Efterlängtade promenad

Idag trotsade jag de sexton minusgraderna och gick en bit på plogade cykelvägar, då jag kom ihåg hur mycket jag saknat möjligheten att promenera. I Addis var det för det mesta bra väder, men i övrigt var det rätt svårt att få till raska steg samtidigt som tankarna färdas någon annanstans. Bilar, djur, hål i vägen, väldigt sociala människor och avgaser som stack i näsan. Då längtade jag efter knarrande snö, god luft och tomma vägar och tänk, nu är jag här!

image

Ett halvt inlägg

Så mycket flyger genom huvudet, men det tillåts aldrig komma på pränt. Funderingar om bilder på barn i sociala medier, där jag ifrågasätter mina egna syften till den grad att jag inte törs nära mitt bekräftelsebehov med min son som ofrivillig hjälpare. Tankar på föräldraskap, massvis. Hur gör man? Hur gör jag? Tacksamhet över att hjärtat slår lite snabbare när en doft av Shiromeda passerar, jag trivs så bra när det är så. Igår blev det jul igen och vi åt varma mackor istället för rå köttfärs.

Det jag vill ha sagt med detta är; tack för att ni fortsätter besöka denna internetavkrok!

2013

johannaelin

Tvåtusentretton inleddes i Addis Abeba, medan Johanna och Elof fortfarande var på besök. Då menade jag att 2012 var mitt livs mest händelserika år och aldrig kunde jag ha anat att jag ett år senare skulle skriva motsvarande blogginlägg i en lägenhet i Piteå med min son sovandes på vänster arm.

Året har präglats av tre stora förändringar; Tariku sa upp sig från sin tjänst på WSG, vi flyttade från Etiopien till Sverige och Esaias kom.

Debora

Första halvåret jobbade jag på Debora, där vi försökte förfina våra arbetssätt och åkte till Sodere för att ha trevligt och prata om framtiden. Projektet var på sätt och vis en lugn ö i ett stormigt hav och vi lyckades oftast att hålla fokus på tjejerna istället för på de moln av frågor som svävade över organisationen – ibland gick det sämre. Efter vår flytt till Sverige har många förändringar genomförts, med bland annat nya styrelser för både WSG och HCE samt en större medvetenhet hos partnerorganisationerna.

Bild 69

Det fanns också dagar då jag inte kom till jobbet, dagar då jag stannade hemma och försökte häva graviditetsillamåendet med fryst päronsaft. Jag mådde rätt dåligt hela våren och har även varit sjuk de senaste två månaderna, vilket är en ny erfarenhet för mig. Fruktansvärt och lärorikt på samma gång, och en stor skillnad mellan att vara sjuk i Shiromeda och i Piteå. Där fanns det alltid folk i närheten, och det är fantastiskt hur andras närvaro kan göra en piggare.

SAM_1844

Under hösten fick jag jobba som inspiratör för internationell mission, jag stortrivdes med att kunna bearbeta åren i Etiopien och träffa människor runt om i Norrbotten. Då var jag fortfarande rätt sverigepeppad, allt i enlighet med ett kulturombytes olika faser. I december kom den påföljande vändningen och nu hörs etiopisk musik ur våra högtalare medan vi pratar om livet i Addis Abeba med något drömskt i ögonen. Vid det här laget har jag gått igenom dessa känslostämningar några omgångar och tar det med ro även om jag kan sakna Tarikus familj så det gör ont.
image

Med Esaias kom nya känslor, utmaningar och frågor. Livet har blivit så mycket mer, och jag förundras över att till och med jag är förmögen att sätta en annan människas behöv framför mina egna. Jag trivs med min lilla familj i denna märkligt mörka del av världen och ser fram emot ett år som förhoppningsvis är fullt av helt vanliga dagar.

En stilla natt

Kvällen är sen och sjuveckorspojken andas djupt bredvid mig. Vi är i Blåsmark över julen, en välbehövlig semester femton kilometer hemifrån. Idag konstaterades att vi går mot ljusare tider och jag drar en lättnadens suck; vi klarade hösten. Lätt har det inte alltid varit, men vi har tagit oss igenom det första halvåret i detta land. Saknaden gör sig ibland påmind men bidrar mest till tacksamheten över både här och där.
Mycket har hänt, livet och min syn på det är så annorlunda nu. Esaias finns. Gud finns. Och just ikväll spirar hoppet lite extra, hoppet som kommer med barnet, i stallet som luktar som stall alltid gör.

