Fem halvår i Addis Abeba

Detta inlägg skrev jag i juni och då internettillgången nådde sitt slut hamnade det bland utkasten istället för att publiceras den dag vi flyttade. Några månader har gått, men här kommer de ändå: sammanfattningen av mina fem senaste halvår.

Våren 2011 klev jag med nervösa steg av planet och fick stå på etiopisk mark efter tre år av olidlig väntan. Tariku mötte mig på flygplatsen och därefter följde tre månader av fältstudier, vilket mest kändes som en date med Landet jag trånat efter så länge. Studierna resulterade i kandidatuppsatsen Broken promises, om trafficking för exploativt barnarbete inom Etiopien, och allt runtomkring skänkte mig en oförskämt stor glädje. Jag vaknade med ett leende på läpparna varje morgon och de sista veckorna konstaterades att jag aldrig varit så lycklig som just den terminen. Inte ens hemresan kunde få mig på sämre humör, jag visste ju att jag skulle tillbaka.

Hösten 2011 var jag tillsammans med de superfina Maria, Julia och Gustav volontär för WSG/HCE via Salt. Jag började undervisa på Debora utifrån Alpha-kursen och tog mig vatten över huvudet när jag fick för mig att fylla alla luckor i projektet. Ingen själavårdare? Inga problem, det fixar jag! Förutom att jag inte fixade det, utan snarare hade en maratonvecka med samtal med alla tjejer som slutade med en helg då jag bara låg och grät. Inte jättesmart. Jobbade också en hel del på huvudkontoret vilket innebar en rätt hektisk vardag, ändå hann jag bli tillsammans med Tariku (viss fördel att han jobbade på samma ställe). Fick inte mitt visum förlängt vilket innebar en ofrivillig – men tydligt välbehövlig – resa till Sverige.

Våren 2012 var tiden då höstens destruktiva arbetsmönster skulle brytas, och de gjorde de också i och med att jag kapade lite av mitt ansvar på Debora. Arbetsbördan försvann dock nästan helt i och med att tjejerna flyttade ut, varpå jag bara hade vissa uppgifter på huvudkontoret kvar. Vid det här laget hade jag bott fruktansvärt länge på gästhuset och längtade enormt mycket efter yta och privatliv. Relationen med Tariku gav mig ett fönster in till den etiopiska kulturen och jag började längta till Sverige ibland – två stora steg mot att bli lite mer balanserad i synen på de två länderna. Vi förlovade oss i något som vi ville kalla skog och åkte på sverigesemester tillsammans.

Hösten 2012 kom jag tillbaka till ett regnigt Addis Abeba efter soliga sommarmånader i Sverige. Jag bodde i vårt rosa hus och Meles Zenawi dog. Tariku blev kroniskt sjuk, en ny Deboragrupp drogs igång, mina vänner och släktingar kom på besök och jag blev fru – allt detta under vad som kändes som ett år men i själva verket var typ en månad. Ändå var det en härlig höst då jag verkligen trivdes med att vara gift och njöt av att amarinjan gick bättre och bättre. Firade min första jul i Etiopien och fick äta upp det jag förut sagt om att jag inte bryr mig så mycket om högtider (vänta bara tills du sitter där på julafton, var det någon som sa) men blev också positivt överraskad hur bra det blev.

Våren 2013 fortsatte jobbet på Debora att flyta på bra, mycket tack vare fantastiska tolkar. I övrigt fortsatte framtidsfrågorna att fylla mitt huvud. Tariku och jag kom till Sverige för att fira mamma, eller kanske för att inse att vi borde bo närmare mamma. Och pappa och bröder och vänner och en massa andra grejer som vi helt plötsligt såg som väldigt bra alternativ. Vi lät beslutet ligga och sjuda ett tag, men när vi kom tillbaka till Addis insåg vi snabbt att det redan var färdigkokt. Anledningarna som tidigare hållit oss kvar i Etiopien fanns inte längre kvar och argumenten för att flytta till Sverige blev allt fler i kombination med en visshet; nu är det dags. Så har de senaste månaderna varit ett avsked till Addis för den här gången, bearbetning av allt som varit mindre bra under de senaste åren och en stor tacksamhet över att jag har fått bo här. Fem halvår i Etiopien – det bästa och det värsta, den mest lärorika tiondelen av mitt liv. Jag lyckades inte rädda världen men fick i alla fall lite längre hår och en man. Och så fullföljde jag mina uppgifter, så summan av det hela är att jag är nöjd, tacksam och redo för nya halvår. I Addis Abeba eller någon annanstans.

