Ett år i Sverige

DSC_0120

Ett år har gått sen vi lämnade Etiopien och kom till Sverige. Det går inte en dag utan att jag saknar Addis Abeba, men varje dag är jag också bensäker på att vi gjorde rätt som flyttade därifrån. När vi sålde alla våra möbler och gav bort nästan alla våra kläder hade vi varken jobb eller boende i Piteå – nu har vi det. Vi har en son, lite fler ord på svenska och faktiskt också lite distans till livet vi levde där.

Distansen gör ont och gott. Ont för att jag älskar den närhet till människan som jag endast erfarit i Etiopien, gott eftersom jag blir lugnare i avsaknaden av dagliga tålamodsprövningar. Men bäst av allt är nog att något som tidigare varit otänkbart – att bo i Sverige – kan bli en fullträff.

image

Förståelsen

Lyckan att försöka komma in i ett Sverigeliv tillsammans med Tariku är fantastiskt stor. Dels för att jag gillar honom person, men också för att han (också) reagerar på allt det som är annorlunda här. Vi är båda i fasen av första fascination och vilken lättnad det är att kunna vända mig mot Tarre och mötas av total förståelse. Dörren till vårt hus som låses automatiskt klockan tio varje kväll, elementen som blir allt varmare, den friska luften, adressändringen, vattnet i kranen och vattnet i havet, internetbanken och fläktreparatörer. Maten, träden, hösten, ugnen, mödrahälsovården, biblioteket och sophanteringen.

Sverige alltså, vilket land.

Allt är dörr

Jag började dagen med att gå ut i morgonsolen som stod lågt på himlen, jag andades in luften som smakade eukalyptus och avgaser och klumpen av obestämda känslor som sen några dagar tillbaka bot i mitt bröst växte sig större. Jag hatar att packa, särskilt när jag måste ta gråtpauser hela tiden. Ännu mer hatar jag att världen ska envisas med att vara så stor fastän alla envisas med att påstå att den krympt.

Igår sa vi hejdå och vi ses på Debora. Vi åt tårta och drack läsk, höll tal och mindes. Jag blev oförskämt stolt över att årets grupp är min erfarenhets mest stabila, de har varit överlägsna i att lyssna och ta till sig av det vi försökt lära dem. Och så stod de upp, sa att de tidigare inte visste något om Bibeln eller barnuppfostran, men att de nu vet.

Det regnar in i vårt sovrum och det faktum att den totala vikten på väskorna sedan länge överskrider den övre gränsen visar att jag kanske blivit lite etiopisk ändå. Bortsett från att jag packat mer porslin än härsket smör.

Och bortsett från regnet är Addis Abeba snäll mot oss, i varenda gathörn väntar personer vi känner, att äta en spontan middag med eller att krama en sista gång. Samtidigt lovar sparkarna inifrån att slutet sammanfaller med en början, skarven skaver, men inte olidligt. För det har varit, är, och blir, så bra. Så väldigt bra.

Om att flytta

Vi börjar bli lite rastlösa och stirriga, Tariku och jag, och våra pinaler ligger nedkastade i väskor, i prydliga högar och i det som blivit ge bort-rummet. Om tio dagar går nämligen ett plan till Sverige och det som gör denna resa speciell är att vi inte har någon returbiljett. Om tio dagar flyttar vi från Etiopien.

Vår plan var att stanna här, riktigt hur länge visste vi inte. Men under några veckor i februari och mars förändrades det mesta. Tariku sa upp sig från sitt jobb på WSG och vi var inte längre två, utan tre. Det och ungefär tusen andra aspekter gjorde att planen att bo i Etiopien på obestämd tid inte var lika hållbar och att den där flytten till Sverige ”någon gång i framtiden” istället kom väldigt nära.

Och kul känns det – för oss båda. Fantastiskt att få börja ett nytt äventyr, i Piteå, med den andra delen av familjen, svenskastudier och så den där tredje minipersonen som vi är extremt peppade på att få träffa.