”Nej, hon är inte min sponsor”

Folk antar ibland att mitt och Tarikus förhållande är professionellt. När jag följde honom till ett sjukhus i Addis trodde någon att jag var hans sponsor. Nej, hon är min fru. En taxichaufför i Luleå frågade om jag var Tarikus översättare. Nej, han är min man. När min familj var på besök i Etiopien gick vi runt Lake Wenchi och vår guide undrade om Tariku var frilansare eller anställd av en turistbyrå, ifall de skulle kunna börja samarbeta. Guider emellan alltså.

Men när det står klart att vi faktiskt hör ihop går många igång på kulturskillnaderna. Några månader innan vårt bröllop berättade en svensk kvinna för Tariku om hur hennes släkting gifte sig med en sydeuropé. De skilde sig.

Under ett restaurangbesök i Shiromeda kom en skandinavisk kvinna som Tariku träffat förut till vårt bord för att hälsa på oss. Hon gratulerade till vårt äktenskap och sedan såg hon på mig och bytte till ett språk som Tariku inte förstod; Spännande att vara gift med en etiopier.

Oj vad svårt det måste bli med kulturen, sa våra vänner när vi tillkännagjort vårt förhållande på kontoret. På vilket sätt? frågade vi, fick inte särskilt många svar.

Ett år i Sverige

Ett år har gått sen vi lämnade Etiopien och kom till Sverige. Det går inte en dag utan att jag saknar Addis Abeba, men varje dag är jag också bensäker på att vi gjorde rätt som flyttade därifrån. När vi sålde alla våra möbler och gav bort nästan alla våra kläder hade vi varken jobb eller boende i Piteå – nu har vi det. Vi har en son, lite fler ord på svenska och faktiskt också lite distans till livet vi levde där.

Distansen gör ont och gott. Ont för att jag älskar den närhet till människan som jag endast erfarit i Etiopien, gott eftersom jag blir lugnare i avsaknaden av dagliga tålamodsprövningar. Men bäst av allt är nog att något som tidigare varit otänkbart – att bo i Sverige – kan bli en fullträff.

Om barn och föräldrar – och Gud

För nyblivna föräldrar kryllar det av råd. Vi ska undvika plast, endast köpa ekologiska livsmedel och kläder, och börja läsa böcker med ungen typ hur tidigt som helst. Och jag är med, jag fattar poängen med att inte förgifta sin avkomma eller miljön, att ge barnet bästa möjliga förutsättningar. Men någonstans blir jag också extremt less.

Problemet är inte föräldrar som vill väl – det är ju något bra. Problemet är inte heller att agera utefter sina principer. Men sammanlagt kommunicerar alla råd och hot att barnets liv ligger i föräldrarnas händer. Och jag tror inte att det är så.

Tidigt i min graviditet var jag i Sverige och fick en massa böcker och papper om att vänta barn. Jag läste att livet inom mig var så många millimeter stor och att det är bra att köpa badbalja, blöjor i storlek ett och två, ett fårskinn och en barnvagn. Och någonstans där blev jag så otroligt upprörd över att ingen bok nämnde att man kan BE för sitt barn medan man väntar det. Att Gud faktiskt bryr sig. Såhär i efterhand kan jag se att det handlade om en kulturchock, men ändå finns tanken kvar. Vi springer före och efter och handlar ekokläder och plastbantar för att våra barn inte ska bli infertila eller feta eller kunna tre tusen ord, och glömmer att barnen är en gåva från Gud.

Uppdraget är att ta hand om gåvan efter bästa förmåga. Men lika lite som mitt barn är någon som jag själv har ”skaffat”, lika mycket ligger barnets liv i Guds händer – inte i mina.

Om hjälpresor och volontärer

En gång träffade jag en äldre kvinna som varit på hjälpresor till ett land i Afrika. De hade med sig böcker, pennor, kläder, kontanter och leksaker – ”för skolbarnen hade ju inte ens några bollar”. Alla hade blivit glada och turisterna som också besökte landet beundrade generositeten. Och hennes egen kommentar ett tiotal år senare:

Ja, jag är säker på att de fick det bättre efter att vi varit där.

