Hur går det för Tariku med svenskan då? Det är väl precis som det var för dig att lära dig amarinja?
I själva verket är det precis tvärtom. I Addis var jag tvungen att prata för att ta mig fram; två kilo bananer tack, vilken buss går till CMC, spaghetti med tomatsås, tre paket mjölk och jo allt är bra idag med. En ständig verbal kommunikation med kända och okända, där jag utmanades att prata mer medan hurrarop hördes från alla håll (ej ironi).
Sverige är som bekant annorlunda. Här kan vi betala räkningar, handla mat för en hel månad, åka buss och till och med gå i kyrkan utan att behöva säga så mycket mer än hej och tack.
Jag känner igen problematiken. Det blev bättre för mig när Kerstin och alla andra slutade prata engelska med mig. Jag var tvungen att klara mig på svenska. Jobbigt men nödvändigt! Lycka till Tariku!