Du jobbar gratis för något du tror på. Du försöker lära dig ett nytt språk samtidigt som du försöker skapa ett nytt kontaktnät eftersom det var svårt att ta med alla vänner hemifrån till en konstig stad i Afrika. De flesta etiopier tror att du är gjord av pengar, de flesta svenskar tror att du räddar världen. Att du gör ett fantastiskt arbete mest hela tiden. Vilket du i och för sig kanske gör, men då du jobbar med människor är det lite svårt att se resultaten mitt i rådande projekt. Så du håller andan och ber till Gud att han ska ta hand om allt.
Och någonstans mellan alla måndagar och söndagar skapas en vardag där du alltid, men ändå aldrig, är ledig. Jaha, hur länge ska du stanna då? frågar någon av alla gäster på gästhuset där du bor, för det du gör ses av många som något temporärt, något som fungerar fram tills dess att du packar ihop dina solblekta kläder och åker tillbaka till ditt hemland för att börja jobba på riktigt (betald 40-timmarsvecka). Men du ler lite obekvämt och försöker komponera en mening som ska få gästen att förstå. Jag tänker nog stanna ett tag.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 
Pingback: fina tips i en salig röra | Erika och Josse i Addis Abeba
Det är faktiskt underligt vi människor har alltid undran inom oss typ varför, när, hur osv. Men frågan är när är det rätt tillfället att undra eftersom jag bor i Sverige där nästan alla kan klara sig på ett och annat sätt. Och jag jobbar och får betalt för de timmarna jag är arbetar. Men jag får ju samma fråga när jag ska åka tillbaka till mitt land. Det är obekvämt. Ensak har vi gemensamt det e inte första gången inte sista gången heller vi kommer höra frågan för min del vet jag inte när så säger jag vet ej.