Ett år i Sverige

DSC_0120

Ett år har gått sen vi lämnade Etiopien och kom till Sverige. Det går inte en dag utan att jag saknar Addis Abeba, men varje dag är jag också bensäker på att vi gjorde rätt som flyttade därifrån. När vi sålde alla våra möbler och gav bort nästan alla våra kläder hade vi varken jobb eller boende i Piteå – nu har vi det. Vi har en son, lite fler ord på svenska och faktiskt också lite distans till livet vi levde där.

Distansen gör ont och gott. Ont för att jag älskar den närhet till människan som jag endast erfarit i Etiopien, gott eftersom jag blir lugnare i avsaknaden av dagliga tålamodsprövningar. Men bäst av allt är nog att något som tidigare varit otänkbart – att bo i Sverige – kan bli en fullträff.

image

Om att bli tyst

Zem, det betyder tyst. Som du är till exempel. 

Det var min första längre vistelse i Addis Abeba, jag var tjugo år och tillbringade dagarna i det som då var Deborahuset. Anledningen till varför jag kommer ihåg den soliga förmiddagen med en alfabetsplansch framför mig och en vän bredvid mig är att det var första gången jag blev kallad tystlåten. Hon kunde inte ett ord engelska och min amarinja gjorde mig tillbakadragen på det sätt man blir när det enda kommunikationsmedel som står till buds är kroppsspråk och felaktigt uttalade utrop som ”vackert!”, ”bra!” eller ”dåligt!”.

Det finns några böcker och tidningsartiklar om WSG och dess grundare, och där kan man ibland läsa om Tariku. Att han är tillbakadragen, blyg, en man av få ord. Ofta fina beskrivningar, men allt annat än giltiga. Tariku är framåt, pratglad, gillar att skapa uppståndelse, en man av sjukt många ord; i alla fall på amarinja eller hadinja. Om samtalet förs på engelska blir han lite lugnare (för några år sen sa han ännu mindre) och när det talas svenska tystnar han snart efter hur mår du och vädersnack.

Att erövra ett nytt språk är att åsidosätta sig själv. Kanske ett år eller fem eller tio, beroende på hur språkbegåvad man är och hur många andra kommunikationskanaler man behärskar. De intellektuella blir lite korkade, de poetiska blir barnsliga, de analyserande nöjer sig plötsligt med fåordiga meningar. De pratglada blir tystlåtna.

Om att bli utslängd

De sociala mediernas ständiga flöde flimrar förbi; artiklar, musik, bilder. Rätt sällan är det något som stannar kvar, ger avtryck, men nu har jag haft en klump i magen i 6 timmar. I vanliga fall tillkännages nyheter om graviditet och giftermål i glädje – jag svarar med ett leende, ett tryck på en knapp som visar att jag gillar detta nya. Idag var nyheten om graviditet och giftermål indränkt i uppgivenhet, ångest, sorg och ovisshet som kändes, fysiskt.

Det handlar om Linn Ruthenberg, en bekant från Etiopientiden. Hon blev kär, förlovade sig, blev gravid, gifte sig – med Steve Shungu från Demokratiska Republiken Kongo. Han kom till Sverige som politisk flykting men tvingas nu lämna landet. Att söka uppehållstillstånd med anknytning som skäl måste nämligen göras från hemlandet, även om det landet är en konflikthärd där Steve är hotad till livet och även om den gravida frun är i Sverige.

Jag hoppas på ett annat system, där vi inte slänger ut människor. Jag hoppas på nya riktlinjer, en politik som sätter människan främst. Och så hoppas jag att Linn och Steve ska få vara tillsammans när de väntar sitt första barn.

Herre, förbarma dig.

Länk

Det nya landet – gånger två

Fåglarna har slutat sjunga, kvällarna har blivit något mörkare och ungefär nu börjar jag inse att vi ska stanna här. Hur annorlunda det är. Att flytta till Etiopien var och förblev något av ett hafsverk, för allt kunde göras mer eller mindre spontant. Det räckte att ta ut pengar från svenskt bankkonto i etiopisk bankomat och betala hyran kontant, det var så det fungerade och det var det jag vande mig vid. Här får jag en räkning på nästa månads hyra innan jag har fått flytta in i lägenheten.

