”Nej, hon är inte min sponsor”

Folk antar ibland att mitt och Tarikus förhållande är professionellt. När jag följde honom till ett sjukhus i Addis trodde någon att jag var hans sponsor. Nej, hon är min fru. En taxichaufför i Luleå frågade om jag var Tarikus översättare. Nej, han är min man. När min familj var på besök i Etiopien gick vi runt Lake Wenchi och vår guide undrade om Tariku var frilansare eller anställd av en turistbyrå, ifall de skulle kunna börja samarbeta. Guider emellan alltså.

Men när det står klart att vi faktiskt hör ihop går många igång på kulturskillnaderna. Några månader innan vårt bröllop berättade en svensk kvinna för Tariku om hur hennes släkting gifte sig med en sydeuropé. De skilde sig.

Under ett restaurangbesök i Shiromeda kom en skandinavisk kvinna som Tariku träffat förut till vårt bord för att hälsa på oss. Hon gratulerade till vårt äktenskap och sedan såg hon på mig och bytte till ett språk som Tariku inte förstod; Spännande att vara gift med en etiopier.

Oj vad svårt det måste bli med kulturen, sa våra vänner när vi tillkännagjort vårt förhållande på kontoret. På vilket sätt? frågade vi, fick inte särskilt många svar.

Om görandet

När vi berättade för våra etiopiska vänner att vi skulle flytta till Sverige var det ingen som frågade vad vi skulle sysselsätta oss med efter flytten. Ingen förälder, ingen kompis, ingen arbetskamrat. Under de månader som gick från att vi tog beslutet till att flyget lyfte fick vi aldrig frågan om vad vi skulle göra. Så kom vi till Sverige.

Så vad ska ni göra här då? Ska du jobba? Vad tänker du göra i framtiden, Tariku? 

Frågorna haglade – väntat, men ovant. För det som i Sverige är så viktigt att man själv knappt kan inleda ett samtal utan att komma in på görandet är i våra etiopiska sammanhang en icke-fråga.

Om att vänta liv

Det är svårt att inte relatera allt jag ser och hör till Etiopien och det liv vi levde där, det är svårt att byta referensram när jag inte ens vill. Jag fascineras av att det inte finns några sprickor i våra väggar och att det finns så mycket plats i kyrkbänkarna att jag har luft på båda sidor om min kropp. Och så fort det handlar om livet i magen ställs allt på sin spets. Hur ser vi på livet och vad innebär det att ge det allra bästa till sitt barn? Har en förlossning varit lyckad när det gick förhållandevis snabbt eller då både barn och mor lever vid dagens slut?

Nästan alla frågar vad barnet ska heta, det frågade ingen i Addis Abeba. Det är föräldrarnas sak att bestämma heter det, men jag anar att det också har att göra med en respekt för livet och döden. När vi efter timmar på Blocket köpt en barnvagn funderade Tariku över vad hans föräldrar skulle ha sagt om de såg den. Varför ska ni gå omkring och putta ert barn framför er sådär? Kan ni inte bära barnet? Älskar ni inte ert barn? I Addis Abeba används barnvagnar endast som mobila affärer, där allt man vill sälja läggs i en kartong som knyts fast runt det jag nu vet kallas för chassi. Barnen däremot knyts fast på ryggen. Detta fick några barn testa på förra veckan då jag besökte en scoutgrupp. Efter en stunds hoppande och skuttande ramlade dockan ut ur sjalen, ner på det hårda golvet. I Etiopien har de säkert säkrare sjalar, sa flickan som aldrig har burit sina småsyskon på ryggen. Nej, de gör precis såhär, sa vi.

Det är en förmån att få ta del av vården i detta land. Vissa tror att vi tycker att det är överdrivet, att vi på något sätt längtar efter att föda i Tarikus hemby istället för på BB i Sunderbyn. Men vi saknar inte bristande hygien, vi är tacksamma för varenda besök på vårdcentralen och varje bok som vi får i syfte att förbereda oss för människan som ska komma. Och i samma andetag är jag tacksam över att jag inte lyckats byta referensram. Den gör det nämligen svårt att tro att det bästa för barnet skulle kunna uppnås genom konsumtion och den gör det omöjligt att glömma den där kvinnan som aldrig fick träffa sin nyfödde son innan hon avled.

Myten om den tystlåtna svensken

Så gott som varje dag har Tariku och jag anledning att skratta lite åt, eller totalt döma ut, ryktet om att svensken skulle vara tystlåten. Myten som frodas både här (Sverige) och där (Etiopien) är ju totalt missvisande när de flesta personer vi träffar har munnen full av ord som vill ut. Och ut kommer de, i vår riktning. Det är familj och vänner vi känner väl, men också avlägsna bekanta, någon som cyklar förbi eller äldre män som var på besök i Tarikus hemstad när Olof Palme dog. Pratas gör det, och inte mig emot!

Skit och seger, sista dagarna

De sista dagarna i detta land bjuder som vanligt på en kavalkad av känslor. Plötsligt ter sig kulturskillnaderna ofantligt stora, jag irriteras över ineffektivitet och höga ljud och synen på pengar som de senaste veckorna verkar så väsensskild min egen. Samtidigt njuter jag för fullt. Att en vanlig torsdag kunna äta ute både lunch och middag utan att bli det minsta ruinerad men däremot jättemätt. Traditionella låtar på radion, med hästgnägg och tuppar som extra ljudeffekt. Pratsamma busschaufförer. Och alla de där personerna i min närhet, som hälsar glatt på morgonen eller helt enkelt är favoriter i mitt liv.

Dubbelheten har varit vardag de senaste åren, förstärkts den senaste veckan och snart blir den till minnen. Som tur är finns både skit och seger i Norrbotten också.

