Om barn som aldrig kommer

Ett etiopiskt äktenskaps syfte är att få barn och försvinnande få är de par som aktivt väljer att leva utan, ”det är ingen fråga man ställer sig, att vilja ha barn är en självklarhet”. När graviditeten uteblir, eller försvinner lika snabbt som den kom, ses det som ett misslyckat äktenskap där kvinnan beskylls. Utöver sorgen att inte kunna få barn blir hon överöst av frågor och rykten, där förväntningarna från svärföräldrarna inte går att ta miste på.

När jag i höstas träffade en tonårsgrupp frågade en av ledarna hur det är att vara barnlös i Etiopien och min glädje över vidsyntheten till trots blev svaret rätt sorgset. Trots att Etiopien är ett land där det höga barnafödandet är ett nationellt problem finns det givetvis en massa kvinnor som önskade att deras livmoder skulle fyllas med lite liv. Utan vidare möjlighet till en ordentlig hälsoutredning, förpassad till hoppet om att ett mirakel ska ske.

Men vi pratar väl ändå om landet som tillhör världseliten när det kommer till adoption? Jo, åt ena hållet. Att ta hand om en släkting eller något annat barn man har kontakt med är vanligt, men att bli vårdnadshavare åt ett föräldralöst barn från en annan familj förekommer väldigt sällan. Oviljan bottnar ofta i dåliga erfarenheter av icke-biologiska barn som åsidosätts i familjen. En tro att ens ena gener är att föredra framför någon okänds. Och, det som de ofrivilligt barnlösa aldrig nämner men som jag ändå anar; en adoption skulle cementera misslyckandet, visa att man gett upp hoppet totalt.

Som med mycket annat ger ökad utbildningsnivå en större förståelse för par utan barn och det finns både individer och organisationer som går emot strömmen för att uppmuntra till adoption även inom landets gränser. Men för den enskilde eller de äkta makarna kan Etiopien inte vara det bästa landet för uteblivna avkommor.

Om görandet

När vi berättade för våra etiopiska vänner att vi skulle flytta till Sverige var det ingen som frågade vad vi skulle sysselsätta oss med efter flytten. Ingen förälder, ingen kompis, ingen arbetskamrat. Under de månader som gick från att vi tog beslutet till att flyget lyfte fick vi aldrig frågan om vad vi skulle göra. Så kom vi till Sverige.

Så vad ska ni göra här då? Ska du jobba? Vad tänker du göra i framtiden, Tariku? 

Frågorna haglade – väntat, men ovant. För det som i Sverige är så viktigt att man själv knappt kan inleda ett samtal utan att komma in på görandet är i våra etiopiska sammanhang en icke-fråga.

Gravid med hjälp av Etiopien

Bästa förberedelsekursen för graviditet? Bo i Etiopien. Varför?

1. Järnrik kost.

2. När man är gravid kan ens eventuella viktuppgång diskuteras lika lättsamt som vädret – om du sedan tidigare vant dig vid detta samtalsämne behöver det inte vara kränkande utan bara helt vanligt.

3. Även föräldraersättning på lägsta nivå kommer att betraktas som en rikedom öst ur solidaritetens källa.

4. Om du blir illamående och måste kräkas i en buske eller i ett dike utan att avslöja ditt välsignade tillstånd behöver du inte göra någonting, för alla kommer att dra slutsatsen att kalaset beror på din känsliga utlänningsmage.

5. Det händer också att folk vill ta på ditt ännu ofödda barn och alltså lägger händerna på din mage. Många i nord tycker att detta är lite förolämpande och nästan obehagligt – detta obehag kommer Etiopien råda bot på, genom konstant beröring av kända och okända. Det kommer till och med bli så att du, vid eventuell flytt till Sverige, går och hoppas att någon ska ta på din mage. Desperat.

Etiopien igen. Och igen.

Jag förundras över hur tanken på vad andra ska tycka är ungefär bäst på att hämma kreativitet. Och så förundras jag över det där rackarns landet som aldrig släpper taget. Gång på gång får jag idéer på blogginlägg, men låter bli att skriva eftersom de skulle innehålla det ljuvligt klingande namnet Etiopien. Jag bor ju i Sverige nu, tänker jag, inte kan jag älta Addislivet i all evighet. Åtminstone inte offentligt, inte för ofta och inte utan bortförklaringar.

