Innertaken på minibussarna här i stan är oftast vackert dekorerade. Kitschiga Jesusbilder, rosa päls eller Manchester United-tyg – inget är för fint för att pryda ett busstak med. Men idag nådde dekorationsmöjligheterna nya höjder, så pass att jag var tvungen att använda mobilen för att föreviga detta avgörande skede i Etiopiens designhistoria.
Ett plåster i taket.
Alkoholen flödar och trafiken är totalrubbad på grund att vägarna måste spärras av för alla delegater som ska delta i invigningen av den nya Afrikanska Unionen-byggnaden. Det är söndag och skyffen med peppade ljusslingor i alla möjliga färger blandas upp med fruktförsäljare och helt vanliga människor på väg någon annanstans.
Hon syns inte så tydligt i mörkret, men ändå landar mina ögon på henne – ung flicka i kläder som inte rimmar särskilt bra med kvällskylan. Armarna i kors, blicken riktad rakt framåt, väntandes på tur eller otur beroende på vilket perspektiv man väljer att se prostitutionen från.
Ibland bubblar ens inre av lycka, ibland är det precis tvärtom. Frustration och ilska känns som magsår fast i hjärtat. Hon står kvar, vi går vidare och stynget av orättvisans verklighet får mig att gå sönder – men så viskar en visshet inom mig att ett totalt söndertrasat hjärta inte längre kan slå. Istället får livet mitt bland mörker och djävulskap fungera som ett gym för medkänsla, kärlek och utgivande där musklerna inte går av men ändå smärtar lite. Blir starkare och starkare, kan lyfta tyngre och tyngre, förmår springa längre och längre.
Never gonna break, never gonna break, som Bon Iver sjunger. Eller som Levengood skriver:
Sucka tungt mitt hjärta men brist dock ej.
En blogg erbjuder ett väldigt begränsat utrymme – det är mest höjdpunkter och lågvattenmärken, små försök att ge glimtar ur en tillvaro med ”denna dagen ett liv” som ständigt återkommande slutsats. Resultatet av bloggformatet blir att vissa av de allra största händelserna blir förminskade när de tvingas in i några rader och en bild om man har tur.
Jag sitter framför min dammiga dator en sen lördagskväll och funderar hur jag ska kunna förklara det som nu händer runt omkring mig. Tankarna är sådär inbäddade som de bara blir när man är trött i ögonen men glad i hjärtat och öronen fylls av vacker musik, så funderingarna är förgäves men känslorna blir inte desto färre.
Det är tacksamhet över att Gud är på riktigt, att han lägger visioner i människors hjärtan. Visioner som ger övertygelse och mod att kunna satsa allt för andra människor, visioner som övervinner både motstånd och missförstånd. Det är ödmjukhet inför det faktum att mycket kan gå fel men att mycket också kan bli bra igen. Det är glädje över att Gud faktiskt har allt under kontroll fastän ingen människa eller organisation är ens i närheten av perfektion.
Ikväll är jag, mer än någonsin förr, fantastiskt glad över att få vara en del av Win Souls for God och Hope for Children in Ethiopia. För det finns inget som är vackrare än det Gud skapar, när hans ljus får lysa genom spruckna kärl.
I vår är det 5 år sen jag var i Afrika för första gången, med resten av klassen Outlook från Viebäcks folkhögskola. Jag kan lugnt säga att förutom mitt val att vara kristen är valet att gå den kursen det bästa valet jag gjort i hela mitt liv. Helt seriöst. Om det inte vore för Outlook hade mitt nuvarande liv sett totalt annorlunda ut – tack vare det året, och framförallt månaderna i Afrika, fann jag en ny tro på Jesus, de bästa av vänner, ett land att leva i och ja, livet i allmänhet.
Praise God!
När tjejer väljer att flytta ifrån Debora, lämna den utbildning de påbörjat och den personliga förändring de är mitt inne i. När de återvänder till livet på gatan och lämnar bakom sig resten av gruppen, förtvivlad. Då är jag väldigt tacksam att resultatet – hur Deboratjejernas framtid ska bli – är i Guds hand, inte i min.
