Om barn och föräldrar – och Gud

För nyblivna föräldrar kryllar det av råd. Vi ska undvika plast, endast köpa ekologiska livsmedel och kläder, och börja läsa böcker med ungen typ hur tidigt som helst. Och jag är med, jag fattar poängen med att inte förgifta sin avkomma eller miljön, att ge barnet bästa möjliga förutsättningar. Men någonstans blir jag också extremt less.

Problemet är inte föräldrar som vill väl – det är ju något bra. Problemet är inte heller att agera utefter sina principer. Men sammanlagt kommunicerar alla råd och hot att barnets liv ligger i föräldrarnas händer. Och jag tror inte att det är så.

Tidigt i min graviditet var jag i Sverige och fick en massa böcker och papper om att vänta barn. Jag läste att livet inom mig var så många millimeter stor och att det är bra att köpa badbalja, blöjor i storlek ett och två, ett fårskinn och en barnvagn. Och någonstans där blev jag så otroligt upprörd över att ingen bok nämnde att man kan BE för sitt barn medan man väntar det. Att Gud faktiskt bryr sig. Såhär i efterhand kan jag se att det handlade om en kulturchock, men ändå finns tanken kvar. Vi springer före och efter och handlar ekokläder och plastbantar för att våra barn inte ska bli infertila eller feta eller kunna tre tusen ord, och glömmer att barnen är en gåva från Gud.

Uppdraget är att ta hand om gåvan efter bästa förmåga. Men lika lite som mitt barn är någon som jag själv har ”skaffat”, lika mycket ligger barnets liv i Guds händer – inte i mina.