Om att trivas

I höstas vände min magtur – jag som alltid varit friskare i Etiopien än i Sverige fick sålla mig till ledet av nordbor som ligger hemma i olika former av magsjuka titt som tätt, ställa in jobb och tappa både energi och kilon. Vilket i sin tur gjort mig ännu lite mer tacksam över alla de gånger jag kunnat svassa runt på smutsiga lunchhak, strunta i att tvätta händerna och dricka kranvatten utan att bli sjuk. Och lite mer förstående inför vad det är som får en att trivas i ett land som detta, en insikt om att det varit förhållandevis lätt för mig. Jag har inga större problem med att bekanta står och håller min hand, jag är bekväm med att mitt i en tillställning behöva hålla ett oförberett tal och språk har alltid varit en av favoriterna på skolschemat. Hur skulle jag ha sett på Etiopien om jag tyckte det var jobbigt att duscha i kallvatten eller blev irriterad när folk ber lite yvigt? Eller om jag från första dag bott på en toalett?

På den oförskämt friska tiden

Köttigt

FN:s hungerexpert har ett råd till oss i den rika delen av världen: om vi vill göra något för alla miljontals svältande människor, så är det att äta mindre kött.

Naturskyddsföreningen

Sodere

Igår kom jag hem från den traditionsenliga Debora-resan som alltid går till Sodere, ett varmt och fuktigt ställe några timmar söderut. Inte så oväntat bjöd dagarna på en helt annan stämning än den vi är vana vid på kontoret, eftersom alla var så härligt svettiga och avslappnade. Ingen av tjejerna hade badat förut, så att köpa baddräkt och för första gången liksom krypa ner i en pool för att sedan halka, hamna under vattnet och sen lyckas komma på fötter igen är inget litet äventyr.

Något annat nytt var det faktum att alla mammor hade tagit med sig sina barn – fem stycken totalt. Att från morgon till kväll, genom bussresor och lunchpauser se föräldrar ta hand om sina ungar var mitt eget äventyr och det ständiga samtalsämnet bland oss som jobbar med gruppen. Barnuppfostran är ett lotteri när morsan kommer från diverse trauman inklusive trasiga familjeförhållanden och prostitution, i ett land där Socialstyrelsen inte finns. Barnaga är i allmänhet accepterat i Etiopien och de få som vägrar att slå sina barn är ofta universitetsutbildade – vilket Debora-morsorna inte är.

Anledningen varför dagarna i Sodere gjorde oss förvånade var att problemet med kommunikation mellan barn och förälder var värre än vi tidigare anat. Samtidigt vet vi att de tar till de medel de känner till, ett slag på käften istället för pedagogik, och har allmänna svårigheter med självbehärskning. Frustration är en återkommande del av vårt arbete, men den gör inget gott i sig själv. Så nu är planen att lägga in ännu mer undervisning om barnuppfostran i schemat, samt att anordna extra mamma-barn-dagar då de små familjerna får öva på kommunikation.

Och vissa saker måste vi bara se till att informera om. Typ som att en åttamånaders inte behöver dricka Coca Cola mellan amningarna.

Om att hjälpa till

Många är de människor som kommer till Addis Abeba och många är gästernas syften – studier, turism, adoption, praktik, utbyte mellan kyrkor eller besök av nära och kära. Och väldigt ofta har besökarna en vilja att hjälpa till på något sätt. Uttryckt i största välmening och ödmjukhet vill man bidra med något där det behövs. Jag har själv varit en ung och oerfaren tjej som egentligen inte ville mer än just det. Hjälpa till.

Om vi bortser från den uppriktiga och i sanning rätt fina viljan finns det en viss problematik kopplat till hjälpa till-are som jag. För det första avslöjar det väldigt mycket om vår världsbild. Hösten 2007 satt jag i min lägenhet som var så liten att jag kunde kasta tomma glasspaket från sängen och pricka diskhon. Jag bodde i Uppsala och reflekterade inte nämnvärt över vad jag skulle kunna göra för att förbättra staden. Efterföljande vårtermin befann jag mig istället i Addis Abeba – fortfarande trångbott men med en annan inställning; att hjälpa till. Jag hängde med prostituerade och hemlösa, gick ut på kvällar och helger för att försöka göra världen bättre. Bad till Gud att han skulle använda mig, fick ångest för att jag inte gjorde nog. Men aldrig reflekterade jag över det märkliga att fyra månader i Uppsala var ett ingenting medan tre månader i Addis var en chans att rädda världen. Inte grundat på statistik eller kunskap, bara en inneboende känsla.

