Maten

LCHF, härliga pastarecept, rätt kost för att matcha träningen, så går du ner i vikt på kortast möjliga tid. En av de största skillnaderna mellan Sverige och Etiopien måste vara synen på mat. I ena landet är maten nyckeln till framgång, skönhet och hälsa, i andra landet är maten mat. Därför blir det ofta lite förvånande när jag surfar runt på svenskspråkiga sidor och Maten ständigt är närvarande. Ni som känner mig vet att jag knappast letar upp LCHF-bloggar, men ändå kommer de liksom till mig. Och säkert har det med tillgång att göra, men jag vill drista mig till att säga att det också är synen på livet som spelar in. Här är mat bara mat och äter man mycket får man en större mage, äter man mindre eller har andra gener är man kanske smalare. Oavsett vad har man vilka kläder man vill, utan att försöka dölja några valkar – och man fortsätter att äta.

Och oavsett vad skillnaden beror på är det rätt skönt att äta samma mat varje dag.

Mitt nya jag

I samma stund som jag kallade Addis Abeba hemma fick jag förutom att lära känna en ny kultur också ompröva det jag trodde om mig själv. Då den kultur jag nu tillbringar största delen av året i är så totalt annorlunda den jag växte upp i framstår mina åsikter som annorlunda än tidigare. I Sverige är det lätt att vara emot individualism då det ger rätt taskiga konsekvenser – ensamhet eller en känsla av frånkoppling från sitt sammanhang till exempel – men här är allt tvärtom då individualism knappt existerar. Och jag börjar vurma för individens roll, hennes rätt till integritet och det faktum att människor måste slå sig fria ibland.

Sverige, en massa konsumtion som får mig att blåvägra. Etiopien, så lite konsumtion att jag börjar tänka att lite utökad affärsverksamhet vore väl bra för utvecklingen? Sverige, en ständig kamp att sålla informationsflödet. Etiopien, måste få mer input, mer internettid. Sverige, panik på reklam som lyckas lura alla till ogenomtänkta inköp. Etiopien, panik på företag som inte lyckas förmedla någonting. Sverige, å så fint det vore att lära känna några grannar. Etiopien, härligt om vi kan få lite mer privatliv. Och hej så viktigt det plötsligt blev med näringslära.

Till denna omprövning finns ett stark bidrag, nämligen att jag här har svårt att passa in i något fack än ”vit” och därför har människor i min omgivning att dra slutsatser om vad jag tänker och tycker. En vän som jag känt i ett antal år berättade om en utställning om krigsmateriel; ”den kan du ju gå på om du är intresserad av krig och så”. Intresserad av krig? Jag? Först blev jag stött, sen byttes min förvånade min ut mot en glödlampa ovanför mitt huvud: hur skulle han kunna veta att jag inte är intresserad av krig om vi inte pratat om det? Han har ju ingen mall (typ freds- och konfliktstudent som röstar på Miljöpartiet, är med i Speak och går på studiecirklar om vapenexport) att placera mig i. Otroligt tidskrävande, samtidigt befriande att nya relationer slipper fördomar då ingen tar något för givet. Inte heller jag, numera – om än jag fortfarande vet att jag aldrig skulle sätta min fot på den där krigsutställningen.

Dubbel förlust: Om tid

Förlust nummer ett: Mina första decennium på denna jord lärde mig att tid är pengar, att tid är ungefär det mest dyrbara jag har. Att använda ordet utmaning räcker därför inte till för att beskriva de (negativa) känslor som bubblar upp inom mig när jag måste vänta på allt, alltid. Bussen, mötet, bordet som skulle vara klart för två veckor sedan.

Insikten att jag blivit besegrad mjukas upp lite när jag förstår att den otroligt långsamma kassörskan inte vuxit upp i ett effektivitetssamhälle och att hon därmed är totalt omedveten om vilken skada hon åsamkar mitt inre. Förlusten tycks något oklar, bara för att senare cementeras när en motståndare – person som pratar i en tidszon och lever i en annan – ger mig svar på tal och därmed dödar allt hopp om vinst i denna kulturella strid; Du säger att tid är pengar, okej, så om jag ger dig lite tid, kan du göra pengar av den då eller?

Förlust nummer två: Erika hann skriva ”tid är pengar”-inlägget före mig.

Kunden har alltid fel

Hela mitt liv har jag levt i föreställningen att jag som kund alltid har rätt. Jag får beställa ett skrovmål utan lök på Max och om skorna jag vill köpa inte finns i butik kan de alltid ringa till Luleå och kolla om de har rätt storlek hemma. Jag kan skriva ett kritiskt mail till Svenska Dagbladet angående deras val av huvudnyheter och få tre artiga svar – fastän jag inte ens prenumererar på tidningen.

Sen flyttade jag till Addis Abeba där killen i fotobutiken aldrig för sitt liv förstår att jag inte vill öka kontrasten på varje bild som ska framkallas. Där målaren närmast vägrar att måla husdörrar vita för att han aldrig sett vita dörrar i denna stad förut. Och förresten, varför skulle ett brudpar vilja åka i något annat än en vit limousine? Why? Why? But why?

Jag är kund och jag har aldrig rätt.