Men det kan jag ju visst. Det är lätt att ta personen ut ut Etiopien men svårt att ta Etiopien ut ur personen; kanske måste jag själv acceptera att mitt hjärta till viss del kommer att vara där. Den som inte vill läsa om mina jämförelser, minnen och lärdomar – inlägg som innehåller Etiopien på ett eller annat sätt – behöver ju inte leta sig hit. Den som vill läsa får, hädanefter.

 

Fem halvår i Addis Abeba

Detta inlägg skrev jag i juni och då internettillgången nådde sitt slut hamnade det bland utkasten istället för att publiceras den dag vi flyttade. Några månader har gått, men här kommer de ändå: sammanfattningen av mina fem senaste halvår.

Våren 2011 klev jag med nervösa steg av planet och fick stå på etiopisk mark efter tre år av olidlig väntan. Tariku mötte mig på flygplatsen och därefter följde tre månader av fältstudier, vilket mest kändes som en date med Landet jag trånat efter så länge. Studierna resulterade i kandidatuppsatsen Broken promises, om trafficking för exploativt barnarbete inom Etiopien, och allt runtomkring skänkte mig en oförskämt stor glädje. Jag vaknade med ett leende på läpparna varje morgon och de sista veckorna konstaterades att jag aldrig varit så lycklig som just den terminen. Inte ens hemresan kunde få mig på sämre humör, jag visste ju att jag skulle tillbaka.

Hösten 2011 var jag tillsammans med de superfina Maria, Julia och Gustav volontär för WSG/HCE via Salt. Jag började undervisa på Debora utifrån Alpha-kursen och tog mig vatten över huvudet när jag fick för mig att fylla alla luckor i projektet. Ingen själavårdare? Inga problem, det fixar jag! Förutom att jag inte fixade det, utan snarare hade en maratonvecka med samtal med alla tjejer som slutade med en helg då jag bara låg och grät. Inte jättesmart. Jobbade också en hel del på huvudkontoret vilket innebar en rätt hektisk vardag, ändå hann jag bli tillsammans med Tariku (viss fördel att han jobbade på samma ställe). Fick inte mitt visum förlängt vilket innebar en ofrivillig – men tydligt välbehövlig – resa till Sverige.

Våren 2012 var tiden då höstens destruktiva arbetsmönster skulle brytas, och de gjorde de också i och med att jag kapade lite av mitt ansvar på Debora. Arbetsbördan försvann dock nästan helt i och med att tjejerna flyttade ut, varpå jag bara hade vissa uppgifter på huvudkontoret kvar. Vid det här laget hade jag bott fruktansvärt länge på gästhuset och längtade enormt mycket efter yta och privatliv. Relationen med Tariku gav mig ett fönster in till den etiopiska kulturen och jag började längta till Sverige ibland – två stora steg mot att bli lite mer balanserad i synen på de två länderna. Vi förlovade oss i något som vi ville kalla skog och åkte på sverigesemester tillsammans.

Hösten 2012 kom jag tillbaka till ett regnigt Addis Abeba efter soliga sommarmånader i Sverige. Jag bodde i vårt rosa hus och Meles Zenawi dog. Tariku blev kroniskt sjuk, en ny Deboragrupp drogs igång, mina vänner och släktingar kom på besök och jag blev fru – allt detta under vad som kändes som ett år men i själva verket var typ en månad. Ändå var det en härlig höst då jag verkligen trivdes med att vara gift och njöt av att amarinjan gick bättre och bättre. Firade min första jul i Etiopien och fick äta upp det jag förut sagt om att jag inte bryr mig så mycket om högtider (vänta bara tills du sitter där på julafton, var det någon som sa) men blev också positivt överraskad hur bra det blev.

