Påsk, men ändå inte

Den svenska påsken blir liksom den svenska julen lätt ambivalent då man inte kan kompensera saknaden av diverse traditioner med ett etiopiska alternativ förrän några veckor senare. Här har vi en helt vanlig helg och tackar den Uppståndne att det faktiskt finns några internationella – och därmed påskfirande – kyrkor i denna stad. Familjehäng med överflöd av mat får däremot vänta och det är ju ändå rätt fint att få längta lite till årets största högtid.

Men till alla er som firar Jesu död och uppståndelse i helgen önskar jag er en alldeles ovanligt glad påsk!

Ämnen som helt plötsligt blev aktuella igen:

Hemlöshet
Pizzabottnar
Kilopriset på järn
Uttagsautomaters funktionsduglighet
Korruption
Dålig täckning
Regn

Samtalet

Mina högst subjektiva och ovetenskapliga upplevelser av Tarikus och mitt pratande har lett till följande slutsats; vi samtalar mer i Etiopien än i Sverige. Hemma i Addis kan vi sitta i varsin soffa och prata i timmar, men när vi är på semester i Sverige – och därmed borde ha mer tid – händer det nästan aldrig, förutom när vi trotsat kylan för en promenad.

Slutsatsens troliga förklaring; det finns färre distraktioner i Etiopien. I ett vanligt norrbottniskt hushåll finns det ju så otroligt mycket att fästa blicken, tankarna på. Tidningar, internet (snabbt), fruktfat, några fler tidningar och mobiler på borden. Om jag får välja mellan ett samtal om livet eller ett reklamblad om oviktigheter är ju valet självklart – i praktiken blir det ändå annorlunda då koncentrationen vandrar iväg till det färgglada pappret. Kanske är vi exceptionellt otränade i att jobba emot ”ta upp iPaden”-reflexer, men jag tror ändå att många av våra prylar skymmer det som egentligen betyder mest för oss. Att prylarna dessutom tycks finnas i så mycket större mängd i nord än i syd är kanske fråga för nästa blogginlägg, eller ännu bättre – nästa samtal.

När jag kommer hem

Ju längre tid jag tillbringar i Etiopien desto mer inbillar jag mig att det är som i Sverige. Vi har ju ändå ett hus, varmvatten och spis, vi går på café ibland, vilket lyxliv vi lever. När jag då kommer till Sverige märker jag att skillnaderna visst var rätt stora och när jag kommer tillbaka till Addis Abeba försvinner alla tvivel. Det finns ju inga likheter överhuvudtaget.

Killen som på Arlanda fick specialeskort med rullstol och assistans fick när vi landat på Bole själv ta sig ner för trappan ut från flygplanet, med kryckor. Någon kommenterade skillnaden och de skrattade åt den plötsliga olikheten. Sen fortsatte den första dagen som alltid är full av samma frågor; är det alltid såhär mycket folk? Varför är det inga vita här? Hur har de egentligen tänkt med rondellerna när de ändå fungerar som vanliga fyrvägskorsningar?

Och den mest frekventa funderingen; Luktar det alltid såhär? Lukten som aldrig känns från dag tre och därför så starkt påminner om de senaste årens alla ankomstdagar. Luften är fuktig efter regnet och det luktar april 2007 eller augusti 2012. Men det är mars 2013 och känslan är lättnad snarare än spänning. Nu andas vi lugnare, samtalar mer och jag övergår genast till känslospannet som tycks dras till alla ytterligheter bara av att känna en doft av eukalyptus. Vi har haft fantastiska veckor i norr och just för att det har varit så bra blir jag lite förvånad över det egentligen självklara.

Att det är hit jag kommer när jag kommer hem.

Sverige

Sverige, detta märkliga land. Där Coca Colan är sötare, vägarna bättre och skolan i byn inte bara är till för barnen med rika föräldrar. Ryktet säger att invånarna är tystlåtna, ryktet dör omedelbart när slutspelen i hockey fyller människors hjärtan. Allt är fika och mjölkprodukter, allt är vitt både ute och inne. Allt är kallt, alla förnekar det. Allt är i tid, på tid. Man kan gå på vatten och barn blir lyssnade på som om de vore vuxna. Där statsministern kritiseras av musiker på bästa sändningstid. Där grannarna inte kramas när de möts på gatan. Där äldre kvinnor respekteras genom att kallas Birgitta. Detta märkliga land.

Debora då?

Eftersom vår ankomst till Sverige inte var en överraskning för alla inblandade har givetvis det dagliga arbetet på Debora anpassats för att jag ska kunna vara ledig i några veckor. På plats i Addis finns en svensk barnpsykolog vid namn Sofie som är där i syfte att göra fältstudier i global hälsa – så henne ser vi givetvis till att sätta i arbete! Under mina lektionstimmar ska hon undervisa och leda diskussioner i ämnet barnuppfostran, vilket är både välbehövligt och efterlängtat av tjejerna. Inhoppare nummer två är Yonas som till vardags jobbar med ekonomin på WSG, men nu ska ge Deboragruppen lite kött på benen vad gäller privatekonomi. Sist men inte minst finns min ständiga tolk Sosena som ska översätta filmen Lena-Maria Klingvall möter Afrika – om att se möjligheter istället för problem.

Det ska bli vansinnigt spännande att komma tillbaka och höra vad det har blivit av dessa veckor med det bästa schemat hittills!

Här är vi

Klimatförändringarna är ännu inte så dramatiska att det snöar i Addis Abeba, så Tariku och jag tog våra varmaste kläder för att bege oss norrut – i ärlighetens namn inte så mycket för kylan som för den familjära värmen som lätt uppstår när man överraskar sin mor apropå hennes kommande födelsedag. 20 dagar stannar vi på svensk mark och passar på att göra allt det vi inte kan till vardags; gå på isar, äta annat än injera, krama syskonbarn och fundera lite extra på livet.

I vårt hus

Om jag inte vill vara ensam slipper jag. I vårt hus är det nämligen fler än bara Tariku och jag som huserar till vardags och främst är det två stjärnor som tittar in. Först har vi vår extraperson Kalkidan som lagar mat (läs injera) och städar ett par tre timmar per dag måndag till fredag. Att ha någon som jobbar i ens hem känns ofta superläskigt för en svensk och helt normalt för en etiopier, så vi försöker kompromissa genom att ge henne schysta arbetsförhållanden. Person nummer två kommer på mindre regelbunden basis, våra grannars son knackar på dörren titt som tätt. Han sitter med oss när vi käkar frukost, gör det roligare att steka plättar och vinkar mer eller mindre glatt när vi går hemifrån.