2012

Tvåtusentolv, det längsta året i mitt liv. Det sägs att tiden går snabbare ju äldre man blir, men för min del verkade det stanna av vid tjugofyra – allt förändrades, allt revs ner för att byggas upp igen.

2012 kom att bli året jag slutade vara i Addis Abeba och började bo här istället, med en oväntat stor skillnad. Istället för att tänka på hur många månader in på Etiopienvistelsen jag kommit, hur många månader jag har kvar, blev allt bara ett enda stort varande och en blandning av fascination över att det jag så länge velat blev verklighet och frustration över att gräset inte alls var så mycket grönare på andra sidan. Försökte varje dag komma underfund med språket, jobbet, kulturen, mig själv, med vissheten om att det aldrig kommer ta slut.

Etiopien gick igenom en kris och kom starkare ur den. Premiärminister Meles Zenawi avled under regnperiodens sista veckor och hela staden – för att inte tala om internationell media – var på helspänn inför vad som skulle komma härnäst. I efterhand är det lätt att glömma de första timmarna, dagarna, veckorna, efter dödsbeskedet då vi faktiskt inte visste vad vi vet nu. Att allt gick bra. Fortfarande finns det mycket att förbättra men klart är att Etiopien överträffade sig själv.

Jag jobbade mycket, jag jobbade ingenting alls, jag jobbade lagom mycket. Kastade mig in i vissa uppgifter med små brännskador som resultat, väntade på projekt som aldrig ville börja och tog beslut för att kunna göra ett bättre jobb och hålla längre. Fick en mer avslappnad attityd till min uppgift i den här staden, vilket har ökat livskvalitén med ganska många procent.

WSG-HCE började granska sitt tonåriga jag i spegeln, tog stora beslut och flyttade till ett nytt kontor. De tidigare hemmen, där ungdomar som tidigare bott på gatan fick både mat och säng, avvecklades och hela verksamheten centraliserades till ett träningscenter där yrkesutbildning och rådgivning erbjuds. Granskningen pågår fortfarande och frågan ställs varje dag: Vi har kommit långt, men hur fortsätter vi?

Jag förlovade mig, jag gifte mig. Den eviga singeln blev evig fru och vardagen blev väldigt mycket härligare. Att få vara en del av ett vi, att bygga ett gemensamt hem och möjligheten att få lära känna sin bästa person lite mer varje dag är rena lyxen. Vi har blivit lugnare, tryggare. Tariku blev sjuk och vi fick med besked lära oss att det inte alltid är genom omedelbara helanden som Guds godhet blir som tydligast – och vi är oerhört tacksamma för alla som kom närmre istället för att i rädsla eller tveksamhet hålla sig undan.

I och med Tariku öppnades en dörr till samhället jag försöker vara en del av. Vännerna blev fler och mer självklara och numera har jag en familj på andra sidan floden. Och så alla dessa berättelser, alla livsöden som jag aldrig fått ta del av om det inte vore för min man. Familjekonstellationer, samhällets uppbyggnad, individers svårigheter och succéer. En kalldusch i Etiopien, ett uppvaknande från turistperspektivet som ofta varit både svårt och knepigt men också otroligt givande och nödvändigt.

Nyårsafton lyser med sin frånvaro, då vi firade ingången i 2005 i september. Men oavsett om jag stannar uppe till tolvslaget eller ej känns det rätt bra att få börja räkna på 2013. Jag tror vi har mycket kvar att lära. Jag har det i alla fall.

Så sjukt lokalproducerat

Ur miljösynpunkt brukar jag vara rätt nöjd med vad som finns på min tallrik, då en syltburk med arabisk text på är ungefär det enda i vårt kylskåp som inte producerats i Addis Abeba med omnejd. Men i Bukona fick jag tänka om.

Att dricka mjölk sittandes i samma gräshus som ursprungskon själv, eller äta ägg med en kyckling sittandes på ens högra fot. Vad slår det?

Istället för en bok eller get

För er som inte köpt/stickat/målat alla julklappar ni vill ge, finns såklart möjligheten att ge en slant till Streetlight – varenda krona går till att stötta vårt arbete i Etiopien.

Bankgiro 5925-0795 är allt du behöver veta, och om du vill ge någon pappersgrej i ett kuvert är foldern ett tips.

Bankgirot funkar också om man inte köper julklappar men ändå vill göra något bra av sina pengar. Såklart.

Bukona: ”Det här är inget konstgjort liv”

Fyra, fem eller sex timmars bussresa och så var vi i en annan verklighet, där Tariku bodde sina sex första levnadsår med stjärnor som jag aldrig sett förr.

