438 dagar

438DAGAR_ny_platt

Så läste jag den äntligen, inte en dag för tidigt. Eller kanske i helt rätt tid, med distansens romantiska skimmer över landet Etiopien. Igenkänningsfaktorn var hög, vilket förvånade mig eftersom jag som bekant inte varit fängslad. Men dialogerna, frågorna, logiken, beskrivningarna av ETV och känslan av att ens öde ligger i händerna på mannen bakom det stora skrivbordet, förde mig tillbaka till livet innan flytten.

Nu är boken slut, men jag har spätt ut en flaska flytande tvål med vatten. Glöm injera och kaffe, den ultimata etiopienkänslan kommer av utspädd tvål.

”Nej, hon är inte min sponsor”

Folk antar ibland att mitt och Tarikus förhållande är professionellt. När jag följde honom till ett sjukhus i Addis trodde någon att jag var hans sponsor. Nej, hon är min fru. En taxichaufför i Luleå frågade om jag var Tarikus översättare. Nej, han är min man. När min familj var på besök i Etiopien gick vi runt Lake Wenchi och vår guide undrade om Tariku var frilansare eller anställd av en turistbyrå, ifall de skulle kunna börja samarbeta. Guider emellan alltså.

Men när det står klart att vi faktiskt hör ihop går många igång på kulturskillnaderna. Några månader innan vårt bröllop berättade en svensk kvinna för Tariku om hur hennes släkting gifte sig med en sydeuropé. De skilde sig.

Under ett restaurangbesök i Shiromeda kom en skandinavisk kvinna som Tariku träffat förut till vårt bord för att hälsa på oss. Hon gratulerade till vårt äktenskap och sedan såg hon på mig och bytte till ett språk som Tariku inte förstod; Spännande att vara gift med en etiopier.

Oj vad svårt det måste bli med kulturen, sa våra vänner när vi tillkännagjort vårt förhållande på kontoret. På vilket sätt? frågade vi, fick inte särskilt många svar.

DSC_0063

Variationer

Helt vanligt Skypesamtal med släkting som man aldrig träffat:

Jag: Hej!

Släkting: Hej Elin! Vad tjock du har blivit!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Släkting på Tarikus sida alltså.

Om barn som aldrig kommer

Ett etiopiskt äktenskaps syfte är att få barn och försvinnande få är de par som aktivt väljer att leva utan, ”det är ingen fråga man ställer sig, att vilja ha barn är en självklarhet”. När graviditeten uteblir, eller försvinner lika snabbt som den kom, ses det som ett misslyckat äktenskap där kvinnan beskylls. Utöver sorgen att inte kunna få barn blir hon överöst av frågor och rykten, där förväntningarna från svärföräldrarna inte går att ta miste på.

När jag i höstas träffade en tonårsgrupp frågade en av ledarna hur det är att vara barnlös i Etiopien och min glädje över vidsyntheten till trots blev svaret rätt sorgset. Trots att Etiopien är ett land där det höga barnafödandet är ett nationellt problem finns det givetvis en massa kvinnor som önskade att deras livmoder skulle fyllas med lite liv. Utan vidare möjlighet till en ordentlig hälsoutredning, förpassad till hoppet om att ett mirakel ska ske.

Men vi pratar väl ändå om landet som tillhör världseliten när det kommer till adoption? Jo, åt ena hållet. Att ta hand om en släkting eller något annat barn man har kontakt med är vanligt, men att bli vårdnadshavare åt ett föräldralöst barn från en annan familj förekommer väldigt sällan. Oviljan bottnar ofta i dåliga erfarenheter av icke-biologiska barn som åsidosätts i familjen. En tro att ens ena gener är att föredra framför någon okänds. Och, det som de ofrivilligt barnlösa aldrig nämner men som jag ändå anar; en adoption skulle cementera misslyckandet, visa att man gett upp hoppet totalt.

Som med mycket annat ger ökad utbildningsnivå en större förståelse för par utan barn och det finns både individer och organisationer som går emot strömmen för att uppmuntra till adoption även inom landets gränser. Men för den enskilde eller de äkta makarna kan Etiopien inte vara det bästa landet för uteblivna avkommor.

Om görandet

När vi berättade för våra etiopiska vänner att vi skulle flytta till Sverige var det ingen som frågade vad vi skulle sysselsätta oss med efter flytten. Ingen förälder, ingen kompis, ingen arbetskamrat. Under de månader som gick från att vi tog beslutet till att flyget lyfte fick vi aldrig frågan om vad vi skulle göra. Så kom vi till Sverige.

Så vad ska ni göra här då? Ska du jobba? Vad tänker du göra i framtiden, Tariku? 

Frågorna haglade – väntat, men ovant. För det som i Sverige är så viktigt att man själv knappt kan inleda ett samtal utan att komma in på görandet är i våra etiopiska sammanhang en icke-fråga.

Gravid med hjälp av Etiopien

Bästa förberedelsekursen för graviditet? Bo i Etiopien. Varför?

1. Järnrik kost.

2. När man är gravid kan ens eventuella viktuppgång diskuteras lika lättsamt som vädret – om du sedan tidigare vant dig vid detta samtalsämne behöver det inte vara kränkande utan bara helt vanligt.

3. Även föräldraersättning på lägsta nivå kommer att betraktas som en rikedom öst ur solidaritetens källa.

4. Om du blir illamående och måste kräkas i en buske eller i ett dike utan att avslöja ditt välsignade tillstånd behöver du inte göra någonting, för alla kommer att dra slutsatsen att kalaset beror på din känsliga utlänningsmage.

5. Det händer också att folk vill ta på ditt ännu ofödda barn och alltså lägger händerna på din mage. Många i nord tycker att detta är lite förolämpande och nästan obehagligt – detta obehag kommer Etiopien råda bot på, genom konstant beröring av kända och okända. Det kommer till och med bli så att du, vid eventuell flytt till Sverige, går och hoppas att någon ska ta på din mage. Desperat.

Tack

Lättare och svårare

Jag har vant mig vid att praktiska saker alltid bjuder på ett visst motstånd. Fixa internetuppkoppling blir ett veckoprojekt. Vattentillgång som en ständig fråga – för att inte tala om elektriciteten. Att ta ut pengar ur en bankomat har alltid gett mig hög puls, för vem vet om det kommer att fungera?

Nu är det istället tvärtom och jag blir fartblind. Koppla in en sladd och välja internetleverantör ena minuten, ha internetuppkoppling i nästa. Kontanter tar jag knappt ut, men vill jag så kommer sedlarna i min hand utan hjärtpåverkan. Men för rättvisans skull finns det vissa områden där Addis Abeba erbjuder en dansande lätthet och Piteå blir trögt som gröt som kokats för länge. Som när jag gör det stora misstaget att jämföra sättet att vara grannar här med sättet att vara grannar där. Var är kaffeinbjudningarna, var är sofforna som bärs in när de anser att vi har så många gäster att det behövs fler sittplatser? Ingen knackar på och ingen grannunge väcker mig på morgonen. Men vem vet, kanske kommer de ändå att hjälpa till med matlagningen när jag fyller år?

Grannar!