Trafiken

Efter att halva facebook delat detta klipp var jag tvungen att kolla på det här klippet. Och i brist på annat delar jag glädjen vidare till er, trogna besökare:

ጥምቀት

I helgen firas Timket/Tmqet/ጥምቀት till minne av Jesu dop, vilket i Addis Abeba innebär en stor fest då utsmyckade processioner för fram sin kyrkas modell av förbundsarken. Inklusive en massa betydelsefulla ritualer som en ickeortodox som jag inte riktigt hänger med på. Här är det så kallt att vår tyska termometer strejkar så vi håller oss mest inomhus och fyller dagen med det vanliga, det vill säga joller och blöjbyten. Och ETV som sänder diverse helgrelaterade program. Förra året var det däremot annorlunda:

SAM_1996

Då var vi nämligen på Janmeda! Den stora gräsytan mitt i Addis som i vanliga fall ockuperas av atleter invaderades av präster och annat finklätt folk.

SAM_1986

Alla var där! Till exempel vår favoritfamilj. På vägen hem stack Samuel ut huvudet genom bilrutan och ropade ”Shiromeda! Shiromeda!” som en riktig konduktör – stor succé.

SAM_1981

Tariku hittade som alltid ett gäng ungar att prata med, just dessa hade gjort ett spel av en bit kartong och använda refillkort. Tarre spelade bort alla våra besparingar.

SAM_2010

Utanför vårt hus var det också fest. Medan Tariku gick ut stod jag på tå vid vår mur och sneglade på vad som försiggick nere vid floden. Verkar lite konstigt i efterhand, men ibland orkade jag verkligen inte vara vit på offentliga platser och dra alla blickar till mig.

SAM_2005

Bron till mina svärföräldrar var klädd med vimplar i Etiopiens färger. För övrigt en väldigt smart idé för att skapa feststämning på vardagliga platser, borde kanske genomföra det här.

Fem halvår i Addis Abeba

Detta inlägg skrev jag i juni och då internettillgången nådde sitt slut hamnade det bland utkasten istället för att publiceras den dag vi flyttade. Några månader har gått, men här kommer de ändå: sammanfattningen av mina fem senaste halvår.

Våren 2011 klev jag med nervösa steg av planet och fick stå på etiopisk mark efter tre år av olidlig väntan. Tariku mötte mig på flygplatsen och därefter följde tre månader av fältstudier, vilket mest kändes som en date med Landet jag trånat efter så länge. Studierna resulterade i kandidatuppsatsen Broken promises, om trafficking för exploativt barnarbete inom Etiopien, och allt runtomkring skänkte mig en oförskämt stor glädje. Jag vaknade med ett leende på läpparna varje morgon och de sista veckorna konstaterades att jag aldrig varit så lycklig som just den terminen. Inte ens hemresan kunde få mig på sämre humör, jag visste ju att jag skulle tillbaka.

DSC00681

Hösten 2011 var jag tillsammans med de superfina Maria, Julia och Gustav volontär för WSG/HCE via Salt. Jag började undervisa på Debora utifrån Alpha-kursen och tog mig vatten över huvudet när jag fick för mig att fylla alla luckor i projektet. Ingen själavårdare? Inga problem, det fixar jag! Förutom att jag inte fixade det, utan snarare hade en maratonvecka med samtal med alla tjejer som slutade med en helg då jag bara låg och grät. Inte jättesmart. Jobbade också en hel del på huvudkontoret vilket innebar en rätt hektisk vardag, ändå hann jag bli tillsammans med Tariku (viss fördel att han jobbade på samma ställe). Fick inte mitt visum förlängt vilket innebar en ofrivillig – men tydligt välbehövlig – resa till Sverige.

Volontärerna

Kontoret

Våren 2012 var tiden då höstens destruktiva arbetsmönster skulle brytas, och de gjorde de också i och med att jag kapade lite av mitt ansvar på Debora. Arbetsbördan försvann dock nästan helt i och med att tjejerna flyttade ut, varpå jag bara hade vissa uppgifter på huvudkontoret kvar. Vid det här laget hade jag bott fruktansvärt länge på gästhuset och längtade enormt mycket efter yta och privatliv. Relationen med Tariku gav mig ett fönster in till den etiopiska kulturen och jag började längta till Sverige ibland – två stora steg mot att bli lite mer balanserad i synen på de två länderna. Vi förlovade oss i något som vi ville kalla skog och åkte på sverigesemester tillsammans.

dsc_1599.jpg

Kompis

Hösten 2012 kom jag tillbaka till ett regnigt Addis Abeba efter soliga sommarmånader i Sverige. Jag bodde i vårt rosa hus och Meles Zenawi dog. Tariku blev kroniskt sjuk, en ny Deboragrupp drogs igång, mina vänner och släktingar kom på besök och jag blev fru – allt detta under vad som kändes som ett år men i själva verket var typ en månad. Ändå var det en härlig höst då jag verkligen trivdes med att vara gift och njöt av att amarinjan gick bättre och bättre. Firade min första jul i Etiopien och fick äta upp det jag förut sagt om att jag inte bryr mig så mycket om högtider (vänta bara tills du sitter där på julafton, var det någon som sa) men blev också positivt överraskad hur bra det blev.