Se men inte äga

Det finns en massa saker jag skulle kunna äga. Vackra ting, snygga kläder, sköna soffor och väldoftande schampon. Det har inte så mycket att göra med mitt överlevande, utan är snarare kopplat till mitt habegär – jag vill äga det. När det kommer till dessa prylar som är fullt njutbara gör min hjärna ofta en kullerbytta och tänker att jag måste äga för att njuta. Snygg tröja, jag måste köpa den, vackra gardiner, de måste hänga i mitt kök. Huruvida jag äger eller ej påverkar egentligen inte värdet, skönheten, i varan. Så mitt bästa knep för att göra en bakåtkullerbytta – alltså att resonera min hjärna och dess köpinstinkter till någon slags rimlighet – är att njuta utan att köpa.

Det här är vackert, men jag behöver inte klä mig i det. Det här doftar gott, men jag måste inte dofta så. Det här gav uttryck för fantastisk kreativitet, jag kan bli peppad till att bli mer kreativ själv utan att betala för just det här.

Det är dumt att betala för mycket, menar Elgiganten. Det är dumt att betala alls, tycker jag.

Påfyllnad

Jobbtomma veckor fylls med vänner
Magen fylls med ballerinakex och barn
Vardagsrummet fylls med nationaliteter
Hjärtat fylls med tankar, hjärnan med känslor

Halvfullt.

Etiopien igen. Och igen.

Jag förundras över hur tanken på vad andra ska tycka är ungefär bäst på att hämma kreativitet. Och så förundras jag över det där rackarns landet som aldrig släpper taget. Gång på gång får jag idéer på blogginlägg, men låter bli att skriva eftersom de skulle innehålla det ljuvligt klingande namnet Etiopien. Jag bor ju i Sverige nu, tänker jag, inte kan jag älta Addislivet i all evighet. Åtminstone inte offentligt, inte för ofta och inte utan bortförklaringar.

Men det kan jag ju visst. Det är lätt att ta personen ut ut Etiopien men svårt att ta Etiopien ut ur personen; kanske måste jag själv acceptera att mitt hjärta till viss del kommer att vara där. Den som inte vill läsa om mina jämförelser, minnen och lärdomar – inlägg som innehåller Etiopien på ett eller annat sätt – behöver ju inte leta sig hit. Den som vill läsa får, hädanefter.

foto Malin Hansson

 

Fem halvår i Addis Abeba

Detta inlägg skrev jag i juni och då internettillgången nådde sitt slut hamnade det bland utkasten istället för att publiceras den dag vi flyttade. Några månader har gått, men här kommer de ändå: sammanfattningen av mina fem senaste halvår.

Våren 2011 klev jag med nervösa steg av planet och fick stå på etiopisk mark efter tre år av olidlig väntan. Tariku mötte mig på flygplatsen och därefter följde tre månader av fältstudier, vilket mest kändes som en date med Landet jag trånat efter så länge. Studierna resulterade i kandidatuppsatsen Broken promises, om trafficking för exploativt barnarbete inom Etiopien, och allt runtomkring skänkte mig en oförskämt stor glädje. Jag vaknade med ett leende på läpparna varje morgon och de sista veckorna konstaterades att jag aldrig varit så lycklig som just den terminen. Inte ens hemresan kunde få mig på sämre humör, jag visste ju att jag skulle tillbaka.

DSC00681

Hösten 2011 var jag tillsammans med de superfina Maria, Julia och Gustav volontär för WSG/HCE via Salt. Jag började undervisa på Debora utifrån Alpha-kursen och tog mig vatten över huvudet när jag fick för mig att fylla alla luckor i projektet. Ingen själavårdare? Inga problem, det fixar jag! Förutom att jag inte fixade det, utan snarare hade en maratonvecka med samtal med alla tjejer som slutade med en helg då jag bara låg och grät. Inte jättesmart. Jobbade också en hel del på huvudkontoret vilket innebar en rätt hektisk vardag, ändå hann jag bli tillsammans med Tariku (viss fördel att han jobbade på samma ställe). Fick inte mitt visum förlängt vilket innebar en ofrivillig – men tydligt välbehövlig – resa till Sverige.

