Värsta vintern och en stundande vår

Hej kära ni.

Det har varit och är en speciell vinter. Tariku har genomgått en stamcellstransplantation för sin leukemi och legat på sjukhus sen i oktober, jag har varit med honom här den största delen av tiden. Stundtals fruktansvärt, men ibland en rätt dräglig tillvaro trots mycket medicinering, tristess och en ständig längtan hem. Tariku är en kämpe, men det är tråkigt att vara så långt ifrån det liv vi vill leva och är vana vid.

Jag längtar efter att sätta ord på saker, både jobbiga och peppiga. Jag märker hur skapande av olika slag hjälper mig att behålla fokus och komma vidare. Och under en bilresa från Umeå hem till Piteå föddes mitt och Malins nya projekt Maytember. Där delar vi med oss av idéer, tankar och bilder som gläder oss och som förhoppningsvis glädja er med.

Jag kommer inte att ta bort den här bloggen, men det händer garanterat mer på maytember.se. Välkomna!

Juni

Jag älskar den här månaden. De ljusa nätterna med rosa sken, de svala temperaturerna som låter blommorna stå i blom längre än vanligt. Barnet skrattar när han känner vinden mot sin hud, en av många detaljer som gör vardagen fin.

Valen, kvalen

Just nu skulle jag kunna umgås med min son där han ligger och snurrar på vårt vardagsrum, eller prata med min make som också är i det hörnet av lägenheten. Därför har jag en stark hatkärlek till world wide web nuförtiden. Oaser fulla av inspiration men också väldigt mycket slötittande på bekostnad av fantastiska vårkvällar tillsammans med de människor jag får ha omkring mig. Med det sagt: mot vardagsrummet.

Hur går det med svenskan?

Hur går det för Tariku med svenskan då? Det är väl precis som det var för dig att lära dig amarinja?

I själva verket är det precis tvärtom. I Addis var jag tvungen att prata för att ta mig fram; två kilo bananer tack, vilken buss går till CMC, spaghetti med tomatsås, tre paket mjölk och jo allt är bra idag med. En ständig verbal kommunikation med kända och okända, där jag utmanades att prata mer medan hurrarop hördes från alla håll (ej ironi).

Sverige är som bekant annorlunda. Här kan vi betala räkningar, handla mat för en hel månad, åka buss och till och med gå i kyrkan utan att behöva säga så mycket mer än hej och tack.

Sharews snackar

Den i särklass vanligaste frågan jag får är hur vi kommunicerar i vår familj, så varsågoda:

Jag pratar svenska, engelska och amarinja.

Tariku pratar hadinja, amarinja, engelska och numera en del svenska och tigrinja.

Esaias pratar inte alls förutom aoaonjaääänaa. Vi vill att han ska kunna säga mer i framtiden.

Tariku och jag lärde känna varandra på en tid då hans engelska var superbegränsad och jag inte kunde någon amarinja alls – vår relation har således förts framåt med hjälp av en slags hittepåengelska uppblandad med svenska och amarinja när vi inte kan ordet på engelska eller när ett annat språk passar bättre. Exempel: Take away your snor. 

Och så kan det ju inte fortsätta, för då skulle Esaias aldrig kunna göra sig förstådd förutom i den närmsta kretsen.

Därför, plus att man lätt blir less på tiotusenspråklivet, har vi börjat sålla. Bort med engelskan! Hit med amarinjan! Så lite svenska som möjligt!

Engelskan betyder ingenting för oss förutom att den är lätt att ta till. Svenskan får vi alla tre på annat håll (och observera att jag är Tarikus fru, inte hans pedagog), plus att jag alltid pratar svenska med Esaias. Kvar blir amarinjan, språket som jag behöver uppehålla, som gör att Tariku kan uttrycka sig fritt, som Esaias ska få lära sig. Plus att vi kan vara hemliga hela tiden!