Här hängde vi mest hela tiden.

Alla var där.

Solen visade sig från sin bästa sida.

Vi drack kaffe med härsket smör och salt, det är godare än väntat första koppen, värre än väntat tionde koppen. Om man vill kan man tänka på mörk choklad med havssalt när man dricker det – om man vill alltså.

Och tänk, det var jul i Bukona också!

Något som liknar Lucia

Fördelen med att vara gift med en etiopier som växte upp i närheten av svenska missionen är att han utan problem kan börja sjunga Sankta Lucia på beställning, och beställer gör jag med glädje en dag som denna. Och om det inte vore nog drar vi till svenska skolan och avnjuter ett luciatåg – fördelen med att känna svenska barn.

Imorgon är det inte Lucia längre så då kan vi med gott samvete lägga våra desperata försök att skapa julstämning åt sidan för att istället åka ut och hälsa på släktingar på landet, andas frisk luft och tänka ja nu är vi verkligen i Afrika, eftersom mitt medvetande envisas med att förknippa Afrika med oasfalterade vägar samt bostäder av skit och gräs.

Glad Lucia och trevlig helg!

Språk, språk, språk

Om mitt liv vore ett skolschema skulle ingen historia, matematik eller idrott få plats för det jag inte visste när jag flyttade hit var att jag valde Liv med Språkinriktning. Alltså att typ allt, typ alltid handlar om svenska, engelska och amarinja i olika kombinationer. Och om jag har turen att besöka eller få besök av mina svärföräldrar får jag extra språkstimulans; hadinja.

Till en början verkar det väldigt bra och kontrollerat – tre språk kan väl inte vara så farligt. Men då kommer Stora Språkmixern och gör språksylta av min tidigare rätt språkbegåvade hjärna. Det började med att jag slängde in något enstaka ord på amarinja när mitt engelska ordförråd svek mig. Sen gick det utför. Brant, fort, okontrollerbart. Och nu: säger jag något på engelska frågar jag mig själv om jag hade kunnat säga samma sak på amarinja, säger jag något på amarinja funderar jag på om det där verkligen var grammatiskt korrekt, säger jag något på svenska tänker jag att oj vilket konstigt språk det här är egentligen. Och när han jag lever med låter modersmålet hadinja ta över vet jag inte om jag ska bli glad över att amarinjan inte längre låter lika konstigt som hadinja eller bara lägga mig i fosterställning i ett hörn och hyperventilera lite.

Livets hårda skola. Och det finns inte en enda språkfri timme.

Var välsignad, hejdå!

Om Sverige anses som sekulariserat måste Etiopien vara dess totala motsats. Gud är överallt, förutom på det sättet han även i Sverige är överallt. Bibelord i bussen, lovsång som spelas högt på gatorna och i varenda människas mun. Att säga Tack vare Gud mår jag bra är ingen sen att märka, men på sistone har jag blivit enormt peppad på hur folk kan tala välsignelser till varandra. Gud välsignelse dig istället för Ta hand om dig liksom, vilken bra grej. Eller kvinnan som kom in i en smyckesaffär och ropade lite halvhögt;

FRID TILL DETTA HUS!

Det hjärtat är fullt av talar munnen.

Om Gurage, Norrbotten och etnisk tillhörighet

Nämen du vet han är ju Gurage.

eller

Min man är från Tigray.

eller

De gifte sig fastän han är Dorze. 

Rent teoretiskt förstår jag det, att det i detta land är viktigt att veta vilken folkgrupp man tillhör och jag börjar få rätt bra koll på vilken grupp som anses vara bra på att jobba och vilka som verkar bli politiker redan på BB. Längre än så kommer jag inte. Jag kommer aldrig att ha haft en uppväxt där jag, bara för att jag hade en mamma från Ångermanland aldrig riktigt kom in i det där norrbottniska sättet att prata, dansa, gifta sig, starta företag, äta och så. Jag vet inte hur det är att gå omkring på Stockholms gator och alla ser att jag är från norra Sverige bara för att jag har håret på ett visst sätt eller klär mig annorlunda.

Etiopien som nation har funnits med rätt länge i jämförelse med ungefär alla andra länder på kontinenten, men etnisk tillhörighet blir inte mindre viktigt för det. Givetvis finns det stora skillnader, vissa håller sig bara till sin egen grupp oavsett om det är bröllop eller affärer det handlar om, medan andra föredrar att presentera sig som enbart ”etiopier” (inte sällan för att de själva är en blandning av både öst och väst). Men fortfarande är etniciteten ständigt närvarande, en självklar del av världsbilden och vardagssnacket – och en utmaning för den där vita tjejen som aldrig riktigt kommer att fatta.

