Jag antar att merparten av er som fortfarande tittar in här vet att Tariku gick bort i början av december. Nästa vecka åker jag till Etiopien och jag har aldrig för haft så blandade känslor inför något. Som jag har längtat, i nästan tre år, efter vänner och kyrkan och injera och allt. Samtidigt gör bara tanken på Shiromeda att ögonen tåras; så mycket liv vi har levt där. Tacksamhet och sorg.
Hej kära ni.
Det har varit och är en speciell vinter. Tariku har genomgått en stamcellstransplantation för sin leukemi och legat på sjukhus sen i oktober, jag har varit med honom här den största delen av tiden. Stundtals fruktansvärt, men ibland en rätt dräglig tillvaro trots mycket medicinering, tristess och en ständig längtan hem. Tariku är en kämpe, men det är tråkigt att vara så långt ifrån det liv vi vill leva och är vana vid.
Jag längtar efter att sätta ord på saker, både jobbiga och peppiga. Jag märker hur skapande av olika slag hjälper mig att behålla fokus och komma vidare. Och under en bilresa från Umeå hem till Piteå föddes mitt och Malins nya projekt Maytember. Där delar vi med oss av idéer, tankar och bilder som gläder oss och som förhoppningsvis glädja er med.
Jag kommer inte att ta bort den här bloggen, men det händer garanterat mer på maytember.se. Välkomna!
Årets version av Musikhjälpen är till ända, men inte min kluvenhet inför det veckolånga insamlingsprojektet. Jag älskar hur folk, kända som okända, visar sin genrositet och kreativitet för en god sak. Men varför är det alltid samma mossiga visa av enkla lösningar på komplicerade problem? Varför inte bryta traditionen av ”vi hjälper dem”?
Vissa forskare och professionella som faktiskt arbetar med att minska spridningen av HIV bjuds in, men de försvinner snabbt i mängden av musiker, låtönskare och radiojobbare som säkert vill väl men snabbt hamnar i en lökig retorik. Din musik räddar liv, vi kan hjälpa Afrika söder om Sahara, pengarna räcker till så mycket. Pengar kan göra skillnad och de organisationer som får sitt stöd av Radiohjälpen kan sannolikt verka för vissa av Musikhjälpens målsättningar. Men man måste komma ihåg att denna form av tillställning erbjuder ett engångsstöd, vilket inte uppmuntrar organisationers långsiktighet (alltså tvärtemot vad som påstås inifrån buren). Och att se en emotionell artist krama HIV-positiva i Moçambique ger mig noll kunskap, bara en välbekant obehagskänsla, det är nämligen inte första gången en kändis träffar svarta människor i syfte att få mig att vilja skänka pengar.
För några år sedan var min största rädsla att tappa mina ideal. Att tappa takten, bli obrydd inför orättvisor och prioritera min egen bekvämlighet framför det som är rätt. Att fastna i en inbillad trygghet på bekostnad av praktisk kärlek till andra människor. Lösningen på detta problem ansåg jag vara att alltid handla i enlighet med idealen. Ge den som ber dig, flytta till ett annat land när du upplever att Gud kallar dig till det, var förändringen du vill se i världen. Utan undantag. Om jag bara lyckades följa denna plan utan att ge vika skulle jag inte bli en tråkig ljum trettioåring som bara sitter och relativiserar utan att faktiskt göra något.
Jag tror fortfarande att vi kan behålla en inre låga genom att använda den. Låta hjärtat nå ut i händerna. Men den yngre versionen av mig själv glömde bort eventuella omständigheter; strukturer som jag inte kan förändra i en handvändning, andra människor som du ska arbeta med eller att du ibland bara inte orkar uppehålla samma stadiga takt. ”Du är lite som en David som inte inser hur stor Goliat är”, sa någon till mig då, och jag tog det märkligt nog som en komplimang. Sju år senare har jag anat lite av Goliats storlek, men jag hoppas innerligt att jag om ytterligare sju inte bara analyserar Goliat på avstånd utan fortfarande är beredd att skjuta en sten i hans panna närhelst tillfälle ges.
Hur omständigheter påverkar vår inställning till livet fascinerar mig. Jag mötte en sjuksköterska som menade att det oftast är rätt friktionsfritt att arbeta med cancerpatienter, i jämförelse med patienter som genomgått enklare ingrepp och klagar mer. Cancerpatienterna är mer ödmjuka, sa han.