Efter att ha varit volontär i afrikaland är de dragna slutsatserna ofta de motsatta. Volontären önskar att hon gjort mer, fått mer uträttat och vad händer nu med de söta skolbarnen? Många är de ex-volontärer som sagt att nästa insats får bli med en ordentlig utbildning i bakfickan, för nu kunde jag ju inte alls bidra i arbetslaget.

Jag är betydligt mer positiv till volontärer än hjälpresor med väskor fullpackade med bollar som går att köpa på den lokala marknaden, men jag börjar ana att dessa två exempel någonstans bottnar i samma synsätt; det ska hjälpas till, oavsett grad av kompetens och förförståelse. Förväntningarna, både från en själv och andra, är orimligt höga och slutsatserna dras därefter.

Uppdraget utfört

Förra veckan var jag på mitt sista uppdrag för EFS Norrbotten,  projekttjänsten är nu avslutad. Även om vårens schema medvetet varit luftigare än höstens känns det rätt skönt att ha avklarat allt jobb. Lite semesterkänsla, eller helt enkelt tillfredsställelsen efter att ha slutfört en uppgift. Det har varit en ynnest att få summera lärdomarna från etiopienåren och dela med sig till intresserade. Och alla dessa samtal före och efter gudstjänster, på platser jag annars inte skulle ha besökt, har varit och är guld värda.

Valen, kvalen

Just nu skulle jag kunna umgås med min son där han ligger och snurrar på vårt vardagsrum, eller prata med min make som också är i det hörnet av lägenheten. Därför har jag en stark hatkärlek till world wide web nuförtiden. Oaser fulla av inspiration men också väldigt mycket slötittande på bekostnad av fantastiska vårkvällar tillsammans med de människor jag får ha omkring mig. Med det sagt: mot vardagsrummet.

Om personer som tigger

När jag närmade mig mataffären fick jag en klump i magen; tänk om hon är där. Hon, en av Piteås väldigt få tiggare, som brukar sitta utanför affären där jag helst handlar. I Addis Abeba mötte jag tiotals tiggare varje dag. Här vet jag bara en, som inte kan försvinna i en anonym skara av människor med utsträckta händer.

Ibland får jag frågan om hur man ska bemöta människor som tigger, svaret blir oftast att jag inte vet. Problematiken i Etiopien är så annorlunda den i Europa att jag inte törs direktöversätta de lärdomar jag gjorde där utan att först lära mig mer om situationen här. Men en princip överger jag inte:

Jag vill aldrig ge pengar utan att se personen i ögonen.

I mötet med någon som så tydligt är i en beroendeställning kommer den obehagliga känslan snabbt och det är lätt att bedöva obehaget med hjälp av några mynt, lite mat eller vad som helst. Att se i ögonen, säga hej, fråga hur personen mår, är för mig ofta det svåraste. Men jag är av åsikten att en människa aldrig är ett behov, hon är alltid en människa. Och därför vill jag inte bemöta, och tro mig göra något åt, behovet utan att bemöta människan.

Tillbaka

Hur det gick för gravida Linn och utvisade Steve som åkte till Kongo för ett tag sen?

De är tillbaka i Sverige! Yes!

Norrbotten

De mörkaste vintrarna och de ljusaste somrarna, en höst som ratar regnet till förmån för den första snön och en vår som tar försiktiga steg i väntan på den gröna explosionen. Tallar och björkar, älvarna och kusten; jag tycker så mycket om Norrbotten. Och jag är så glad att få bo här nu, av eget val och en längre tid. Här andas jag lugnare, schemat tillåts vara luftigt och familjen är nära.

Därför röstar jag

Det är mycket som är tillåtet att göra i det här landet; vi får ta promenader nästan var som helst, vi läsa på universitetet utan att betala någon avgift, vi får se på TV precis så mycket vi vill. Och så får vi rösta.

Jag får läsa på om olika partier och kandidater.

Jag får gå till vallokalen i godan ro, utan några nämnvärda risker.

Jag får rösta på vad jag vill, och röstsedeln varken smulas sönder eller manipuleras.

Jag får lägga min röst på det parti eller den kandidat som jag anser representerar mina åsikter, och ifall tillräckligt många tycker som jag slutar det med att detta parti eller denna person sedan jobbar för att få igenom det vi tycker är viktigt och bra.

EU-valet är kanske inte det som inspirerar mig mest denna månad. Men jag får rösta, så då gör jag det.