2012

Tvåtusentolv, det längsta året i mitt liv. Det sägs att tiden går snabbare ju äldre man blir, men för min del verkade det stanna av vid tjugofyra – allt förändrades, allt revs ner för att byggas upp igen.

2012 kom att bli året jag slutade vara i Addis Abeba och började bo här istället, med en oväntat stor skillnad. Istället för att tänka på hur många månader in på Etiopienvistelsen jag kommit, hur många månader jag har kvar, blev allt bara ett enda stort varande och en blandning av fascination över att det jag så länge velat blev verklighet och frustration över att gräset inte alls var så mycket grönare på andra sidan. Försökte varje dag komma underfund med språket, jobbet, kulturen, mig själv, med vissheten om att det aldrig kommer ta slut.

Foto Malin Hansson

Etiopien gick igenom en kris och kom starkare ur den. Premiärminister Meles Zenawi avled under regnperiodens sista veckor och hela staden – för att inte tala om internationell media – var på helspänn inför vad som skulle komma härnäst. I efterhand är det lätt att glömma de första timmarna, dagarna, veckorna, efter dödsbeskedet då vi faktiskt inte visste vad vi vet nu. Att allt gick bra. Fortfarande finns det mycket att förbättra men klart är att Etiopien överträffade sig själv.

Jag jobbade mycket, jag jobbade ingenting alls, jag jobbade lagom mycket. Kastade mig in i vissa uppgifter med små brännskador som resultat, väntade på projekt som aldrig ville börja och tog beslut för att kunna göra ett bättre jobb och hålla längre. Fick en mer avslappnad attityd till min uppgift i den här staden, vilket har ökat livskvalitén med ganska många procent.

foto malin hansson

WSG-HCE började granska sitt tonåriga jag i spegeln, tog stora beslut och flyttade till ett nytt kontor. De tidigare hemmen, där ungdomar som tidigare bott på gatan fick både mat och säng, avvecklades och hela verksamheten centraliserades till ett träningscenter där yrkesutbildning och rådgivning erbjuds. Granskningen pågår fortfarande och frågan ställs varje dag: Vi har kommit långt, men hur fortsätter vi?

Jag förlovade mig, jag gifte mig. Den eviga singeln blev evig fru och vardagen blev väldigt mycket härligare. Att få vara en del av ett vi, att bygga ett gemensamt hem och möjligheten att få lära känna sin bästa person lite mer varje dag är rena lyxen. Vi har blivit lugnare, tryggare. Tariku blev sjuk och vi fick med besked lära oss att det inte alltid är genom omedelbara helanden som Guds godhet blir som tydligast – och vi är oerhört tacksamma för alla som kom närmre istället för att i rädsla eller tveksamhet hålla sig undan.

Tariku

I och med Tariku öppnades en dörr till samhället jag försöker vara en del av. Vännerna blev fler och mer självklara och numera har jag en familj på andra sidan floden. Och så alla dessa berättelser, alla livsöden som jag aldrig fått ta del av om det inte vore för min man. Familjekonstellationer, samhällets uppbyggnad, individers svårigheter och succéer. En kalldusch i Etiopien, ett uppvaknande från turistperspektivet som ofta varit både svårt och knepigt men också otroligt givande och nödvändigt.

Nyårsafton lyser med sin frånvaro, då vi firade ingången i 2005 i september. Men oavsett om jag stannar uppe till tolvslaget eller ej känns det rätt bra att få börja räkna på 2013. Jag tror vi har mycket kvar att lära. Jag har det i alla fall.

Så sjukt lokalproducerat

Ur miljösynpunkt brukar jag vara rätt nöjd med vad som finns på min tallrik, då en syltburk med arabisk text på är ungefär det enda i vårt kylskåp som inte producerats i Addis Abeba med omnejd. Men i Bukona fick jag tänka om.

Att dricka mjölk sittandes i samma gräshus som ursprungskon själv, eller äta ägg med en kyckling sittandes på ens högra fot. Vad slår det?

