Föd barn!

Elin, varför föder du inte ett barn? Du är ju gift, eller hur? Och pengar har du också, så du kan ju skaffa barn utan problem. För oss som är fattiga är det annorlunda, vi blir gravida och så blir allt bara komplicerat. Men du Elin, kom igen nu!

Hon, en tjugonånting småbarnsmamma som försöker få livet att bli någorlunda drägligt trots att barnuppfostran i kombination med beslutet att lämna prostitutionen lätt kan te sig rätt mastigt. Om hon hade tur är barnets pappa en före detta pojkvän som kanske gav henne åtminstone några ljusa minnen, om hon hade otur var han inte det. Oavsett vad säger hennes ord ganska mycket – förutom det faktum att många etiopier börjar tjata barnafödande dagen efter bröllopsdagen så avslöjar det synen på pengar. Både hennes och min egen.

Hennes, allt löser sig bara man har pengar. Har föräldrarna bara ett saftigt bankkonto blir barnen gulliga minipersoner som beter sig väl vart man än går – hur som helst har de i alla fall mat på bordet. Med den synen på livet och pengar är det lätt att ge upp allting och tålmodigt vänta till den dag då cashen rullar in och löser alla problem. Min egen reaktion på hennes uppmaning är att hon är alldeles för naiv då hon tror att allt i livet avgörs av privatekonomin. Varför? Jag aldrig gått i hennes skor, jag har aldrig upplevt hur det är att ansvara för ett barn utan att ha någon inkomst. Så därför sätter jag större hopp till kärlek och vis barnuppfostran än pengar, även om min erfarenhet är baserad på fall där pengarna ändå fanns tillgängliga.

Med andra ord, naiviteten förenar oss – vi har bara kommit till den från olika håll.

(Den tydliga ökningen av graviditetsrelaterade inlägg kan ses som hejarop till Hanna och Jonas som antagligen sprängs av otålighet just nu.)

Om Money och osynliga barfotabarn

Ibland händer det att människor på gatorna jag går fram ropar ”Money!” när de ser mig. Och det är ju totalt orimligt. Jag är en offentlig anhängare av kollektivtrafiken, medan andra med mer pigment kör omkring i vrålåk som jag aldrig ens satt min rumpa i. Mina kläder är totalt intetsägande i jämförelse med tyget som klär etiopiska kvinnor i min ålder, och det finns uppskattningsvis två miljoner Addisbor med nyare mobiler än min Nokia som jag fick av en kompis 2009. Vad är det med mig som utstrålar rikedom?

Min hudfärg och endast min hudfärg.

Så vänder vi på steken, och Money ska bedöma Addis Abebas socioekonomiska standard. ”Det är ju så många som går utan skor här”, var det en svensk medelålders kvinna som sa. Än en gång; totalt orimligt. Visst går det ibland förbi en person utan något på fötterna, med det är ingenting i jämförelse med hur många människor som trippar omkring i fräscha sneakers, glittriga ballerinaskor, läckra lackdojor eller de obehagligt vanliga höghusen med platå och femtoncentimetersklack. Jag ser fler bara fötter i ett somrigt Sverige än i Etiopien. Men ändå är det någonting med detta land som – än idag – utstrålar barfotastandard. Åtminstone när Money är åskådare.

Om jag hade pengar

En mycket stor andel [av USA:s miljardärer] ansåg att det enda som krävdes för att de skulle kunna förverkliga sig själva och bli helt lyckliga var att de hade dubbelt så mycket pengar.

David Eberhard i Ingen tar skit i de lättkränktas land, s 121

Om variation och pengar

På avstånd – i facklitteratur, på TV, i filmer – kan fattigdom verka rätt enhetligt. Enkla problem med enkla lösningar, och så väldigt ofta verkar det handla om unga tjejer och så väldigt sällan om medelålders män. Verkligheten är som alltid mer komplex, de problem man vill förstå visar sig alltid innebära så mycket mer än man tidigare trott.

Hemlöshetsproblematiken är ett tydligt exempel; i Sverige fick jag lätt för mig att ”gatufolket” är en massa människor som bor i kartonger och äter sopor, när en bostadslös person antingen kan vara en tonårig kille som går i skola och har gymkort eller en blind trebarnsmamma som tigger. Samma sak med prostitutionen. Addis Abeba är en stad med enorma klyftor, vilket också visar sig bland de prostituerade. Vissa håller till på finare gator, där de kan tjäna 800 birr (320 kr, en hyfsad månadslön) på en kväll och på så sätt hålla sig ifrån jobbet tills pengarna tagit slut och plånboken behöver fyllas. Andra tillbringar varje natt i gränder av lägsta standard och tjänar inte många ören per man.

Det lutar åt att den blivande Deboragruppen till stor del kommer utgöras av tjejer från den lyxigare delen av prostitutionsskalan, vilket betyder att vi måste vara mer tydliga än någonsin när vi pratar om pengar. Som min kollega så klockrent uttryckte det till några av tjejerna; Pengar kommer inte att lösa era problem – ifall de kunde det hade ni redan nått perfektion.