Etiopienlängtan, del två

Amarinjan strömmar ur högtalarna fastän Tariku inte är hemma och jag kommer på mig själv med dagdrömmeri; att få träffa grannens hushållerska, fira gudstjänst i församlingen där jag fortfarande är medlem och inhandla mjölk genom att prata med någon som faktiskt känner igen mig. Etiopienlängtet är en vanlig del av min Sverigevardag, men ändå är det stor skillnad jämfört med hur det tedde sig för några år sen. Då var jag mer krampaktig, längtade bort från ett land jag var spyless på, tyckte synd om mig själv när jag inte var Där. Kanske beror det på åldern, att man blir lugnare eller lite mer nyanserad. Men en stor, härlig och högst sannolik orsak är Tarikus familj. Förut hade jag mest ytliga kontakter och några få vänner som det var knepigt att hålla kontakten med. Nu är det viktigaste liksom cementerat. Jag hör hemma hos familjen, oavsett om jag kommer dit imorgon eller nästa år, och därför kan jag ta det lite lugnt med Etiopien. Om jag vill.

 

ጥምቀት

I helgen firas Timket/Tmqet/ጥምቀት till minne av Jesu dop, vilket i Addis Abeba innebär en stor fest då utsmyckade processioner för fram sin kyrkas modell av förbundsarken. Inklusive en massa betydelsefulla ritualer som en ickeortodox som jag inte riktigt hänger med på. Här är det så kallt att vår tyska termometer strejkar så vi håller oss mest inomhus och fyller dagen med det vanliga, det vill säga joller och blöjbyten. Och ETV som sänder diverse helgrelaterade program. Förra året var det däremot annorlunda:

Då var vi nämligen på Janmeda! Den stora gräsytan mitt i Addis som i vanliga fall ockuperas av atleter invaderades av präster och annat finklätt folk.

Alla var där! Till exempel vår favoritfamilj. På vägen hem stack Samuel ut huvudet genom bilrutan och ropade ”Shiromeda! Shiromeda!” som en riktig konduktör – stor succé.

Tariku hittade som alltid ett gäng ungar att prata med, just dessa hade gjort ett spel av en bit kartong och använda refillkort. Tarre spelade bort alla våra besparingar.

Utanför vårt hus var det också fest. Medan Tariku gick ut stod jag på tå vid vår mur och sneglade på vad som försiggick nere vid floden. Verkar lite konstigt i efterhand, men ibland orkade jag verkligen inte vara vit på offentliga platser och dra alla blickar till mig.

Bron till mina svärföräldrar var klädd med vimplar i Etiopiens färger. För övrigt en väldigt smart idé för att skapa feststämning på vardagliga platser, borde kanske genomföra det här.

Om Etiopienlängtan

Den är här för att stanna, denna ihärdiga längtan till Etiopien. Som en kär vän, bästa godissorten, nysnö. För jag längtar inte bort härifrån, jag längtar bara efter lite mer av det där. Spontaniteten i vardagen, förvåningen när man inser att de flesta etiopier tolkar en gäspning som att man är hungrig. Avokadojuice, att hålla handen med vemsomhelst, vår fina kyrka.

Under en några svåra veckor i slutet av förra året tänkte vi extra mycket på den etiopiska landsbygden och vilka små möjligheter kvinnorna där har att få vård, hjälp eller bara tiden att sitta ner en stund. Det berättade jag för en person jag känt i ett par dagar, varpå hon fick stora ögon och sa åt mig att inte må dåligt över det. Jag blev fullkomligt ställd, för det är ju helt tvärtom! För hur absurt den än kan verka hjälper kopplingen till Etiopien mig att se lite mer sunt på saker och ting; vad som är viktigt och vad som egentligen är rätt onödigt att ödsla energi på.

Med några månaders distans kan jag även sakna det jag tidigare blev irriterad av; långsamheten, dålig ljudkvalitet och livliga grannar. För att inte tala om den konstanta doften av berbere och kaffe!

Så jag fortsätter att leva mitt liv i Sverige, med försök att inympa lite av det liv som jag också älskar så mycket. Sundare (livssynen) och osundare (musiken).