi vill att han ska kunna säga mer i framtiden.

Tariku och jag lärde känna varandra på en tid då hans engelska var superbegränsad och jag inte kunde någon amarinja alls – vår relation har således förts framåt med hjälp av en slags hittepåengelska uppblandad med svenska och amarinja när vi inte kan ordet på engelska eller när ett annat språk passar bättre. Exempel: Take away your snor. 

Och så kan det ju inte fortsätta, för då skulle Esaias aldrig kunna göra sig förstådd förutom i den närmsta kretsen.

Därför, plus att man lätt blir less på tiotusenspråklivet, har vi börjat sålla. Bort med engelskan! Hit med amarinjan! Så lite svenska som möjligt!

Engelskan betyder ingenting för oss förutom att den är lätt att ta till. Svenskan får vi alla tre på annat håll (och observera att jag är Tarikus fru, inte hans pedagog), plus att jag alltid pratar svenska med Esaias. Kvar blir amarinjan, språket som jag behöver uppehålla, som gör att Tariku kan uttrycka sig fritt, som Esaias ska få lära sig. Plus att vi kan vara hemliga hela tiden!