Om att visa bilder

Otaliga gånger har jag mött svenska grupper på besök i Addis Abeba och påmint dem om att tänka efter innan de fotar och sen ta sig ytterligare en funderare innan de visar bilderna för någon. Nu är jag själv där (här), och mina egna ord kommer tillbaka till mig. Vad kommunicerar detta? I vilket syfte visar jag denna bild? Har jag frågat personen på bilden om lov? Skulle jag ha valt annorlunda om läget var det motsatta, att jag skulle visa bilder från Sverige i Etiopien?

I de flesta fall tar jag den fega vägen ut och lämnar USB-stickan hemma. Men ibland, när jag blivit ombedd att visa bilder och jag har möjlighet att förklara bildvalet noga, händer det att också jag står vid en projektorduk och visar hur Etiopien ser ut.

Min favorit är denna, kortet på vår väg hem som Malin tog förra året. Innan gatstensprojektet förvisso, men den vanligaste reaktionen är att det ser just fattigt ut. Trots att plåten inte är annat än funktionsdugliga staket och att alla på bilden har rätt fina kläder. Trots att alla mina före detta grannar troligtvis har fler tv-kanaler än jag någonsin kommer att ha.

Allt är dörr

Jag började dagen med att gå ut i morgonsolen som stod lågt på himlen, jag andades in luften som smakade eukalyptus och avgaser och klumpen av obestämda känslor som sen några dagar tillbaka bot i mitt bröst växte sig större. Jag hatar att packa, särskilt när jag måste ta gråtpauser hela tiden. Ännu mer hatar jag att världen ska envisas med att vara så stor fastän alla envisas med att påstå att den krympt.

Igår sa vi hejdå och vi ses på Debora. Vi åt tårta och drack läsk, höll tal och mindes. Jag blev oförskämt stolt över att årets grupp är min erfarenhets mest stabila, de har varit överlägsna i att lyssna och ta till sig av det vi försökt lära dem. Och så stod de upp, sa att de tidigare inte visste något om Bibeln eller barnuppfostran, men att de nu vet.

Det regnar in i vårt sovrum och det faktum att den totala vikten på väskorna sedan länge överskrider den övre gränsen visar att jag kanske blivit lite etiopisk ändå. Bortsett från att jag packat mer porslin än härsket smör.

Och bortsett från regnet är Addis Abeba snäll mot oss, i varenda gathörn väntar personer vi känner, att äta en spontan middag med eller att krama en sista gång. Samtidigt lovar sparkarna inifrån att slutet sammanfaller med en början, skarven skaver, men inte olidligt. För det har varit, är, och blir, så bra. Så väldigt bra.

Morgonrutinerna i vårt närområde

04.30 går vår granne till jobbet. De muslimska böneutropen börjar 04.50, de ortodoxa när klockan slagit fem. En halvtimme senare börjar fåglarna kvittra, på landsbygden ett kännetecken för att man kan påbörja sin vandring utan risk för att möta vilda djur. Senare går solen upp och en ny dag börjar, och myten om att etiopier inte är förmögna att hålla tider lyckas på något förunderligt vis hållas vid liv.

Kunden har alltid fel

Hela mitt liv har jag levt i föreställningen att jag som kund alltid har rätt. Jag får beställa ett skrovmål utan lök på Max och om skorna jag vill köpa inte finns i butik kan de alltid ringa till Luleå och kolla om de har rätt storlek hemma. Jag kan skriva ett kritiskt mail till Svenska Dagbladet angående deras val av huvudnyheter och få tre artiga svar – fastän jag inte ens prenumererar på tidningen.

Sen flyttade jag till Addis Abeba där killen i fotobutiken aldrig för sitt liv förstår att jag inte vill öka kontrasten på varje bild som ska framkallas. Där målaren närmast vägrar att måla husdörrar vita för att han aldrig sett vita dörrar i denna stad förut. Och förresten, varför skulle ett brudpar vilja åka i något annat än en vit limousine? Why? Why? But why?

