2013

Tvåtusentretton inleddes i Addis Abeba, medan Johanna och Elof fortfarande var på besök. Då menade jag att 2012 var mitt livs mest händelserika år och aldrig kunde jag ha anat att jag ett år senare skulle skriva motsvarande blogginlägg i en lägenhet i Piteå med min son sovandes på vänster arm.

Året har präglats av tre stora förändringar; Tariku sa upp sig från sin tjänst på WSG, vi flyttade från Etiopien till Sverige och Esaias kom.

Första halvåret jobbade jag på Debora, där vi försökte förfina våra arbetssätt och åkte till Sodere för att ha trevligt och prata om framtiden. Projektet var på sätt och vis en lugn ö i ett stormigt hav och vi lyckades oftast att hålla fokus på tjejerna istället för på de moln av frågor som svävade över organisationen – ibland gick det sämre. Efter vår flytt till Sverige har många förändringar genomförts, med bland annat nya styrelser för både WSG och HCE samt en större medvetenhet hos partnerorganisationerna.

Det fanns också dagar då jag inte kom till jobbet, dagar då jag stannade hemma och försökte häva graviditetsillamåendet med fryst päronsaft. Jag mådde rätt dåligt hela våren och har även varit sjuk de senaste två månaderna, vilket är en ny erfarenhet för mig. Fruktansvärt och lärorikt på samma gång, och en stor skillnad mellan att vara sjuk i Shiromeda och i Piteå. Där fanns det alltid folk i närheten, och det är fantastiskt hur andras närvaro kan göra en piggare.

Under hösten fick jag jobba som inspiratör för internationell mission, jag stortrivdes med att kunna bearbeta åren i Etiopien och träffa människor runt om i Norrbotten. Då var jag fortfarande rätt sverigepeppad, allt i enlighet med ett kulturombytes olika faser. I december kom den påföljande vändningen och nu hörs etiopisk musik ur våra högtalare medan vi pratar om livet i Addis Abeba med något drömskt i ögonen. Vid det här laget har jag gått igenom dessa känslostämningar några omgångar och tar det med ro även om jag kan sakna Tarikus familj så det gör ont.

Med Esaias kom nya känslor, utmaningar och frågor. Livet har blivit så mycket mer, och jag förundras över att till och med jag är förmögen att sätta en annan människas behöv framför mina egna. Jag trivs med min lilla familj i denna märkligt mörka del av världen och ser fram emot ett år som förhoppningsvis är fullt av helt vanliga dagar.

En stilla natt

Kvällen är sen och sjuveckorspojken andas djupt bredvid mig. Vi är i Blåsmark över julen, en välbehövlig semester femton kilometer hemifrån. Idag konstaterades att vi går mot ljusare tider och jag drar en lättnadens suck; vi klarade hösten. Lätt har det inte alltid varit, men vi har tagit oss igenom det första halvåret i detta land. Saknaden gör sig ibland påmind men bidrar mest till tacksamheten över både här och där.
Mycket har hänt, livet och min syn på det är så annorlunda nu. Esaias finns. Gud finns. Och just ikväll spirar hoppet lite extra, hoppet som kommer med barnet, i stallet som luktar som stall alltid gör.