Sen kan vi vända blicken från en Elin på 20 år till själva Etiopien. Problemet här är inte brist på resurser. Det kryllar av resurser – och nu kan jag för en gångs skull generalisera mitt uttalande ända till landsbygden. Det finns människor, kunskap, pengar, bördig jord och en massa organisationer. Problemet är svårigheten att nyttja de resurser som redan finns, utmaningen är att skapa effektivitet snarare än att ta in nytt. Att på landsbygden lyckas odla smart och hushålla med resurser, att i organisationen med miljonbudget lyckas planera smart. Behovet är således ett behov, inte en brist.

Så vad gör man då, när man ska åka till Afrika och det kliar i hjälparfingrarna? Jo, man pratar med någon som vet, någon som inte ser Afrika som The Black Continent. Jag tackar Gud att jag min första Afrikaresa fick gå bakom Roland och Lena som hade en massa erfarenhet med sig och sa bestämt att om vi ska hjälpa till vid ett kyrkbygge är det viktigt att vi inte lägger grunden, för det ger felaktiga signaler (typ hej här kommer vita personer och grundar er viktigaste byggnad hejdå nu åker vi ha det bra). Evighetsstor skillnad jämfört med den grupp från Tyskland som med en vanlig tysk lärare i täten hälsade på en etiopisk skola och skulle fira tysk jul – alltså med en massa presenter och godis (bara till barnen som de sponsrade, de andra fick gå ut ur klassrummet) vid en tidpunkt då etiopiern inte alls firar Kristi födelse. Noll poäng för kulturförståelse, noll poäng för fokus på barnens bästa, hundra poäng för hjälpa till-känslan.

Och efter att man pratat med någon förståndig och synat eventuella insatser i sömmarna kan man göra armband med följande bokstavskompination; WWIHDIU – What Would I Have Done In Uppsala (/Skövde/Piteå/Paris/Där du nu bor). Kanske brukar du gå omkring i olika skolor i din hemstad och ge barnen presenter, då har du ju erfarenhet av det, bra. Om svaret däremot är att du i Uppsala hade försökt vara trevlig mot personer du möter – Jättejättebra! Fortsätt så, även om du ska vara i Etiopien ett par tre veckor.

Om utvandraren

I Etiopien finns det gott om utvandrare, som innan de flyttat till ett nytt land och blivit invandrare är fulla av förväntan över det nya livet. Det handlar om mer pengar och bättre standard, men också om större friheter och fler alternativ. Tills de kommer i kontakt med, exempelvis, det svenska migrationssystemet. Helt plötsligt hamnar fokus på hur dåligt det har varit istället för hur bra det kan bli och gång på gång tvingas den hoppfulle bli hopplös, bara för att öka sina chanser. Söker man asyl av politiska skäl bör man också ha politiska skäl att söka asyl, men jag vill ändå ställa frågan. Vad händer med individer som sin bakgrund till trots är fulla av inspiration när de måste betona det allra värsta, sin totala svaghet? Jag tänker på den politiska flyktingen som flytt dödshot men också var en hejare på att springa – bra mycket bättre än svenska konkurrenter som till skillnad från henne faktiskt hade haft möjlighet att träna löpning. Hur hon i mötet med svenska myndigheter betonade sina löpardrömmar, om OS, istället för att oja sig över hur svårt det skulle vara för henne att komma tillbaka till Etiopien. Verkligheten var densamma, men konsekvensen av hennes val var att hon tvingades lämna Sverige. Och löpningen.

När någon lämnar

Det är oundvikligt, väntat, men ändå alltid lika smärtsamt; när någon man vill se förändra sitt liv väljer att inte göra det. I alla fall inte nu, inte med de verktyg vi försöker ge. Inför varje Deboragrupp räknar vi med att några ska hoppa av projektet och ibland händer det redan innan vi hunnit komma igång på allvar vilket är att föredra med tanke på gruppdynamik och relationsbyggande. Men varje år är det också någon eller några som drygt halvvägs i projektet kommer på att de kan leva ett bättre liv hos sin kompis, på gatan, med sin kille eller bara var som helst förutom i vår närhet. Då blir det svårare. Dels att acceptera en vuxen människas beslut att gå tillbaka till ruta ett när hon kommit så långt, men också att hantera den helt nya gruppen – hur visar vi att vi bryr oss om dem var och en samtidigt som de alltid är fria att fatta sina egna beslut?