Jag är kund och jag har aldrig rätt.

Okej.

Fattigt eller rikt

Många européer reagerar på det faktum att få etiopier är medvetna om den extrema fattigdom som finns i denna stad, när det i själva verket handlar om något så enkelt som förhandsinformation. En norsk, svensk eller Bellman vet på förhand att Etiopien är ett fattigt land, så vad ser de? Fattigdom. En genomsnittsetiopier som pluggar på universitetet, jobbar på kontor eller driver ett företag vet att Etiopien är ett land som utvecklas, så vad ser de? Utveckling.

Många av mina arbetskamrater har vuxit upp med både skola och hem, och för dem var det först när de valde att arbeta med fattiga människor som de började röra sig i stadsdelar som de inte hade haft anledning att besöka tidigare. Till skillnad från turistgrupper som ofta söker upp just dessa, de allra fattigaste områdena, under sina dagar i Addis Abeba. Skulle man möta ett lite skitigt och dammigt barn i sommarsverige skulle slutsatsen naturligtvis vara att ungen har gått lös i sandlådan, men när det skitiga och dammiga barnet kommer gåendes på ett etiopisk stig är ungen så extremt fattig att det tåras i ögonen.

Visst finns det också andra faktorer, som att europén har en helt annan materiell standard att jämföra med, men ibland blir jag i ordets rätta bemärkelse chockad över hur någon, mitt bland husbyggen och välutbildade människor, bara kan se en sak; fattigdom.

Ovan ytan

Det som i det svenska samhället göms inuti ligger i denna stad utanpå, allt syns så mycket. Om någon nyligen har förlorat en närstående råder ingen tvekan om huruvida personen i fråga sörjer, kläderna är svarta och den traditionella sjalen läggs på ett speciellt sätt över huvudet. På begravningen stängs gatan av för sorgehus, där gråt och klagan hörs långt ifrån. På sjukhusen sitter män och kvinnor insvepta i vita filtar, att de är på rätt ställe behöver ingen tvivla på eftersom smärtan, tröttheten, illamåendet inte stängts in i något rum men får snällt vänta på sin tur. I  ett köpcenter har en man rullat fram sin röda matta  och ber mot Mekka och överallt i staden kan protestanter, ortodoxa och muslimer lätt identifieras; klädsel, dekorationer och musik i minibussar eller bara sättet man pratar på. Jag har hört att det finns fattigdom i Sverige, men har sällan sett den. Här gömmer den sig aldrig i en lägenhet, här finns den alltid framför dina ögon.

Det kommer mera

Greater things are yet to come
Greater things are still to be done
In this city

Dagarna, livet

För två veckor sen satt jag med en vän på ett café och sa att nu är livet allt bra intensivt, undrar hur det ska gå ihop.

Sen ökades intensiteten med några hundra procent. Livet tog tag i mig och påminde mig om att det aldrig går ihop.

För det är ju inget pussel, det är ett liv.

16 av mina favoritmänniskor är i Addis, i morgon bitti kommer 14 till. Det har slutat regna. Det är trafikstockning överallt. Vi skrattar och gråter och jag njuter av att se Etiopien genom andras ögon. Dagarna går alldeles för fort men är samtidigt evighetslånga, vi springer och fixar grejer och pratar politik. Allt betalas kontant, alltid. Några blir sjuka, de flesta blir friska. En kille går förbi mig och frågar om jag vill köpa refillkort till mobilen, jag säger nej och den unge mannen vänder sig till honom som blir min man i övermorgon och säger att han egentligen inte är en sån som jobbar med sånt här. Jag kommer på att jag bara har 11 cent på mobilen, han kommer tillbaka efter några minuter och jag frågar om han har ett refillkort för 100 birr. Solen bränner i våra hårbottnar. Det finns en svärta som gör att det vackra blir ännu vackrare, vi ber och jag stannar uppe så underbart länge fastän trafiken väckt mig klockan sju hela veckan.

Min blick stannar upp ibland, på en bank, i bussen, i sängen innan jag ska sova. Förundras över hur ännu en dag passerade utan att gå ihop. Men att den kunde bli så bra, ändå.