Om barn och föräldrar – och Gud

För nyblivna föräldrar kryllar det av råd. Vi ska undvika plast, endast köpa ekologiska livsmedel och kläder, och börja läsa böcker med ungen typ hur tidigt som helst. Och jag är med, jag fattar poängen med att inte förgifta sin avkomma eller miljön, att ge barnet bästa möjliga förutsättningar. Men någonstans blir jag också extremt less.

Problemet är inte föräldrar som vill väl – det är ju något bra. Problemet är inte heller att agera utefter sina principer. Men sammanlagt kommunicerar alla råd och hot att barnets liv ligger i föräldrarnas händer. Och jag tror inte att det är så.

Tidigt i min graviditet var jag i Sverige och fick en massa böcker och papper om att vänta barn. Jag läste att livet inom mig var så många millimeter stor och att det är bra att köpa badbalja, blöjor i storlek ett och två, ett fårskinn och en barnvagn. Och någonstans där blev jag så otroligt upprörd över att ingen bok nämnde att man kan BE för sitt barn medan man väntar det. Att Gud faktiskt bryr sig. Såhär i efterhand kan jag se att det handlade om en kulturchock, men ändå finns tanken kvar. Vi springer före och efter och handlar ekokläder och plastbantar för att våra barn inte ska bli infertila eller feta eller kunna tre tusen ord, och glömmer att barnen är en gåva från Gud.

Uppdraget är att ta hand om gåvan efter bästa förmåga. Men lika lite som mitt barn är någon som jag själv har ”skaffat”, lika mycket ligger barnets liv i Guds händer – inte i mina.

Sodere

Igår kom jag hem från den traditionsenliga Debora-resan som alltid går till Sodere, ett varmt och fuktigt ställe några timmar söderut. Inte så oväntat bjöd dagarna på en helt annan stämning än den vi är vana vid på kontoret, eftersom alla var så härligt svettiga och avslappnade. Ingen av tjejerna hade badat förut, så att köpa baddräkt och för första gången liksom krypa ner i en pool för att sedan halka, hamna under vattnet och sen lyckas komma på fötter igen är inget litet äventyr.

Något annat nytt var det faktum att alla mammor hade tagit med sig sina barn – fem stycken totalt. Att från morgon till kväll, genom bussresor och lunchpauser se föräldrar ta hand om sina ungar var mitt eget äventyr och det ständiga samtalsämnet bland oss som jobbar med gruppen. Barnuppfostran är ett lotteri när morsan kommer från diverse trauman inklusive trasiga familjeförhållanden och prostitution, i ett land där Socialstyrelsen inte finns. Barnaga är i allmänhet accepterat i Etiopien och de få som vägrar att slå sina barn är ofta universitetsutbildade – vilket Debora-morsorna inte är.

Anledningen varför dagarna i Sodere gjorde oss förvånade var att problemet med kommunikation mellan barn och förälder var värre än vi tidigare anat. Samtidigt vet vi att de tar till de medel de känner till, ett slag på käften istället för pedagogik, och har allmänna svårigheter med självbehärskning. Frustration är en återkommande del av vårt arbete, men den gör inget gott i sig själv. Så nu är planen att lägga in ännu mer undervisning om barnuppfostran i schemat, samt att anordna extra mamma-barn-dagar då de små familjerna får öva på kommunikation.

Och vissa saker måste vi bara se till att informera om. Typ som att en åttamånaders inte behöver dricka Coca Cola mellan amningarna.

Fem bilder, ett kalas

För en vecka sen fyllde jag 25 och det firade jag genom att skapa en kulturkollision. Jag bestämde mig för att ha ett kalas, fastän jag är fullt medveten om att det är mest ettåringar som har sånt i detta land, och på detta kalas ställde vi stolar på rad längs väggarna och bjöd på injera med så mycket kött som vi aldrig haft i vårt hem – som sig bör på etiopiska festligheter.
Fest!

Det var en massa fina människor som tagit sig ända till vår avkrok.

Mat

Vi belönade dem genom att ge dem det vi visste de ville ha; mat. Jättemycket mat. Och läsk. Jättemycket läsk.

Leta boll

Nuförtiden har jag en hel bunt med kompisbarn och när bollen var på utflykt var vi några som gick och letade efter den. Vi hittade den dock inte, den hade tagit sig in hos grannen.

Tarre

Han jag är kär i var också där!!!

Tårtan

Jag älskar mina vänner fastän de är så fasligt dåliga på att veta vad jag heter. Men det är inte utan att jag blir förvånad över hur mycket kärlek som kan gömmas i ett felstavat namn.

Det var det firandet, och nu kan jag inte göra annat än att trivas sjukt bra med min nya ålder.