Fult och vackert

Hon säger att jag måste lämna landet, för det finns ingen chans att jag på lagligt sätt lyckats byta från businessvisum till turistvisum. Och hon har ju rätt, det var ju endast Gud som gjorde att jag i mars fick tillåtelse att stanna ytterligare tre månader. Men hur fungerar mirakel som argument i ett överfullt myndighetskontor?

Migrationsverket i Addis Abeba är en speciell plats i detta land, fullt av misstänksamhet och arga blickar, tomt på kösystem och medkänsla. Jag vet var chefen sitter, hur jag ska bemöta de anställda på ett lagom trevligt sätt trots att pulsen är skyhög – men att komma dit ofta ger allt annat än en hemmakänsla. Nu är jag där för att förlänga mitt visum med futtiga 10 dagar, så att den i tro bokade flygbiljetten faktiskt kan användas. Man kan tro att det ska gå lätt, men det gör det ju aldrig.

Efter några timmar kommer jag in i rum 80, till chefen som för tre månader sedan försökte få mig att förstå omöjligheten i att förlänga sitt visum gång på gång. Han bläddrar förvirrat i mitt pass för att hitta det nu gällande visumet. Du kom ju i mars, säger han och pekar. Nej, det där är förra årets visum, jag kom i december. Sen händer det där som händer lite för ofta för att bara vara tur – att misstänksamheten och de arga blickarna ger vika för något annat som får honom att plita ner några fideler som betyder att jag får vistas i landet ytterligare 10 dagar.

Etiopien är aldrig så vackert som när man av nåd får stanna några dagar till. Frågan om varför jag egentligen ska vara här, som väcktes inne i migrationsverkets korridorer blir bortblåst och det verkar som om det bara finns leenden vart jag än ser. Tio dagar till. Det kommer bli fantastiskt.