Mina högst subjektiva och ovetenskapliga upplevelser av Tarikus och mitt pratande har lett till följande slutsats; vi samtalar mer i Etiopien än i Sverige. Hemma i Addis kan vi sitta i varsin soffa och prata i timmar, men när vi är på semester i Sverige – och därmed borde ha mer tid – händer det nästan aldrig, förutom när vi trotsat kylan för en promenad.
Slutsatsens troliga förklaring; det finns färre distraktioner i Etiopien. I ett vanligt norrbottniskt hushåll finns det ju så otroligt mycket att fästa blicken, tankarna på. Tidningar, internet (snabbt), fruktfat, några fler tidningar och mobiler på borden. Om jag får välja mellan ett samtal om livet eller ett reklamblad om oviktigheter är ju valet självklart – i praktiken blir det ändå annorlunda då koncentrationen vandrar iväg till det färgglada pappret. Kanske är vi exceptionellt otränade i att jobba emot ”ta upp iPaden”-reflexer, men jag tror ändå att många av våra prylar skymmer det som egentligen betyder mest för oss. Att prylarna dessutom tycks finnas i så mycket större mängd i nord än i syd är kanske fråga för nästa blogginlägg, eller ännu bättre – nästa samtal.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 