Om Etiopienlängtan

Den är här för att stanna, denna ihärdiga längtan till Etiopien. Som en kär vän, bästa godissorten, nysnö. För jag längtar inte bort härifrån, jag längtar bara efter lite mer av det där. Spontaniteten i vardagen, förvåningen när man inser att de flesta etiopier tolkar en gäspning som att man är hungrig. Avokadojuice, att hålla handen med vemsomhelst, vår fina kyrka.

Under en några svåra veckor i slutet av förra året tänkte vi extra mycket på den etiopiska landsbygden och vilka små möjligheter kvinnorna där har att få vård, hjälp eller bara tiden att sitta ner en stund. Det berättade jag för en person jag känt i ett par dagar, varpå hon fick stora ögon och sa åt mig att inte må dåligt över det. Jag blev fullkomligt ställd, för det är ju helt tvärtom! För hur absurt den än kan verka hjälper kopplingen till Etiopien mig att se lite mer sunt på saker och ting; vad som är viktigt och vad som egentligen är rätt onödigt att ödsla energi på.

Med några månaders distans kan jag även sakna det jag tidigare blev irriterad av; långsamheten, dålig ljudkvalitet och livliga grannar. För att inte tala om den konstanta doften av berbere och kaffe!

Så jag fortsätter att leva mitt liv i Sverige, med försök att inympa lite av det liv som jag också älskar så mycket. Sundare (livssynen) och osundare (musiken).

Om görandet

När vi berättade för våra etiopiska vänner att vi skulle flytta till Sverige var det ingen som frågade vad vi skulle sysselsätta oss med efter flytten. Ingen förälder, ingen kompis, ingen arbetskamrat. Under de månader som gick från att vi tog beslutet till att flyget lyfte fick vi aldrig frågan om vad vi skulle göra. Så kom vi till Sverige.

Så vad ska ni göra här då? Ska du jobba? Vad tänker du göra i framtiden, Tariku? 

Frågorna haglade – väntat, men ovant. För det som i Sverige är så viktigt att man själv knappt kan inleda ett samtal utan att komma in på görandet är i våra etiopiska sammanhang en icke-fråga.

Förståelsen

Lyckan att försöka komma in i ett Sverigeliv tillsammans med Tariku är fantastiskt stor. Dels för att jag gillar honom person, men också för att han (också) reagerar på allt det som är annorlunda här. Vi är båda i fasen av första fascination och vilken lättnad det är att kunna vända mig mot Tarre och mötas av total förståelse. Dörren till vårt hus som låses automatiskt klockan tio varje kväll, elementen som blir allt varmare, den friska luften, adressändringen, vattnet i kranen och vattnet i havet, internetbanken och fläktreparatörer. Maten, träden, hösten, ugnen, mödrahälsovården, biblioteket och sophanteringen.

Sverige alltså, vilket land.

Det nya landet – gånger två

Fåglarna har slutat sjunga, kvällarna har blivit något mörkare och ungefär nu börjar jag inse att vi ska stanna här. Hur annorlunda det är. Att flytta till Etiopien var och förblev något av ett hafsverk, för allt kunde göras mer eller mindre spontant. Det räckte att ta ut pengar från svenskt bankkonto i etiopisk bankomat och betala hyran kontant, det var så det fungerade och det var det jag vande mig vid. Här får jag en räkning på nästa månads hyra innan jag har fått flytta in i lägenheten.

Februari 2011 var en något komisk månad, åtminstone om man ser i kalendern jag då hade. Ena veckan var sönderklottrad med tider att passa; tvättid, lunchmöten, lektioner, tågtider. Andra veckan var blank, för då var jag i Addis Abeba. Innan hade jag fått hjärtklappning av att tänka på ett kalenderslöst liv men väl på plats i Etiopien tycktes det mest komiskt att skriva ner vad som skulle hända. Igår gick jag tillbaka till kalenderlivet då jag insåg att mina väl utspridda att göra-lappar inte kunde få mig att minnas allt.

Sverige är ett nytt land, Etiopien likaså. I Addis Abeba är det ofta tillrättalagt, nedtystat. Jag har några nära vänner som försöker säga som det är men också de är påverkade av vinklad media. Väl i Sverige tillåts en annan bild träda fram, om mänskliga rättigheter och demokrati. Stundtals målas den endast i svart och blir en stor kontrast till gamla arbetskamraters facebookuppdateringar om hur underbar Meles Zenawi faktiskt var.

Tankarna blir många och jag funderar på hur jag ska kunna bibehålla någon slags balans mellan de två hemländerna. Eller om det kanske är mer värt att fokusera på det enda sanna, eviga, hemlandet istället.