När de som väljer att stanna återigen samlas för lektion, när vi ber till vår Gud att han ska göra något vackert av de sista månaderna på Debora och heligheten blir synlig i varenda ung kvinna. När vi böjer oss ned och utan att säga någonting kommer överens om att det bara är han som kan åstadkomma en äkta förändring. Också då fylls jag av tacksamhet över att det är Gud som har kontrollen, inte jag.
Vi kan försöka styra upp våra egna liv, vi kan ge allt för att en annan människa ska få befrias ur fysiskt, psykiskt eller andligt slaveri. Men om inte Herren bygger huset är arbetarnas möda förgäves. (Ps 127:1)
Om det är meningen att vi som medmänniskor ska dela Guds nöd för andra, så är det också meningen att vi ska dela den kraft varmed Gud älskar och faktiskt kommer med ljus i en mörk värld. Det finns hopp! Ett hopp som inte är grundat i allmänt önsketänkande, utan i det att det finns en Gud som inte lämnat den här världen åt sitt öde, utan är så engagerad i människornas väl och ve att han inte bara fördömer eländet, utan faktiskt agerar. Tänk då att han dessutom vill laga sprickorna genom att använda en tillika sprucken människa som jag själv. Möjligheten att få vara en bärare av Guds ljus i den här världen, är inte det ett liv värt att offra allt för att få leva? Är inte det något stort?
Johanna Lundström på Viktigt på riktigt
En kollega och jag letade bussen som skulle ta oss hem till vår stadsdel, då jag ser att en av chaufförerna vinkar febrilt till oss samtidigt som han strängt förbjuder någon annan att sätta sig på de två platserna i framsätet. Vi väljer såklart den bussen och de amrinjatalande pratar om det allmänna måendet och diskuterar om vi ska betala för oss eller inte. Han kom till WSG för många år sen, fick jag sedan höra. Han var extremt fattig men jag gav honom inga pengar utan bara råd för hur han skulle kunna tänka. Och det gick ju bra.
Tänk dig att du skulle finna dig själv på bild här. En bild då du varken tvättat eller kammat håret och i bakgrunden ser man disken du inte orkat ta tag i på några dagar. Under bilden finns en liten obetydlig text där du läser ditt namn, din ålder, din civilstatus och en kort utläggning om den komplicerade relation du har till dina föräldrar. Om hur jobbigt du har det med dina universitetsstudier, din depression som kommer och går eller hur svårt du tycker det är att få ekonomin att gå ihop.
De flesta människor skulle bli lite obekväma av att hängas ut på det sättet. Men förvånansvärt ofta möts vi av just detta sätt att behandla de så kallade Fattiga i syfte att du ska ge pengar som ska vara dem till hjälp. Jag är inte emot informationsspridning och tycker det är väldigt bra att det erbjuds möjligheter för dem som har mer ekonomiska resurser att ge dem vidare, men samtidigt behövs i biståndskarusellen lite vanligt vett och förmågan att behandla andra som man själv vill bli behandlad. För i slutändan är vi ju alla mer lika än olika.
Fattig och rik lever sida vid sida,
Herren har skapat dem båda.
Ords 22:2
Förr tänkte jag ofta att visa personer välsignats med ett hjärta för hemlösa, ett hjärta för deprimerade tonåringar eller ett hjärta för någon annan grupp som har det svårt. Men ju bättre jag lär känna människor som faktiskt lever för att tjäna andra märker jag att det inte är så enkelspårigt – desto oftare är förmågan att känna för andra något som går över de gränser som vi ibland vill sätta upp för etiketterandets skull. Så kanske behöver vi slappna av lite gällande vilken målgrupp som ska vara objekt för vårt tjänande och vår kärlek och istället fokusera på det enkla men ändå så heltäckande att älska sin nästa som sig själv.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 