Musikhjälpen

Årets version av Musikhjälpen är till ända, men inte min kluvenhet inför det veckolånga insamlingsprojektet. Jag älskar hur folk, kända som okända, visar sin genrositet och kreativitet för en god sak. Men varför är det alltid samma mossiga visa av enkla lösningar på komplicerade problem? Varför inte bryta traditionen av ”vi hjälper dem”?

Vissa forskare och professionella som faktiskt arbetar med att minska spridningen av HIV bjuds in, men de försvinner snabbt i mängden av musiker, låtönskare och radiojobbare som säkert vill väl men snabbt hamnar i en lökig retorik. Din musik räddar liv, vi kan hjälpa Afrika söder om Sahara, pengarna räcker till så mycket. Pengar kan göra skillnad och de organisationer som får sitt stöd av Radiohjälpen kan sannolikt verka för vissa av Musikhjälpens målsättningar. Men man måste komma ihåg att denna form av tillställning erbjuder ett engångsstöd, vilket inte uppmuntrar organisationers långsiktighet (alltså tvärtemot vad som påstås inifrån buren). Och att se en emotionell artist krama HIV-positiva i Moçambique ger mig noll kunskap, bara en välbekant obehagskänsla, det är nämligen inte första gången en kändis träffar svarta människor i syfte att få mig att vilja skänka pengar.