PEPP!!!

Våren 2013 fortsatte jobbet på Debora att flyta på bra, mycket tack vare fantastiska tolkar. I övrigt fortsatte framtidsfrågorna att fylla mitt huvud. Tariku och jag kom till Sverige för att fira mamma, eller kanske för att inse att vi borde bo närmare mamma. Och pappa och bröder och vänner och en massa andra grejer som vi helt plötsligt såg som väldigt bra alternativ. Vi lät beslutet ligga och sjuda ett tag, men när vi kom tillbaka till Addis insåg vi snabbt att det redan var färdigkokt. Anledningarna som tidigare hållit oss kvar i Etiopien fanns inte längre kvar och argumenten för att flytta till Sverige blev allt fler i kombination med en visshet; nu är det dags. Så har de senaste månaderna varit ett avsked till Addis för den här gången, bearbetning av allt som varit mindre bra under de senaste åren och en stor tacksamhet över att jag har fått bo här. Fem halvår i Etiopien – det bästa och det värsta, den mest lärorika tiondelen av mitt liv. Jag lyckades inte rädda världen men fick i alla fall lite längre hår och en man. Och så fullföljde jag mina uppgifter, så summan av det hela är att jag är nöjd, tacksam och redo för nya halvår. I Addis Abeba eller någon annanstans.

Glans över vita skogar

Om att visa bilder

Otaliga gånger har jag mött svenska grupper på besök i Addis Abeba och påmint dem om att tänka efter innan de fotar och sen ta sig ytterligare en funderare innan de visar bilderna för någon. Nu är jag själv där (här), och mina egna ord kommer tillbaka till mig. Vad kommunicerar detta? I vilket syfte visar jag denna bild? Har jag frågat personen på bilden om lov? Skulle jag ha valt annorlunda om läget var det motsatta, att jag skulle visa bilder från Sverige i Etiopien?

I de flesta fall tar jag den fega vägen ut och lämnar USB-stickan hemma. Men ibland, när jag blivit ombedd att visa bilder och jag har möjlighet att förklara bildvalet noga, händer det att också jag står vid en projektorduk och visar hur Etiopien ser ut.

Foto Malin Hansson

Min favorit är denna, kortet på vår väg hem som Malin tog förra året. Innan gatstensprojektet förvisso, men den vanligaste reaktionen är att det ser just fattigt ut. Trots att plåten inte är annat än funktionsdugliga staket och att alla på bilden har rätt fina kläder. Trots att alla mina före detta grannar troligtvis har fler tv-kanaler än jag någonsin kommer att ha.

Jobba jobba jobba

image

Idag jobbar jag såhär, vilket känns som ett väldigt lyxigt skämt. Ikväll ska jag nämligen ta med mig ett gäng barn till Etiopien (obs obs bara på låtsas) och vad gör man inte för att skapa lite stämning? Funkar i alla fall för egen del, så här sitter jag och plitar ner fideler like it’s 2007.

Och på tal om årtal går vi in i ett nytt år imorgon – 2006! Det etiopiska nyåret kan lätt framstå som lite blekt här i norra Europa (jobba på självaste nyårsafton till exempel), men i Addis Abeba firar de garanterat precis som förra året.

Lättare och svårare

Jag har vant mig vid att praktiska saker alltid bjuder på ett visst motstånd. Fixa internetuppkoppling blir ett veckoprojekt. Vattentillgång som en ständig fråga – för att inte tala om elektriciteten. Att ta ut pengar ur en bankomat har alltid gett mig hög puls, för vem vet om det kommer att fungera?

Nu är det istället tvärtom och jag blir fartblind. Koppla in en sladd och välja internetleverantör ena minuten, ha internetuppkoppling i nästa. Kontanter tar jag knappt ut, men vill jag så kommer sedlarna i min hand utan hjärtpåverkan. Men för rättvisans skull finns det vissa områden där Addis Abeba erbjuder en dansande lätthet och Piteå blir trögt som gröt som kokats för länge. Som när jag gör det stora misstaget att jämföra sättet att vara grannar här med sättet att vara grannar där. Var är kaffeinbjudningarna, var är sofforna som bärs in när de anser att vi har så många gäster att det behövs fler sittplatser? Ingen knackar på och ingen grannunge väcker mig på morgonen. Men vem vet, kanske kommer de ändå att hjälpa till med matlagningen när jag fyller år?

Grannar!

Morgonrutinerna i vårt närområde

04.30 går vår granne till jobbet. De muslimska böneutropen börjar 04.50, de ortodoxa när klockan slagit fem. En halvtimme senare börjar fåglarna kvittra, på landsbygden ett kännetecken för att man kan påbörja sin vandring utan risk för att möta vilda djur. Senare går solen upp och en ny dag börjar, och myten om att etiopier inte är förmögna att hålla tider lyckas på något förunderligt vis hållas vid liv.

Morgon i Addis