Februari 2011 var en något komisk månad, åtminstone om man ser i kalendern jag då hade. Ena veckan var sönderklottrad med tider att passa; tvättid, lunchmöten, lektioner, tågtider. Andra veckan var blank, för då var jag i Addis Abeba. Innan hade jag fått hjärtklappning av att tänka på ett kalenderslöst liv men väl på plats i Etiopien tycktes det mest komiskt att skriva ner vad som skulle hända. Igår gick jag tillbaka till kalenderlivet då jag insåg att mina väl utspridda att göra-lappar inte kunde få mig att minnas allt.

Sverige är ett nytt land, Etiopien likaså. I Addis Abeba är det ofta tillrättalagt, nedtystat. Jag har några nära vänner som försöker säga som det är men också de är påverkade av vinklad media. Väl i Sverige tillåts en annan bild träda fram, om mänskliga rättigheter och demokrati. Stundtals målas den endast i svart och blir en stor kontrast till gamla arbetskamraters facebookuppdateringar om hur underbar Meles Zenawi faktiskt var.

Tankarna blir många och jag funderar på hur jag ska kunna bibehålla någon slags balans mellan de två hemländerna. Eller om det kanske är mer värt att fokusera på det enda sanna, eviga, hemlandet istället.

Allt är dörr

Jag började dagen med att gå ut i morgonsolen som stod lågt på himlen, jag andades in luften som smakade eukalyptus och avgaser och klumpen av obestämda känslor som sen några dagar tillbaka bot i mitt bröst växte sig större. Jag hatar att packa, särskilt när jag måste ta gråtpauser hela tiden. Ännu mer hatar jag att världen ska envisas med att vara så stor fastän alla envisas med att påstå att den krympt.

Igår sa vi hejdå och vi ses på Debora. Vi åt tårta och drack läsk, höll tal och mindes. Jag blev oförskämt stolt över att årets grupp är min erfarenhets mest stabila, de har varit överlägsna i att lyssna och ta till sig av det vi försökt lära dem. Och så stod de upp, sa att de tidigare inte visste något om Bibeln eller barnuppfostran, men att de nu vet.

Det regnar in i vårt sovrum och det faktum att den totala vikten på väskorna sedan länge överskrider den övre gränsen visar att jag kanske blivit lite etiopisk ändå. Bortsett från att jag packat mer porslin än härsket smör.

Och bortsett från regnet är Addis Abeba snäll mot oss, i varenda gathörn väntar personer vi känner, att äta en spontan middag med eller att krama en sista gång. Samtidigt lovar sparkarna inifrån att slutet sammanfaller med en början, skarven skaver, men inte olidligt. För det har varit, är, och blir, så bra. Så väldigt bra.

Om utvandraren

I Etiopien finns det gott om utvandrare, som innan de flyttat till ett nytt land och blivit invandrare är fulla av förväntan över det nya livet. Det handlar om mer pengar och bättre standard, men också om större friheter och fler alternativ. Tills de kommer i kontakt med, exempelvis, det svenska migrationssystemet. Helt plötsligt hamnar fokus på hur dåligt det har varit istället för hur bra det kan bli och gång på gång tvingas den hoppfulle bli hopplös, bara för att öka sina chanser. Söker man asyl av politiska skäl bör man också ha politiska skäl att söka asyl, men jag vill ändå ställa frågan. Vad händer med individer som sin bakgrund till trots är fulla av inspiration när de måste betona det allra värsta, sin totala svaghet? Jag tänker på den politiska flyktingen som flytt dödshot men också var en hejare på att springa – bra mycket bättre än svenska konkurrenter som till skillnad från henne faktiskt hade haft möjlighet att träna löpning. Hur hon i mötet med svenska myndigheter betonade sina löpardrömmar, om OS, istället för att oja sig över hur svårt det skulle vara för henne att komma tillbaka till Etiopien. Verkligheten var densamma, men konsekvensen av hennes val var att hon tvingades lämna Sverige. Och löpningen.