Våren 2013 fortsatte jobbet på Debora att flyta på bra, mycket tack vare fantastiska tolkar. I övrigt fortsatte framtidsfrågorna att fylla mitt huvud. Tariku och jag kom till Sverige för att fira mamma, eller kanske för att inse att vi borde bo närmare mamma. Och pappa och bröder och vänner och en massa andra grejer som vi helt plötsligt såg som väldigt bra alternativ. Vi lät beslutet ligga och sjuda ett tag, men när vi kom tillbaka till Addis insåg vi snabbt att det redan var färdigkokt. Anledningarna som tidigare hållit oss kvar i Etiopien fanns inte längre kvar och argumenten för att flytta till Sverige blev allt fler i kombination med en visshet; nu är det dags. Så har de senaste månaderna varit ett avsked till Addis för den här gången, bearbetning av allt som varit mindre bra under de senaste åren och en stor tacksamhet över att jag har fått bo här. Fem halvår i Etiopien – det bästa och det värsta, den mest lärorika tiondelen av mitt liv. Jag lyckades inte rädda världen men fick i alla fall lite längre hår och en man. Och så fullföljde jag mina uppgifter, så summan av det hela är att jag är nöjd, tacksam och redo för nya halvår. I Addis Abeba eller någon annanstans.

Det nya landet – gånger två

Fåglarna har slutat sjunga, kvällarna har blivit något mörkare och ungefär nu börjar jag inse att vi ska stanna här. Hur annorlunda det är. Att flytta till Etiopien var och förblev något av ett hafsverk, för allt kunde göras mer eller mindre spontant. Det räckte att ta ut pengar från svenskt bankkonto i etiopisk bankomat och betala hyran kontant, det var så det fungerade och det var det jag vande mig vid. Här får jag en räkning på nästa månads hyra innan jag har fått flytta in i lägenheten.

Februari 2011 var en något komisk månad, åtminstone om man ser i kalendern jag då hade. Ena veckan var sönderklottrad med tider att passa; tvättid, lunchmöten, lektioner, tågtider. Andra veckan var blank, för då var jag i Addis Abeba. Innan hade jag fått hjärtklappning av att tänka på ett kalenderslöst liv men väl på plats i Etiopien tycktes det mest komiskt att skriva ner vad som skulle hända. Igår gick jag tillbaka till kalenderlivet då jag insåg att mina väl utspridda att göra-lappar inte kunde få mig att minnas allt.

Sverige är ett nytt land, Etiopien likaså. I Addis Abeba är det ofta tillrättalagt, nedtystat. Jag har några nära vänner som försöker säga som det är men också de är påverkade av vinklad media. Väl i Sverige tillåts en annan bild träda fram, om mänskliga rättigheter och demokrati. Stundtals målas den endast i svart och blir en stor kontrast till gamla arbetskamraters facebookuppdateringar om hur underbar Meles Zenawi faktiskt var.

Tankarna blir många och jag funderar på hur jag ska kunna bibehålla någon slags balans mellan de två hemländerna. Eller om det kanske är mer värt att fokusera på det enda sanna, eviga, hemlandet istället.

Om livet på andra sidan

Det är lätt att fastna i dammkornen ibland. Besluten som ständigt måste tas, tjejen som stör resten av gruppen, pedagogiken som sviker, språk som sviker, organisationsstruktur som sviker.

Det är stora problem, det är liv det handlar om då jag valde att jobba med människor.

Det är fortfarande något väldigt litet.

För förutsättningen för att jag ska kunna gå till jobbet och möta diverse problem är att det finns något mer, ett beslut i grunden. Jag är på andra sidan, gräset är inte grönare, men ändå. Jag är på andra sidan.

Jag bor i Addis Abeba, jag jobbar med att undervisa sexton tjejer som vill ut ur prostitutionsskiten. Det var jag inte för tre år sedan. För tre år sedan grät jag när jag cyklade genom ett regnigt Uppsala, för Uppsala var aldrig Addis Abeba. Och jag ville så mycket att jag ibland trodde att jag inbillat mig alltihop.

