Om personer som tigger

När jag närmade mig mataffären fick jag en klump i magen; tänk om hon är där. Hon, en av Piteås väldigt få tiggare, som brukar sitta utanför affären där jag helst handlar. I Addis Abeba mötte jag tiotals tiggare varje dag. Här vet jag bara en, som inte kan försvinna i en anonym skara av människor med utsträckta händer.

Ibland får jag frågan om hur man ska bemöta människor som tigger, svaret blir oftast att jag inte vet. Problematiken i Etiopien är så annorlunda den i Europa att jag inte törs direktöversätta de lärdomar jag gjorde där utan att först lära mig mer om situationen här. Men en princip överger jag inte:

Jag vill aldrig ge pengar utan att se personen i ögonen.

I mötet med någon som så tydligt är i en beroendeställning kommer den obehagliga känslan snabbt och det är lätt att bedöva obehaget med hjälp av några mynt, lite mat eller vad som helst. Att se i ögonen, säga hej, fråga hur personen mår, är för mig ofta det svåraste. Men jag är av åsikten att en människa aldrig är ett behov, hon är alltid en människa. Och därför vill jag inte bemöta, och tro mig göra något åt, behovet utan att bemöta människan.

2 tankar om “Om personer som tigger

  1. BRA! Christoffer predikade om just detta förra veckan i Mikaelskyrkan. Att vi så gärna ser människors behov istället för att se dem som just människor. Ja, precis som du skriver. Så lätt att göra människor till sociala projekt istället för att försöka mötas som jämlikar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s