Om att tänka nytt

Det är snudd på omöjligt att uttrycka lättnaden över att detta års sverigesommar är så pass välförberedd. Att vi skulle komma till Sverige – och därmed, att allt skulle lukta annorlunda etc – tänkte jag på konstant i några månader och därför har den första månaden här varit som att dansa på sommarängar, minus brännässlor. Peppat och smärtfritt alltså. Men en detalj måste jag ha glömt i mina mentala förberedelser, nämligen att jag inte kan träffa mina vänner i Etiopien när jag bor i Sverige. Enkel ekvation kan man tycka, men nu är det som om ängsdansen har avbrutits av en fågelskit från ovan. Mina älskade vänner som jag träffar varje dag, vännerna jag jobbar med och pratar med är helt plötsligt på andra sidan Medelhavet.

Omformationen påbörjas. Vi mailar och jag tänker på den dag jag kommer tillbaka. Och sen fortsätter jag dansa med fågelskit i håret eller nåt i den stilen.

Myten om den tystlåtna svensken

Så gott som varje dag har Tariku och jag anledning att skratta lite åt, eller totalt döma ut, ryktet om att svensken skulle vara tystlåten. Myten som frodas både här (Sverige) och där (Etiopien) är ju totalt missvisande när de flesta personer vi träffar har munnen full av ord som vill ut. Och ut kommer de, i vår riktning. Det är familj och vänner vi känner väl, men också avlägsna bekanta, någon som cyklar förbi eller äldre män som var på besök i Tarikus hemstad när Olof Palme dog. Pratas gör det, och inte mig emot!

Två veckor senare

Det är både varmare och soligare och inombords är vi rätt lättade över att flyttveckorna är över. Jämfört med att säga hejdå är det ljuvligt att istället säga hej – vilket vi gjort på heltid de senaste två veckorna. Hej till vänner och familj, och vilken underbar vetskap att vi inte bara har tre veckor på oss den här gången. Hej till fil och fika, grillat och glass. Och det mest högljudda hej:et har det svenska samhället gett oss; personnummer, avgiftsfri mödrahälsovård och diverse myndighetspersoner som tar sig tid att se en i ögonen.

Även om den här Sverigeresan är den mest förberedda innehåller ett kontinentsbyte alltid en dos förvåning, över det nämnda systemet men också för att det är ”så rent”, ”så ljust” eller ”så välplanerat”. Än står vi i startgroparna och kan inte säga hur det kommer att bli, men samtidigt som dagarna redan börjar bli kortare är vi säkra att vi går mot ljusare tider.

Om att flytta

Vi börjar bli lite rastlösa och stirriga, Tariku och jag, och våra pinaler ligger nedkastade i väskor, i prydliga högar och i det som blivit ge bort-rummet. Om tio dagar går nämligen ett plan till Sverige och det som gör denna resa speciell är att vi inte har någon returbiljett. Om tio dagar flyttar vi från Etiopien.

Vår plan var att stanna här, riktigt hur länge visste vi inte. Men under några veckor i februari och mars förändrades det mesta. Tariku sa upp sig från sitt jobb på WSG och vi var inte längre två, utan tre. Det och ungefär tusen andra aspekter gjorde att planen att bo i Etiopien på obestämd tid inte var lika hållbar och att den där flytten till Sverige ”någon gång i framtiden” istället kom väldigt nära.

Och kul känns det – för oss båda. Fantastiskt att få börja ett nytt äventyr, i Piteå, med den andra delen av familjen, svenskastudier och så den där tredje minipersonen som vi är extremt peppade på att få träffa.

Biblioteksskryt

Att få lite distans från vardagen i Sverige skapar vissa, inombords något tumultartade, tillfällen då man inser att det där man växte upp i var ju total briljans. Skollunch till exempel, hur många barn i världen får salladsbuffé och fisk som pricken över den skattefinansierade utbildningen? Skolbussar, elevråd och gymnasieval på samma tema. Eller vad sägs om frälsarkrans vid badplatsen och dagstidning som kommer nästan direkt till huset? Men dagens upptäckt slår nästan allt; Bibliotek! Att vem som helst får låna böcker. Utan avgift! Eller gå in och läsa tidningar. Utan avgift! Det är ju till och med som ett internetcafé, förutom att det är tyst och behagligt samt att det alltid finns en informationsexpert i närheten som hjälper en att bli ännu mer informerad.

Insikter som dessa är esse i rockärmen när man vill impa på etiopier. Kan ni tänka er, när jag var liten fick jag ett busskort i början på varje termin. Och vet du vad, i Sverige finns skattefinansierade bibliotek där man med ett lånekort kan gå in och låna hem böcker.

Skojar du? Amazing!

Sverige

Sverige, detta märkliga land. Där Coca Colan är sötare, vägarna bättre och skolan i byn inte bara är till för barnen med rika föräldrar. Ryktet säger att invånarna är tystlåtna, ryktet dör omedelbart när slutspelen i hockey fyller människors hjärtan. Allt är fika och mjölkprodukter, allt är vitt både ute och inne. Allt är kallt, alla förnekar det. Allt är i tid, på tid. Man kan gå på vatten och barn blir lyssnade på som om de vore vuxna. Där statsministern kritiseras av musiker på bästa sändningstid. Där grannarna inte kramas när de möts på gatan. Där äldre kvinnor respekteras genom att kallas Birgitta. Detta märkliga land.