Istället för en bok eller get

För er som inte köpt/stickat/målat alla julklappar ni vill ge, finns såklart möjligheten att ge en slant till Streetlight – varenda krona går till att stötta vårt arbete i Etiopien.

Bankgiro 5925-0795 är allt du behöver veta, och om du vill ge någon pappersgrej i ett kuvert är foldern ett tips.

Bankgirot funkar också om man inte köper julklappar men ändå vill göra något bra av sina pengar. Såklart.

Bukona: ”Det här är inget konstgjort liv”

Fyra, fem eller sex timmars bussresa och så var vi i en annan verklighet, där Tariku bodde sina sex första levnadsår med stjärnor som jag aldrig sett förr.

Hänget

Här hängde vi mest hela tiden.

Alla

Alla var där.

Solen

Solen visade sig från sin bästa sida. SAM_1723_2

Vi drack kaffe med härsket smör och salt, det är godare än väntat första koppen, värre än väntat tionde koppen. Om man vill kan man tänka på mörk choklad med havssalt när man dricker det – om man vill alltså.

Jul

Och tänk, det var jul i Bukona också!

Något som liknar Lucia

Fördelen med att vara gift med en etiopier som växte upp i närheten av svenska missionen är att han utan problem kan börja sjunga Sankta Lucia på beställning, och beställer gör jag med glädje en dag som denna. Och om det inte vore nog drar vi till svenska skolan och avnjuter ett luciatåg – fördelen med att känna svenska barn.

Imorgon är det inte Lucia längre så då kan vi med gott samvete lägga våra desperata försök att skapa julstämning åt sidan för att istället åka ut och hälsa på släktingar på landet, andas frisk luft och tänka ja nu är vi verkligen i Afrika, eftersom mitt medvetande envisas med att förknippa Afrika med oasfalterade vägar samt bostäder av skit och gräs.

Glad Lucia och trevlig helg!

Språk, språk, språk

Om mitt liv vore ett skolschema skulle ingen historia, matematik eller idrott få plats för det jag inte visste när jag flyttade hit var att jag valde Liv med Språkinriktning. Alltså att typ allt, typ alltid handlar om svenska, engelska och amarinja i olika kombinationer. Och om jag har turen att besöka eller få besök av mina svärföräldrar får jag extra språkstimulans; hadinja.

Till en början verkar det väldigt bra och kontrollerat – tre språk kan väl inte vara så farligt. Men då kommer Stora Språkmixern och gör språksylta av min tidigare rätt språkbegåvade hjärna. Det började med att jag slängde in något enstaka ord på amarinja när mitt engelska ordförråd svek mig. Sen gick det utför. Brant, fort, okontrollerbart. Och nu: säger jag något på engelska frågar jag mig själv om jag hade kunnat säga samma sak på amarinja, säger jag något på amarinja funderar jag på om det där verkligen var grammatiskt korrekt, säger jag något på svenska tänker jag att oj vilket konstigt språk det här är egentligen. Och när han jag lever med låter modersmålet hadinja ta över vet jag inte om jag ska bli glad över att amarinjan inte längre låter lika konstigt som hadinja eller bara lägga mig i fosterställning i ett hörn och hyperventilera lite.

Språkförvirringen

Livets hårda skola. Och det finns inte en enda språkfri timme.

Var välsignad, hejdå!

Om Sverige anses som sekulariserat måste Etiopien vara dess totala motsats. Gud är överallt, förutom på det sättet han även i Sverige är överallt. Bibelord i bussen, lovsång som spelas högt på gatorna och i varenda människas mun. Att säga Tack vare Gud mår jag bra är ingen sen att märka, men på sistone har jag blivit enormt peppad på hur folk kan tala välsignelser till varandra. Gud välsignelse dig istället för Ta hand om dig liksom, vilken bra grej. Eller kvinnan som kom in i en smyckesaffär och ropade lite halvhögt;

FRID TILL DETTA HUS!

Det hjärtat är fullt av talar munnen.