En ring tack

En av många fördelar med att gänga sig över kulturella gränser är att vi ofta får dubbelt så många valmöjligheter. Vi kan välja om vi vill fira jul i december, januari eller båda två och vi har en väldans massa språk att ta till vid olika tillfällen. Och så vidare.

I Sverige har en gift kvinna som bekant två ringar, en förlovningsring och en vigselring medan mannen oftast har en, förlovningsringen. I Etiopien blir mannen utan förlovningsring och får vänta på vigseln, medan den etiopiska frun har en eller två ringar.

Resultatet för det etiosvenska paret: helt sjukt många alternativ. Så vad gjorde vi? Jo, både Tariku och jag fick varsin förlovningsring – rättvist tyckte vi, fastän alla i vår geografiska närhet tolkar det som giftermål. Och när det blev dags för äktenskap struntade vi i nya ringar, eftersom vi tyckte det är fint att ha samma symbol på vänster hand då vi tagit samma beslut och gett samma löfte till varandra.

Etiopiskt? Nej. Svenskt? Nej.

Men väldigt bra ändå.

Rosa

En femårig tjej från Sverige hade tagit sig in på vårt kontor. Hon hade rosa tröja, rosa kjol och rosa skor.

– Visst är det väldigt vanligt att svenska flickor har rosa kläder? frågade min arbetskamrat.

– Jo, det har du rätt i, svarade jag och fick än en gång se världsbilden slipas till; rosaklädda flickor är visst ingen universell sanning.

Dan före dan

Kvällen är sen och vår stadsdel är inbäddad i ett moln av rök, matos från alla de hushåll som febrilt förbereder för dagen som snart börjar; en måndag som enligt den etiopiska kalendern är juldagen. Från berget närmast oss hörs bönerna som kommer fortsätta hela natten, böner till honom vars födelse vi firar. Tariku äter en knäckebrödsmacka med kaviar och jag konstaterar att det är rätt fint att leva i denna stundtals kaotiska smältdegel av kulturer, tideräkningar och mattraditioner.

Imorgon väntar ätarmaraton och den sortens julfirande som är lite mer anpassad till denna miljö; kyckling istället för sill, popcorn istället för choklad. Men redan nu, denna rökiga julafton, vill jag önska er en god etiopisk jul!

En naturlig afrikansk känsla: Om plast

Jag minns tydligt min besvikelse den dag i övre tonåren jag gjorde mitt första besök på en afrikansk marknad. Vi var i Tanzania och hoppades – eller, snarare, tog för givet – att marknaden skulle svämma över av härliga hantverk i naturmaterial. Jag hade ju sett det förr liksom, på missionsdagar i EFS eller de gånger jag besökt en storstad och hade äran att gå in i en rättvisebutik.

Stora träarmband, tyger i vackra färger och flätade korgar var det jag ville ha. Vad fann jag? Importerade glitterarmband, tygerna var mest utsmyckade med neonfärger och presidenter och istället för ohygieniska korgar var det bara plast, plast, plast vart vi än gick.

Nu när vi vet det här är det ju så mycket lättare att skapa en naturlig afrikansk känsla i våra hem. Lite plasttallrikar, lite plastbaljor, lite plasthinkar. Och så några plastdunkar på det.

Var välsignad, hejdå!

Om Sverige anses som sekulariserat måste Etiopien vara dess totala motsats. Gud är överallt, förutom på det sättet han även i Sverige är överallt. Bibelord i bussen, lovsång som spelas högt på gatorna och i varenda människas mun. Att säga Tack vare Gud mår jag bra är ingen sen att märka, men på sistone har jag blivit enormt peppad på hur folk kan tala välsignelser till varandra. Gud välsignelse dig istället för Ta hand om dig liksom, vilken bra grej. Eller kvinnan som kom in i en smyckesaffär och ropade lite halvhögt;

FRID TILL DETTA HUS!

Det hjärtat är fullt av talar munnen.

Om Gurage, Norrbotten och etnisk tillhörighet

Nämen du vet han är ju Gurage.

eller

Min man är från Tigray.

eller

De gifte sig fastän han är Dorze. 

Rent teoretiskt förstår jag det, att det i detta land är viktigt att veta vilken folkgrupp man tillhör och jag börjar få rätt bra koll på vilken grupp som anses vara bra på att jobba och vilka som verkar bli politiker redan på BB. Längre än så kommer jag inte. Jag kommer aldrig att ha haft en uppväxt där jag, bara för att jag hade en mamma från Ångermanland aldrig riktigt kom in i det där norrbottniska sättet att prata, dansa, gifta sig, starta företag, äta och så. Jag vet inte hur det är att gå omkring på Stockholms gator och alla ser att jag är från norra Sverige bara för att jag har håret på ett visst sätt eller klär mig annorlunda.

Etiopien som nation har funnits med rätt länge i jämförelse med ungefär alla andra länder på kontinenten, men etnisk tillhörighet blir inte mindre viktigt för det. Givetvis finns det stora skillnader, vissa håller sig bara till sin egen grupp oavsett om det är bröllop eller affärer det handlar om, medan andra föredrar att presentera sig som enbart ”etiopier” (inte sällan för att de själva är en blandning av både öst och väst). Men fortfarande är etniciteten ständigt närvarande, en självklar del av världsbilden och vardagssnacket – och en utmaning för den där vita tjejen som aldrig riktigt kommer att fatta.