Ett etiopiskt äktenskaps syfte är att få barn och försvinnande få är de par som aktivt väljer att leva utan, ”det är ingen fråga man ställer sig, att vilja ha barn är en självklarhet”. När graviditeten uteblir, eller försvinner lika snabbt som den kom, ses det som ett misslyckat äktenskap där kvinnan beskylls. Utöver sorgen att inte kunna få barn blir hon överöst av frågor och rykten, där förväntningarna från svärföräldrarna inte går att ta miste på.
När jag i höstas träffade en tonårsgrupp frågade en av ledarna hur det är att vara barnlös i Etiopien och min glädje över vidsyntheten till trots blev svaret rätt sorgset. Trots att Etiopien är ett land där det höga barnafödandet är ett nationellt problem finns det givetvis en massa kvinnor som önskade att deras livmoder skulle fyllas med lite liv. Utan vidare möjlighet till en ordentlig hälsoutredning, förpassad till hoppet om att ett mirakel ska ske.
Men vi pratar väl ändå om landet som tillhör världseliten när det kommer till adoption? Jo, åt ena hållet. Att ta hand om en släkting eller något annat barn man har kontakt med är vanligt, men att bli vårdnadshavare åt ett föräldralöst barn från en annan familj förekommer väldigt sällan. Oviljan bottnar ofta i dåliga erfarenheter av icke-biologiska barn som åsidosätts i familjen. En tro att ens ena gener är att föredra framför någon okänds. Och, det som de ofrivilligt barnlösa aldrig nämner men som jag ändå anar; en adoption skulle cementera misslyckandet, visa att man gett upp hoppet totalt.
Som med mycket annat ger ökad utbildningsnivå en större förståelse för par utan barn och det finns både individer och organisationer som går emot strömmen för att uppmuntra till adoption även inom landets gränser. Men för den enskilde eller de äkta makarna kan Etiopien inte vara det bästa landet för uteblivna avkommor.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 