även om min mobil ibland tas över någon som förevigar det faktum att mitt ”jobb” ibland kan innebära att jag sitter i en soffa, i kläder som inte ens är mina, och får håret flätat.
Månad: mars 2012
Thank God (it’s Friday)
Regnet öser ner – äntligen säger de flesta. Regnjackan har plockats fram, stövlarna likaså. Fötterna och tankarna är trötta efter en intensiv heldag på kontoret där vi bad och pratade vision. Jag förundras över hur mycket som kan rymmas i en människa och hur mycket mer som kan rymmas i en organisation. Så ser jag tillbaka på arbetsveckan, vilket lämpar sig väl en fredagskväll. Den känns som en månad, men en bra sådan, full av både evigt hopp och kortvarig förtvivlan. Det nya visumet har gett möjlighet att drömma nya drömmar och planera nya äventyr. Och så hoppas jag ända från tårna jag att drömmarna blir mer än bara drömmar och att äventyrsplanerna blir mer än än bara planer. Ingenting är omöjligt heter det ju när Gud finns med i beräkningarna.
Om att vara volontär
Du jobbar gratis för något du tror på. Du försöker lära dig ett nytt språk samtidigt som du försöker skapa ett nytt kontaktnät eftersom det var svårt att ta med alla vänner hemifrån till en konstig stad i Afrika. De flesta etiopier tror att du är gjord av pengar, de flesta svenskar tror att du räddar världen. Att du gör ett fantastiskt arbete mest hela tiden. Vilket du i och för sig kanske gör, men då du jobbar med människor är det lite svårt att se resultaten mitt i rådande projekt. Så du håller andan och ber till Gud att han ska ta hand om allt.
Och någonstans mellan alla måndagar och söndagar skapas en vardag där du alltid, men ändå aldrig, är ledig. Jaha, hur länge ska du stanna då? frågar någon av alla gäster på gästhuset där du bor, för det du gör ses av många som något temporärt, något som fungerar fram tills dess att du packar ihop dina solblekta kläder och åker tillbaka till ditt hemland för att börja jobba på riktigt (betald 40-timmarsvecka). Men du ler lite obekvämt och försöker komponera en mening som ska få gästen att förstå. Jag tänker nog stanna ett tag.
Om problematisering och sanning
Torsten skrev något så bra, utmanande och uppmuntrande att jag måste citera hela grejen:
Många av oss som bor i Sverige har den goda egenskapen att vi problematiserar, resonerar och tänker kritiskt. Det är något som medför mycket gott till oss och vårt samhälle. Det gör att vi utvecklas och att saker kan fördjupas. Men det är inte bara av godo. Ibland leder vårt resonerande, problematiserande och försvårande till passivitet. Därför får vi utmanas av enkelheten i tron, utan att lägga till bisatsen att allt inte är enkelt och att livet är komplext. Det finns grundsanningar som just är sanna. Även om de visserligen verkligen kan försvåras, problematiseras och göras mer komplexa. Men det är sant att det är bra att be, att hjälpa andra, att följa Jesus, att dela med sig av sitt överflöd, att lyssna in Guds röst och att be för sjuka. Vi borde nog bli bättre på att leva med enkelheten om att det är sant. För det är ju sant. Även om livet är komplext.
Gårdagens mirakel vittnar om dagens trofasthet
With every miracle of the past comes a prophetic message to the challenges of today – speak your testimony into today’s challenge.
Pastor Z, Beza International
När Gud gör det omöjliga möjligt
Tre dagar kvar på visumet och jag vill hellre stanna här tre månader till än att sätta mig på flyget på torsdag.
– Du får två månader.
Jag blir lagom nöjd (två tredjedelar är ju i alla fall mer än hälften), betalar och lämnar Migrationsverket. Hinner njuta av panikfrånvaron i en halvtimme tills någon ringer min kontaktperson.
– Förresten, det här går inte för sig. Max en månads visum kan hon få.
Så kommer den igen, den nu välbekanta visumångesten. Ska jag inte vara här, borde jag flytta till Sverige och skaffa mig ett jobb där jag tjänar pengar, Gud kanske inte kan ge mig ett tre månaders visum, och så vidare. Hyperventilering.
Tillbaka till Migrationsverket. Hej hej. Det skrivs på papper och jag skickas till olika rum. Till slut sitter jag utanför högsta hönsets kontor, väntar. Någon frågar mig om jag ska ansöka om pass, jag säger nej och tänker tack Gud för att jag i alla fall har ett pass. Så kommer chefen som i detta ögonblick verkar ha all makt i världen. Kollar på mina papper, skriver något. Två ord och en signatur som öppnar upp de stängda dörrarna.
Tre månaders förlängning av mitt visum.
Det händer bara inte. Är han seriös? Gud är du seriös? Så springer jag mellan kontor tillsammans med en annan chef som säger åt klistermärkesmakarna att det är 3 månaders visum jag ska ha, och jag gläds över att få fortsätta be och arbeta, att slippa flyga förrän i juni. Och så gläds jag extremt mycket över att Gud är större än Migrationsverkets bestämmelser, vilket inte säger lite om vår Herre.
En måndagskväll i mars
I godan ro stannar jag till på en helt vanlig supermarket, tittar på dansk svartvinbärssylt och kondenserad mjölk, tänker jomen det här är ju dyrt nämen det är det ju inte egentligen och andra viktiga tankar. Så når mig en väldigt pikant lukt och jag undrar vad som möjligtvis kan lukta så äckligt. Snart kommer svaret buret mellan hyllraderna, en man iklädd galondräkt går förbi med något slags dött djur på hans axlar.
Kadavret hängs upp bakom mejeridisken varifrån jag nyss plockat på mig min yoghurt. För allmän beskådning och förtäring.
Vissa kvällar känns mer levande än andra.
Hope through music
Ni som bor i Pitetrakten kan på onsdag (28 mars) kl 19 pallra er till Strömbackaskolans stora samlingssal, där Kajsa Hansson och Ida Sundströms konsert Hope through music går av stapeln. Café, musik och möjlighet att göra plånboken lite lättare genom att ge pengar till WSG/HCE står på schemat. Välkomna, eller vad man nu säger om ett event som man varken har anordnat eller ännu mindre kan gå på. Men far dit vetja!
Till vårvintern med kärlek
Sluttampen
Det börjar närma sig slutet – eller början – för tjejerna på Debora. Utbildningarna avslutas, sånger till hejdåkalaset övas in. Stämningen i huset andas numera förväntan snarare än nervositet och små pusselbitar faller på plats varje dag. Några ska flytta tillbaka till sina familjer i norra Etiopien, några kommer bo själva och alla ska söka jobb. För oss som står på sidan av och hejar inser nu mer än någonsin förr att vi inte kan förändra någon annans liv, att vi aldrig kan ha deras framtid under kontroll. Så vad gör vi? Vi ber, ger råd och gläds när det visar sig att en bror hör av sig och säger såklart. Såklart jag ska ta hand om min lillasyster. Eller när en av tjejerna med glittrande ögon säger att nu är tiden inne, nu är det dags att sluta skolan och börja jobba.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 