Något nytt

Jag vaknar med ett leende, hjärtat slår slag efter slag av förväntan. Känslan har funnits där förut, men aldrig så tydligt, aldrig så ihärdigt, aldrig så tidigt på morgonen. Natten har inte varit särskilt lång och gardinerna skvallrar om att solen inte lyser idag. Men ändå, vissheten om att det finns mer att hämta, mer liv att leva. Äntligen, som en viskning som trots sin låga ljudnivå aldrig kunnat vara tydligare:

Jag börjar ana vad det innebär att vara kristen.

Jag börjar ana vad det innebär att vara beroende av Gud, för om han inte gör något är det kört för längesen. Att det handlar om en levande relation snarare än aktiviteter, verksamhet eller annat religionsutövande. Att få ana lite av andra människors mörker och i samma stund veta att ljuset inte bara lyser litegrann utan ständigt och extremt klart. Att det kostar och kostar på, men att det samtidigt är så sjukt värt. Så sjukt värt.

Överflöd

Det finns mycket att vara tacksam över. Till exempel att jag idag, trots att det är etiopisk ortodox helgdag, fick arbeta. För några dagar sedan sa jag till Gud att det vore så väldigt fint att få jobba på onsdag, så det vore schysst om någon tolk kan då. Så imorse satt vi där på Debora; jag och tjejerna. Och två tolkar.

Svennar i exil


Här är vi, årets Saltvolontärer! Julia bloggar här, Gustav skriver här och Maria slår på stort och bloggar dubbelt.

Sen har vi ju också mina favoriter Sockervolontärerna: här kan ni läsa en av månadens bästa texter.

Och om du själv är lite sugen på att lämna Landet Lagom eller åtminstone extremt sugen på att tränas i att följa Jesus passar Outreach Etiopien kalasbra.

Veckans slutsats

Få saker ger en så mycket hopp som att umgås med människor som bott på gatan men inte gör det längre. Människor som har valt att ta ansvar för inte bara sig själva men också sin familj, sin stad och sitt land. Som är sprängfyllda av visioner och Gudagiven pepp att arbeta hårt för att andra ska få uppleva en ljusning både andligt och materiellt.

Dock finns det nog en sak som är ännu lite mer hoppingivande. Nämligen att be med människor som bott på gatan men inte gör det längre. Som att jag äntligen lyckas fatta: det är på riktigt, liv kan förvandlas och ja, Gud hör bön.

Det är på riktigt.