Samma dag såg jag följande inlägg från Humans of New York:
“I’m trying to raise my daughter with the same values that I learned in Jamaica, but it can be hard to instill gratitude and appreciation when we are surrounded by such abundance. When I was growing up in Jamaica, every time I wanted something, my grandmother made me go through the same list of questions: ‘Why do you want it?’ ‘How much will it cost?’ ‘Is it going to make your life better?’ There wasn’t enough money for things we didn’t need, so we were always forced to ask those questions– even for simple things like a new pair of shoes. The necessity of that ritual really helped create a deep appreciation for the things we had.’”
Situationen vi befinner oss i – ekonomiskt, hälsomässigt, familjesituationen och så vidare – gör något med oss. Hur vi tränar vi oss i ödmjukhet även om vi inte har cancer, i tacksamhet även om vi har råd med nya skor?
Snart har Tariku och jag varit föräldrar i ett år. Ett år som har inneburit en del förvirring, men också några lyckträffar. Till exempel:
Att vara hemma alla tre. Tarikus svenskastudier slutar vid lunch och därefter har han prioriterat familjetid. Själv har jag haft några få jobbuppdrag och gått en kvällskurs. Men mestadels har det varit vi tre, tillsammans – och som det har hjälpt oss. Vi har fått dela all glädje, frustration och trötthet, och fastän vår enda inkomst varit en föräldrapenning hade jag inte velat ha det annorlunda.
Tygblöjor. Billigt, smidigt, snyggt, osv osv osv.
Telefonbegränsning. Jag bestämde mig rätt tidigt för att inte använda min smartphone samtidigt som jag är med Esaias. När han sover eller är med Tariku är det okej, inte annars. Och visst har det varit svårt att följa, ibland har jag misslyckats, men det har varit en bra träning för mig att åtminstone försöka fokusera på mitt barn när han är med mig. För bådas bästa. Jag vet ju att bebistid är mer värdefull än skärmtid och jag hinner faktiskt kolla allt viktigt (och oviktigt) under de timmar han sover eller är med sin pappa.
I valspurtstider verkar hela samhället rätt hetsigt. Det anklagas, ertappas och pekas mot andra snarare än mot framtiden. Bilden av detta land målas upp med svart och vitt, allt för att vinna fler.
Jag längtar efter att få andas. Inte fler kronor i plånboken. Jag längtar efter ett samhälle där vi förstår hur bra många av oss har det, och att det får föda en vilja att generöst dela med sig. Jag längtar efter fler nationaliteter i min vardag, efter tid att stanna upp och prata med bekanta längs gångvägarna. De förmåner som jag fötts rakt in i kan inte stanna hos mig, de måste få gälla andra lika mycket. Det val jag gör på söndag kan inte, får inte, stanna i eller begränsas av valurnan. Det finns val som är så mycket större. Med eller utan spurt.
Så läste jag den äntligen, inte en dag för tidigt. Eller kanske i helt rätt tid, med distansens romantiska skimmer över landet Etiopien. Igenkänningsfaktorn var hög, vilket förvånade mig eftersom jag som bekant inte varit fängslad. Men dialogerna, frågorna, logiken, beskrivningarna av ETV och känslan av att ens öde ligger i händerna på mannen bakom det stora skrivbordet, förde mig tillbaka till livet innan flytten.
Nu är boken slut, men jag har spätt ut en flaska flytande tvål med vatten. Glöm injera och kaffe, den ultimata etiopienkänslan kommer av utspädd tvål.
Min vän Malin är som bekant bra på rätt mycket. Bland annat, eller kanske framför allt, skriver hon underbar musik. Här följer ett lysande exempel på detta när hon tillsammans med Kenneth Bakkelund spelar bland Öjebyns kyrkstugor:
Filmade gjorde Malins fästman Erik, som också kan en massa. Typ att göra värsta bästa filmen om varför Norrbotniabanan borde byggas nu:
Jag älskar den här månaden. De ljusa nätterna med rosa sken, de svala temperaturerna som låter blommorna stå i blom längre än vanligt. Barnet skrattar när han känner vinden mot sin hud, en av många detaljer som gör vardagen fin.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 