När någon lämnar

Det är oundvikligt, väntat, men ändå alltid lika smärtsamt; när någon man vill se förändra sitt liv väljer att inte göra det. I alla fall inte nu, inte med de verktyg vi försöker ge. Inför varje Deboragrupp räknar vi med att några ska hoppa av projektet och ibland händer det redan innan vi hunnit komma igång på allvar vilket är att föredra med tanke på gruppdynamik och relationsbyggande. Men varje år är det också någon eller några som drygt halvvägs i projektet kommer på att de kan leva ett bättre liv hos sin kompis, på gatan, med sin kille eller bara var som helst förutom i vår närhet. Då blir det svårare. Dels att acceptera en vuxen människas beslut att gå tillbaka till ruta ett när hon kommit så långt, men också att hantera den helt nya gruppen – hur visar vi att vi bryr oss om dem var och en samtidigt som de alltid är fria att fatta sina egna beslut?