Sen gjorde jag det jag desperat drömt om, gråtandes längtat efter; jag flyttade till Etiopien. Jag är allt annat än färdigflyttad, banden har inte fått klippas, och det långt ifrån det lättaste jag gjort. Men jag är här nu, på andra sidan, lär mig se nytt ogräs och nya blommor – och jag är så vansinnigt tacksam att jag inte är kvar på den förra sidan, undrandes om hur livet i Afrika skulle kunna vara.

Det tänker jag på en stund, sen går jag tillbaka till vardagen. För det är lättare att undervisa när man kommer ihåg att det här var ju allt jag ville.

Om Gurage, Norrbotten och etnisk tillhörighet

Nämen du vet han är ju Gurage.

eller

Min man är från Tigray.

eller

De gifte sig fastän han är Dorze. 

Rent teoretiskt förstår jag det, att det i detta land är viktigt att veta vilken folkgrupp man tillhör och jag börjar få rätt bra koll på vilken grupp som anses vara bra på att jobba och vilka som verkar bli politiker redan på BB. Längre än så kommer jag inte. Jag kommer aldrig att ha haft en uppväxt där jag, bara för att jag hade en mamma från Ångermanland aldrig riktigt kom in i det där norrbottniska sättet att prata, dansa, gifta sig, starta företag, äta och så. Jag vet inte hur det är att gå omkring på Stockholms gator och alla ser att jag är från norra Sverige bara för att jag har håret på ett visst sätt eller klär mig annorlunda.

Etiopien som nation har funnits med rätt länge i jämförelse med ungefär alla andra länder på kontinenten, men etnisk tillhörighet blir inte mindre viktigt för det. Givetvis finns det stora skillnader, vissa håller sig bara till sin egen grupp oavsett om det är bröllop eller affärer det handlar om, medan andra föredrar att presentera sig som enbart ”etiopier” (inte sällan för att de själva är en blandning av både öst och väst). Men fortfarande är etniciteten ständigt närvarande, en självklar del av världsbilden och vardagssnacket – och en utmaning för den där vita tjejen som aldrig riktigt kommer att fatta.

Kärlek

Skrev ett mail, skulle skriva Erika men det blev Etiopien istället. Det sitter liksom i fingrarna, det här landet.

Nu är det inte roligt längre

Vi var en brokig skara som satt framför en TV för att se på premiärministerns begravning och bland oss fanns en diaspora-etiopier som påbörjade varje mening på engelska för att sen avsluta den på amarinja.

– De har gjort ett väldigt bra jobb med avspärrningarna, de har ju till och med skapat en flod, sa jag med tanke på att alla sörjande fick vada genom vattenströmmar.
– Det har faktiskt ingenting med vägarna att göra, sa diasporakillen gravallvarligt.
– Nej, jag vet det, sa jag och mitt hjärta gick sönder av åtta knivhugg;

Det
går
inte
att
vara
ironisk
i
Etiopien

Tanken var ju inte att jag skulle behöva förklara mig, tanken var ju att diasporatypen och alla andra inblandade skulle se det komiska i situationen. Men jag begär inte mycket. De behöver inte skratta, de behöver inte ens tycka det är lite småroande – bara de fattar att jag inte är seriös!!!

Att bo i Etiopien och behålla sin ursprungliga humor är omöjligt; om du ska vara ironisk måste du ta i för kung och fosterland och säga något i stil med ”jag ska döda dig med mitt gevär om du inte lämnar in den här rapporten i tid”. Då kanske någon fattar. Men så gör man ju inte i fosterlandet.

Sen tror man att mörkret bjuder på en ljusglimt, när det kommer ett gäng svenskar och stannar här några veckor eller en termin. Man tänker att nu minsann kommer jag få utlopp för det där som 90-talet sådde i mig, och kör igång på direkten.

– Elin, vad använder man den där tunnan till? frågar den nyanlända svensken och pekar på något man förvarar teffmjöl i.
– Där förvarar man fårtarmar, svarar jag.
– Jaha.

Nio knivhugg;

Vi
har
ingen
gemensam
referensram
i
det
här
landet

De nyanlända svenskarna säger åt mig att jag inte får driva med dem om något som har med någonting alls att göra och jag förpassas till lokalbefolkningen. Små låtsasslagsmål när man ska hälsa, hahahahahahahahahaha.