Volontärerna

Kontoret

Våren 2012 var tiden då höstens destruktiva arbetsmönster skulle brytas, och de gjorde de också i och med att jag kapade lite av mitt ansvar på Debora. Arbetsbördan försvann dock nästan helt i och med att tjejerna flyttade ut, varpå jag bara hade vissa uppgifter på huvudkontoret kvar. Vid det här laget hade jag bott fruktansvärt länge på gästhuset och längtade enormt mycket efter yta och privatliv. Relationen med Tariku gav mig ett fönster in till den etiopiska kulturen och jag började längta till Sverige ibland – två stora steg mot att bli lite mer balanserad i synen på de två länderna. Vi förlovade oss i något som vi ville kalla skog och åkte på sverigesemester tillsammans.

dsc_1599.jpg

Kompis

Hösten 2012 kom jag tillbaka till ett regnigt Addis Abeba efter soliga sommarmånader i Sverige. Jag bodde i vårt rosa hus och Meles Zenawi dog. Tariku blev kroniskt sjuk, en ny Deboragrupp drogs igång, mina vänner och släktingar kom på besök och jag blev fru – allt detta under vad som kändes som ett år men i själva verket var typ en månad. Ändå var det en härlig höst då jag verkligen trivdes med att vara gift och njöt av att amarinjan gick bättre och bättre. Firade min första jul i Etiopien och fick äta upp det jag förut sagt om att jag inte bryr mig så mycket om högtider (vänta bara tills du sitter där på julafton, var det någon som sa) men blev också positivt överraskad hur bra det blev.

PEPP!!!

Våren 2013 fortsatte jobbet på Debora att flyta på bra, mycket tack vare fantastiska tolkar. I övrigt fortsatte framtidsfrågorna att fylla mitt huvud. Tariku och jag kom till Sverige för att fira mamma, eller kanske för att inse att vi borde bo närmare mamma. Och pappa och bröder och vänner och en massa andra grejer som vi helt plötsligt såg som väldigt bra alternativ. Vi lät beslutet ligga och sjuda ett tag, men när vi kom tillbaka till Addis insåg vi snabbt att det redan var färdigkokt. Anledningarna som tidigare hållit oss kvar i Etiopien fanns inte längre kvar och argumenten för att flytta till Sverige blev allt fler i kombination med en visshet; nu är det dags. Så har de senaste månaderna varit ett avsked till Addis för den här gången, bearbetning av allt som varit mindre bra under de senaste åren och en stor tacksamhet över att jag har fått bo här. Fem halvår i Etiopien – det bästa och det värsta, den mest lärorika tiondelen av mitt liv. Jag lyckades inte rädda världen men fick i alla fall lite längre hår och en man. Och så fullföljde jag mina uppgifter, så summan av det hela är att jag är nöjd, tacksam och redo för nya halvår. I Addis Abeba eller någon annanstans.

Glans över vita skogar

Vardag, välkommen åter

Efter månader av flyttkartonger och resväskor, tillfälligt boende och en ständig känsla av att vara på väg har vi nu fått landa. Väskorna som packades i vårt etiopiska hem får nu öppnas och sprida en doft av berbere i hela lägenheten – vår tvåa, vårt hem. Tariku och jag reflekterar en del över skillnaden, hur behagligt det är att bo när vi inte behöver oroa oss för kylan, vattentillgången eller elektriciteten. Lika härligt är det inte att sakna så det gör ont och tårarna sprutar, men jag lever ett självvalt dubbelliv.

Det är frukostfil och cykellås, regn som smattrar mot fönsterrutan (inte plåttaket), svenska för invandrare och växande mage. Vardagen vi för ett halvår sedan tog sikte mot är nu här, vilken otrolig tacksamhet. Igår körde vi med lånad bil till Jävre där jag predikade i Kustkyrkan och efter gudstjänstens slut var luften klar som den bara blir i september. Idag befinner sig solen bakom regntyngda moln men det går fortfarande lätt att andas. Disken får vänta en liten stund till, för här får vi nog stanna ett tag.

Tips!

Det är sommar, och ni vet hur det är. Datorn får inte lika mycket av min tid, tiden ges istället till skog och vänner. Men om ni inte vill missa nya inlägg i tider av oregelbundenhet kan det vara smartare än någonsin att prenumerera på mina blogginlägg. Så ni slipper titta in och läsa samma inlägg igen och igen menar jag. Om ni vill få inläggen direkt till er mail kan ni fylla i er adress här till höger.

För höras vill vi ju fortfarande, eller hur?