Hur omständigheter påverkar vår inställning till livet fascinerar mig. Jag mötte en sjuksköterska som menade att det oftast är rätt friktionsfritt att arbeta med cancerpatienter, i jämförelse med patienter som genomgått enklare ingrepp och klagar mer. Cancerpatienterna är mer ödmjuka, sa han.
Samma dag såg jag följande inlägg från Humans of New York:
“I’m trying to raise my daughter with the same values that I learned in Jamaica, but it can be hard to instill gratitude and appreciation when we are surrounded by such abundance. When I was growing up in Jamaica, every time I wanted something, my grandmother made me go through the same list of questions: ‘Why do you want it?’ ‘How much will it cost?’ ‘Is it going to make your life better?’ There wasn’t enough money for things we didn’t need, so we were always forced to ask those questions– even for simple things like a new pair of shoes. The necessity of that ritual really helped create a deep appreciation for the things we had.’”
Situationen vi befinner oss i – ekonomiskt, hälsomässigt, familjesituationen och så vidare – gör något med oss. Hur vi tränar vi oss i ödmjukhet även om vi inte har cancer, i tacksamhet även om vi har råd med nya skor?
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 