Etiopienlängtan, del två

Amarinjan strömmar ur högtalarna fastän Tariku inte är hemma och jag kommer på mig själv med dagdrömmeri; att få träffa grannens hushållerska, fira gudstjänst i församlingen där jag fortfarande är medlem och inhandla mjölk genom att prata med någon som faktiskt känner igen mig. Etiopienlängtet är en vanlig del av min Sverigevardag, men ändå är det stor skillnad jämfört med hur det tedde sig för några år sen. Då var jag mer krampaktig, längtade bort från ett land jag var spyless på, tyckte synd om mig själv när jag inte var Där. Kanske beror det på åldern, att man blir lugnare eller lite mer nyanserad. Men en stor, härlig och högst sannolik orsak är Tarikus familj. Förut hade jag mest ytliga kontakter och några få vänner som det var knepigt att hålla kontakten med. Nu är det viktigaste liksom cementerat. Jag hör hemma hos familjen, oavsett om jag kommer dit imorgon eller nästa år, och därför kan jag ta det lite lugnt med Etiopien. Om jag vill.

 

አዲስ ተስፋ bakom kulisserna

– Tariku, vad tycker du att jag ska skriva om?

– Tariku, varför vill ingen i Etiopien adoptera? 

– Tariku, får jag skriva att du diskar ostrukturerat?

– Tariku, jag tänkte skriva att jag frågar dig om typ alla blogginlägg, är det okej?

På det världsvida nätet

Det finns två platser som jag tycker väldigt mycket om.

U might like what I like skrivs av mina föräldrars kompisars sons fru, en koppling som inte spelar lika stor roll som bloggens briljans. Jag plöjde hela under en vaken natt under graviditeten och njöt av orden, bilderna och de ärliga beskrivningarna av föräldraskapets glädje och klurigheter.

Radio Ethiopia är förutom en låt också Miriams blogg och att jag inte har tipsat om den tidigare är ju bara dumt och märkligt, med tanke på att jag känner människan bakom orden, att hon är i Etiopien titt som tätt (och nu, en liten stund till) och att hon skriver asbra.

In och läs!

Om antikonsumism som beredskap

De senaste sju åren har jag jobbat medvetet på att inte konsumera mer än nödvändigt. Ibland för att jag inte behöver grejerna, ibland med tanke på miljön och ibland i solidaritet med dem som inte har råd att leva ett liv med konstant nya prylar. Och så sjukt nöjd jag är med det valet nu när jag inte längre behöver anstränga mig för att inte shoppa. Nu, när vi två precis har blivit tre och inkomsterna är rätt låga ur svenska mått mätt. Friheten att inte vilja köpa nytt gör den här perioden betydligt mer njutbar – en slags krisberedskap kom liksom på icke-köpet.

Om Etiopienlängtan

Den är här för att stanna, denna ihärdiga längtan till Etiopien. Som en kär vän, bästa godissorten, nysnö. För jag längtar inte bort härifrån, jag längtar bara efter lite mer av det där. Spontaniteten i vardagen, förvåningen när man inser att de flesta etiopier tolkar en gäspning som att man är hungrig. Avokadojuice, att hålla handen med vemsomhelst, vår fina kyrka.

Under en några svåra veckor i slutet av förra året tänkte vi extra mycket på den etiopiska landsbygden och vilka små möjligheter kvinnorna där har att få vård, hjälp eller bara tiden att sitta ner en stund. Det berättade jag för en person jag känt i ett par dagar, varpå hon fick stora ögon och sa åt mig att inte må dåligt över det. Jag blev fullkomligt ställd, för det är ju helt tvärtom! För hur absurt den än kan verka hjälper kopplingen till Etiopien mig att se lite mer sunt på saker och ting; vad som är viktigt och vad som egentligen är rätt onödigt att ödsla energi på.

Med några månaders distans kan jag även sakna det jag tidigare blev irriterad av; långsamheten, dålig ljudkvalitet och livliga grannar. För att inte tala om den konstanta doften av berbere och kaffe!

Så jag fortsätter att leva mitt liv i Sverige, med försök att inympa lite av det liv som jag också älskar så mycket. Sundare (livssynen) och osundare (musiken).