Idag blir vår förstfödde ett halvår. Han som i början var konstant hopkurad tar nu plats, med sin röst och sina ben och sina händer – ingen kan vara gladare för det än vi. Oavsett omständigheter fortsätter han okuvligt framåt i utvecklingen som aldrig vill ta slut, för alltid finns det något nytt att tugga på.
Det är fascinerande hur en ny person kommer in i ens liv och kräver total uppmärksamhet utan ursäkter. Fascinerande, att vi ändå tycker så väldigt mycket om honom.
Det är så speciellt att på heltid ägna sig åt en person. En konstant mysstund eller en evig kamp mot kropssvätskor, där målet är att barnet ska vara helt och rent vid dagens slut. När vissa önskar kunna stanna tiden de första veckorna är jag snarare glad över att dagarna går – det blir liksom roligare allteftersom. Vi får mer kontakt, jag blir alltmer säker på vad som ska göras när och han lär sig att göra indianljud. Fortfarande får jag från etiopiskt håll frågan om jag inte börjat jobba än, en bra påminnelse om att det här livet får levas tack vare det världsbästa systemet. Så generöst och så bra prioriterat.
Den i särklass vanligaste frågan jag får är hur vi kommunicerar i vår familj, så varsågoda:
Jag pratar svenska, engelska och amarinja.
Tariku pratar hadinja, amarinja, engelska och numera en del svenska och tigrinja.
Esaias pratar inte alls förutom aoaonjaääänaa. Vi vill att han ska kunna säga mer i framtiden.
Tariku och jag lärde känna varandra på en tid då hans engelska var superbegränsad och jag inte kunde någon amarinja alls – vår relation har således förts framåt med hjälp av en slags hittepåengelska uppblandad med svenska och amarinja när vi inte kan ordet på engelska eller när ett annat språk passar bättre. Exempel: Take away your snor.
Och så kan det ju inte fortsätta, för då skulle Esaias aldrig kunna göra sig förstådd förutom i den närmsta kretsen.
Därför, plus att man lätt blir less på tiotusenspråklivet, har vi börjat sålla. Bort med engelskan! Hit med amarinjan! Så lite svenska som möjligt!
Engelskan betyder ingenting för oss förutom att den är lätt att ta till. Svenskan får vi alla tre på annat håll (och observera att jag är Tarikus fru, inte hans pedagog), plus att jag alltid pratar svenska med Esaias. Kvar blir amarinjan, språket som jag behöver uppehålla, som gör att Tariku kan uttrycka sig fritt, som Esaias ska få lära sig. Plus att vi kan vara hemliga hela tiden!
Idag blir Esaias ett turistvisum gammal, jag har varit mamma i tre månader och jag älskar honom så oerhört mycket! De första veckorna var lite känslomässigt kluriga och jag kunde aldrig identifiera mig med föräldrar som vittnat om att deras nyfödda barn fick universum att stanna. Men för varje blöjbyte, varje full tvättmaskin, varje kväll med värkande armar, älskar jag honom mer och mer. Tjänandet kommer före känslan och det är väldigt befriande. Ingen förväntar sig att man måste ha pirr i magen för att ta upp den skrikande ungen ur vagnen – man gör det även om sömnen, instagram eller telefonsamtalet lockar mer.
Det hela påminner mig om åren med Debora-tjejerna. Jag, som sällan blivit emotionellt berörd av fattigdomen, fylldes istället av känslor ju mer jag jobbade. De blev viktiga för mig för att de gavs utrymme i mitt liv. I ett väldigt känslostyrt samhälle är det befriande att ibland göra något utan att det föregås av emotionella rus eller den andra partens gärningar. Esaias kan inte göra så mycket mer än att le, medan jag har genomgått graviditet, förlossning samt diverse krämpor för hans skull. Ojämlikt, ja. Men fantastiskt!
För 20 dagar sedan fick vi se honom i ögonen för första gången, med tacksamma hjärtan kände vi hur han tog tag om våra fingrar. Han vänder upp och ner på våra prioriteringar och ger oss känslor som vi aldrig förr har upplevt. För varje dag lär vi känna varandra bättre, för varje dag lär vi oss att älska honom ännu lite mer.
Han är vår son och hans namn är Esaias.
Klimatförändringarna är ännu inte så dramatiska att det snöar i Addis Abeba, så Tariku och jag tog våra varmaste kläder för att bege oss norrut – i ärlighetens namn inte så mycket för kylan som för den familjära värmen som lätt uppstår när man överraskar sin mor apropå hennes kommande födelsedag. 20 dagar stannar vi på svensk mark och passar på att göra allt det vi inte kan till vardags; gå på isar, äta annat än injera, krama syskonbarn och fundera lite extra på livet.
Igår förklarade jag för en icke-etiopier att det i denna stad är en aktivitet per dag som gäller. Idag dricker jag te hos en kompis eller Idag jobbar jag eller Idag går jag till kyrkan.
Idag var Tariku och jag i kyrkan, sen satte vi oss i minibuss nummer ett, minibuss nummer två och minibuss nummer tre för att slutligen komma till ett ettårskalas där vi käkade injera och drack läsk. Sen, tre bussar för att komma hem, pusta ut i fem minuter för att plötsligt överraskas av ett gäng svenskar I SOVRUMMET (anländandet var i och för sig ingen överraskning, det är bara det att ingen etiopisk gäst någonsin kommer in längre än till vardagsrummet vilket fungerar som husesynsavvänjning). Det var Salts Outreach-grupp som var på besök, och de hade till och med tagit med sig cupcakes (kulturchock nummer två, saknade dock inte smaklös tårta med låtsasgrädde som är det vanligare alternativet på bjudningar av olika slag). De kom, vi fikade, vi bad, de gick (och flyger nästan exakt nu till Sverige). Några minuters fixande och sen kom familjen, den etiopiska. Vilken glädje att ha en familj på andra sidan floden! Vi åt injera tills vi inte orkade mer, då gick vi över till mjölkchoklad.
En aktivitet per dag? Inte denna söndag. Nu är huvudet tungt, hjärtat glatt och jag konstaterar att livet visst kan få vara lite hektiskt ibland. Men imorgon, då ska jag jobba. Bara.
En månad och tre veckor var jag i Norrbotten, och det var utan tvekan ett par av de bästa månader jag någonsin varit med om. Det senaste året har vänt upp och ner på ungefär allt som går att vända på och utmaningar har jag verkligen inte behövt leta efter. Det har varit fantastiskt, men också omtumlande gånger tusen. Just därför var denna sommar balsam för själen, med vänner, skog, fika och lugn. Bär och glass, läger och blommor som aldrig ville sluta blomma.
Och såklart, min briljanta familj.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 