Om barn och föräldrar – och Gud

För nyblivna föräldrar kryllar det av råd. Vi ska undvika plast, endast köpa ekologiska livsmedel och kläder, och börja läsa böcker med ungen typ hur tidigt som helst. Och jag är med, jag fattar poängen med att inte förgifta sin avkomma eller miljön, att ge barnet bästa möjliga förutsättningar. Men någonstans blir jag också extremt less.

Problemet är inte föräldrar som vill väl – det är ju något bra. Problemet är inte heller att agera utefter sina principer. Men sammanlagt kommunicerar alla råd och hot att barnets liv ligger i föräldrarnas händer. Och jag tror inte att det är så.

Tidigt i min graviditet var jag i Sverige och fick en massa böcker och papper om att vänta barn. Jag läste att livet inom mig var så många millimeter stor och att det är bra att köpa badbalja, blöjor i storlek ett och två, ett fårskinn och en barnvagn. Och någonstans där blev jag så otroligt upprörd över att ingen bok nämnde att man kan BE för sitt barn medan man väntar det. Att Gud faktiskt bryr sig. Såhär i efterhand kan jag se att det handlade om en kulturchock, men ändå finns tanken kvar. Vi springer före och efter och handlar ekokläder och plastbantar för att våra barn inte ska bli infertila eller feta eller kunna tre tusen ord, och glömmer att barnen är en gåva från Gud.

Uppdraget är att ta hand om gåvan efter bästa förmåga. Men lika lite som mitt barn är någon som jag själv har ”skaffat”, lika mycket ligger barnets liv i Guds händer – inte i mina.

Om att vänta liv

Det är svårt att inte relatera allt jag ser och hör till Etiopien och det liv vi levde där, det är svårt att byta referensram när jag inte ens vill. Jag fascineras av att det inte finns några sprickor i våra väggar och att det finns så mycket plats i kyrkbänkarna att jag har luft på båda sidor om min kropp. Och så fort det handlar om livet i magen ställs allt på sin spets. Hur ser vi på livet och vad innebär det att ge det allra bästa till sitt barn? Har en förlossning varit lyckad när det gick förhållandevis snabbt eller då både barn och mor lever vid dagens slut?

Nästan alla frågar vad barnet ska heta, det frågade ingen i Addis Abeba. Det är föräldrarnas sak att bestämma heter det, men jag anar att det också har att göra med en respekt för livet och döden. När vi efter timmar på Blocket köpt en barnvagn funderade Tariku över vad hans föräldrar skulle ha sagt om de såg den. Varför ska ni gå omkring och putta ert barn framför er sådär? Kan ni inte bära barnet? Älskar ni inte ert barn? I Addis Abeba används barnvagnar endast som mobila affärer, där allt man vill sälja läggs i en kartong som knyts fast runt det jag nu vet kallas för chassi. Barnen däremot knyts fast på ryggen. Detta fick några barn testa på förra veckan då jag besökte en scoutgrupp. Efter en stunds hoppande och skuttande ramlade dockan ut ur sjalen, ner på det hårda golvet. I Etiopien har de säkert säkrare sjalar, sa flickan som aldrig har burit sina småsyskon på ryggen. Nej, de gör precis såhär, sa vi.

Det är en förmån att få ta del av vården i detta land. Vissa tror att vi tycker att det är överdrivet, att vi på något sätt längtar efter att föda i Tarikus hemby istället för på BB i Sunderbyn. Men vi saknar inte bristande hygien, vi är tacksamma för varenda besök på vårdcentralen och varje bok som vi får i syfte att förbereda oss för människan som ska komma. Och i samma andetag är jag tacksam över att jag inte lyckats byta referensram. Den gör det nämligen svårt att tro att det bästa för barnet skulle kunna uppnås genom konsumtion och den gör det omöjligt att glömma den där kvinnan som aldrig fick träffa sin nyfödde son innan hon avled.

Graviditetspanik

Hela Debora-gruppen fick kolla upp sin hälsa varpå en läkare sa till mig att en av dem ombetts göra ett graviditetstest då hon inte haft mens på två månader.

Tillsammans med en av mina medarbetare går jag rastlöst omkring med hög puls, för det inget som gör oss så nervösa som detta. Vi vet att hon varit ute på nätterna även efter att hon börjat på Debora och om hon är gravid måste delar av förändringsprocessen pausa. Hon kan inte längre fokusera enbart på sig själv, hennes kropp och medvetande glider över till ett nytt liv, ett liv som även påminner henne om någon man som köpte hennes kropp. Sen måste hon hoppa av utbildningen och det nya barnet kommer givetvis försvåra möjligheten att jobba med annat än sexförsäljning. För att inte tala om problemen det innebär när en individ som inte förmår ta ansvar för sig själv ska ansvara för en ny människa. Och så vidare.

Lika nervösa som vi var innan beskedet kom, lika lättade var vi när det kommit.

Negativt.