Om att förlora kontrollen

Denna första decembervecka har varit helt extrem, inte när det kommer till snö eller tågförseningar men antalet planer som jag sett krackelera för att i form av småsmulor föras iväg av vinden har aldrig varit så många. Jag vaknar på morgonen och tänker ”Måndag. Gå till ambassaden, jobba och köpa varmvattenberedare” eller ”Tisdag. Plugga amarinja och baka cornflakeskakor”. Det är inga storslagna planer, jag tänker inte rädda världen eller så, bara ha lite vanlig vardag.

Men när jag sen går och lägger mig på kvällen inser jag ungefär varje gång att det jag planerat inte blev av – om jag ändå har tur och planen genomfördes blev det cirka aldrig på det sätt eller i den ordning jag tänkt på morgonen. Om det inte är en myndighetsbyggnad som fick för sig att flytta till en annan stadsdel flera minibussar bort är det regn som kommer mitt i december och tvingar mig att stå under ett plasttak i ungefär 40 minuter.

Det kanske låter som att jag vill sätta igång stora klagovisan över kollektivtrafik eller brist på struktur, men det är det sista jag vill. För jag är så väldigt tacksam över att mina planer blir om intet. Klart jag vill få som jag vill ibland, men det här livet är den bästa skolan jag någonsin gått i.

Det är nämligen inte jag som bestämmer. Att leva i illusionen att jag har allt – mitt hem, mina relationer, mitt jobb – under kontroll är ju att leva i en lögn. Även om jag vaknar på morgonen, planerar dagen och allt blir precis som jag vill är det ju knappast jag som håller hela världen i min hand. Planera tänker jag nog fortsätta med tills jag dör, eftersom det är rätt bra det med, men förhoppningsvis blir jag bättre på att inse att det inte är jag som avgör hur dagen, livet eller världen kommer att sluta. Förhoppningsvis lär jag mig ödmjukhet, att släppa kontrollen och ge planerna till honom som faktiskt är den enda som har koll på riktigt.

”Onsdag. Som du vill.”

Vill du vara min kompis?

En av de absolut största välsignelserna i mitt liv är mina vänner. Vännerna jag skrattar och gråter med, de som inspirerar, utmanar och gör livet så sjukt mycket bättre. Men nu, i livet på andra sidan Medelhavet, gör det väldigt ont att inte längre bo i cykel- eller i alla fall tågavstånd från de härligaste personerna jag vet – att inte kunna dela vardagen med kompisarna har varit och är den största utmaningen. Hur bygger man upp ett nytt socialt nätverk i en ny stad, i en ny kultur?

I mitt Addis-liv är det väldigt lätt att hitta en vän, om jag vill prata en stund i minibussen eller diskutera huruvida det är bra att åka till USA. Att hitta människor att dela livet med, att kunna gråta ut hos eller skratta högt med, det är däremot svårare. Jag antar att en umgängeskrets inte uppstår av sig själv, inte heller här hur socialt livet än verkar. Det tar tid att bygga förtroenden, rutiner, hitta personer man funkar med – kanske extra lång tid när man är lite väl ljushyad och ens amarinja inte alltid vill samarbeta med en.

Jag kan verkligen inte göra anspråk på en snabb och enkel lösning, men efter ett par år som invandrare vet jag vad som är att föredra i jakten på ett sunt socialt liv. Att lära känna etiopier genom andra blonda volontärer är inte på topplistan, bara för att det ofta är rätt tydligt att det inte är mitt intresse för hästar eller bokmärken eller matte som gör mig till kompisämne och relationen dör rätt snabbt eftersom dragningen till vita ofta går hand i hand med en längtan efter cash och visum – krasst men ofta sant. Att däremot satsa på att lära känna arbetskompisar, bekanta i kyrkan eller vanligt folk som råkar vara släkt med ens etiopiske man (om man nu har en sådan) kan nog aldrig gå fel. Mina bästa vänner här skulle aldrig ha satt sig bredvid mig i minibussen bara för att fråga om jag kan äta injera, men när vi väl blivit presenterade av gemensamma bekanta finns det inget vi inte kan prata om.

Addis Abeba är fortfarande inget Uppsala, men jag tackar verkligen Gud för att jag nuförtiden kan vara på väg till några vänner på middag och veta att vi kommer att ha en sjukt härlig kväll. Sanslöst mycket bättre än att säga ”yes, you are right, Sweden is very cold” till en okänd snubbe i bussen.