Så gott som varje dag har Tariku och jag anledning att skratta lite åt, eller totalt döma ut, ryktet om att svensken skulle vara tystlåten. Myten som frodas både här (Sverige) och där (Etiopien) är ju totalt missvisande när de flesta personer vi träffar har munnen full av ord som vill ut. Och ut kommer de, i vår riktning. Det är familj och vänner vi känner väl, men också avlägsna bekanta, någon som cyklar förbi eller äldre män som var på besök i Tarikus hemstad när Olof Palme dog. Pratas gör det, och inte mig emot!