Huskurerna

I den etiopiska kulturens högkvarter finns ett alldeles särskilt departement; Huskurerna. De inkluderar ofta honung på något sätt, och kan rädda dig från allt. Vissa känner vi igen, som att ”andas varmt vatten” vid förkylning, men andra är mer nytänkande för det svenska sinnet. Låt mig presentera de tre topptips för din överlevnad;

Om du har lunginflammation, drick honung med mycket vitlök och se till att få i dig mycket fett, då värmer det upp dina lungor och inflammationen löses upp.

Om du har en amöba i dig men inte kan äta vanliga mediciner, drick Ambo, kolsyrat vatten, med honung. Hejdå amöban!

Och om du lider av för mycket blod i kroppen, drick limejuice så minskar det trots att juicen inte innehåller någon honung alls.

Sverige

Sverige, detta märkliga land. Där Coca Colan är sötare, vägarna bättre och skolan i byn inte bara är till för barnen med rika föräldrar. Ryktet säger att invånarna är tystlåtna, ryktet dör omedelbart när slutspelen i hockey fyller människors hjärtan. Allt är fika och mjölkprodukter, allt är vitt både ute och inne. Allt är kallt, alla förnekar det. Allt är i tid, på tid. Man kan gå på vatten och barn blir lyssnade på som om de vore vuxna. Där statsministern kritiseras av musiker på bästa sändningstid. Där grannarna inte kramas när de möts på gatan. Där äldre kvinnor respekteras genom att kallas Birgitta. Detta märkliga land.

Maten

LCHF, härliga pastarecept, rätt kost för att matcha träningen, så går du ner i vikt på kortast möjliga tid. En av de största skillnaderna mellan Sverige och Etiopien måste vara synen på mat. I ena landet är maten nyckeln till framgång, skönhet och hälsa, i andra landet är maten mat. Därför blir det ofta lite förvånande när jag surfar runt på svenskspråkiga sidor och Maten ständigt är närvarande. Ni som känner mig vet att jag knappast letar upp LCHF-bloggar, men ändå kommer de liksom till mig. Och säkert har det med tillgång att göra, men jag vill drista mig till att säga att det också är synen på livet som spelar in. Här är mat bara mat och äter man mycket får man en större mage, äter man mindre eller har andra gener är man kanske smalare. Oavsett vad har man vilka kläder man vill, utan att försöka dölja några valkar – och man fortsätter att äta.

Och oavsett vad skillnaden beror på är det rätt skönt att äta samma mat varje dag.

Mitt nya jag

I samma stund som jag kallade Addis Abeba hemma fick jag förutom att lära känna en ny kultur också ompröva det jag trodde om mig själv. Då den kultur jag nu tillbringar största delen av året i är så totalt annorlunda den jag växte upp i framstår mina åsikter som annorlunda än tidigare. I Sverige är det lätt att vara emot individualism då det ger rätt taskiga konsekvenser – ensamhet eller en känsla av frånkoppling från sitt sammanhang till exempel – men här är allt tvärtom då individualism knappt existerar. Och jag börjar vurma för individens roll, hennes rätt till integritet och det faktum att människor måste slå sig fria ibland.

Sverige, en massa konsumtion som får mig att blåvägra. Etiopien, så lite konsumtion att jag börjar tänka att lite utökad affärsverksamhet vore väl bra för utvecklingen? Sverige, en ständig kamp att sålla informationsflödet. Etiopien, måste få mer input, mer internettid. Sverige, panik på reklam som lyckas lura alla till ogenomtänkta inköp. Etiopien, panik på företag som inte lyckas förmedla någonting. Sverige, å så fint det vore att lära känna några grannar. Etiopien, härligt om vi kan få lite mer privatliv. Och hej så viktigt det plötsligt blev med näringslära.

Till denna omprövning finns ett stark bidrag, nämligen att jag här har svårt att passa in i något fack än ”vit” och därför har människor i min omgivning att dra slutsatser om vad jag tänker och tycker. En vän som jag känt i ett antal år berättade om en utställning om krigsmateriel; ”den kan du ju gå på om du är intresserad av krig och så”. Intresserad av krig? Jag? Först blev jag stött, sen byttes min förvånade min ut mot en glödlampa ovanför mitt huvud: hur skulle han kunna veta att jag inte är intresserad av krig om vi inte pratat om det? Han har ju ingen mall (typ freds- och konfliktstudent som röstar på Miljöpartiet, är med i Speak och går på studiecirklar om vapenexport) att placera mig i. Otroligt tidskrävande, samtidigt befriande att nya relationer slipper fördomar då ingen tar något för givet. Inte heller jag, numera – om än jag fortfarande vet att jag aldrig skulle sätta min fot på den där krigsutställningen.

Dubbel förlust: Om tid

Förlust nummer ett: Mina första decennium på denna jord lärde mig att tid är pengar, att tid är ungefär det mest dyrbara jag har. Att använda ordet utmaning räcker därför inte till för att beskriva de (negativa) känslor som bubblar upp inom mig när jag måste vänta på allt, alltid. Bussen, mötet, bordet som skulle vara klart för två veckor sedan.

Insikten att jag blivit besegrad mjukas upp lite när jag förstår att den otroligt långsamma kassörskan inte vuxit upp i ett effektivitetssamhälle och att hon därmed är totalt omedveten om vilken skada hon åsamkar mitt inre. Förlusten tycks något oklar, bara för att senare cementeras när en motståndare – person som pratar i en tidszon och lever i en annan – ger mig svar på tal och därmed dödar allt hopp om vinst i denna kulturella strid; Du säger att tid är pengar, okej, så om jag ger dig lite tid, kan du göra pengar av den då eller?

Förlust nummer två: Erika hann skriva ”tid är pengar”-inlägget före mig.