Musikhjälpen

Årets version av Musikhjälpen är till ända, men inte min kluvenhet inför det veckolånga insamlingsprojektet. Jag älskar hur folk, kända som okända, visar sin genrositet och kreativitet för en god sak. Men varför är det alltid samma mossiga visa av enkla lösningar på komplicerade problem? Varför inte bryta traditionen av ”vi hjälper dem”?

Vissa forskare och professionella som faktiskt arbetar med att minska spridningen av HIV bjuds in, men de försvinner snabbt i mängden av musiker, låtönskare och radiojobbare som säkert vill väl men snabbt hamnar i en lökig retorik. Din musik räddar liv, vi kan hjälpa Afrika söder om Sahara, pengarna räcker till så mycket. Pengar kan göra skillnad och de organisationer som får sitt stöd av Radiohjälpen kan sannolikt verka för vissa av Musikhjälpens målsättningar. Men man måste komma ihåg att denna form av tillställning erbjuder ett engångsstöd, vilket inte uppmuntrar organisationers långsiktighet (alltså tvärtemot vad som påstås inifrån buren). Och att se en emotionell artist krama HIV-positiva i Moçambique ger mig noll kunskap, bara en välbekant obehagskänsla, det är nämligen inte första gången en kändis träffar svarta människor i syfte att få mig att vilja skänka pengar.

Om hjälpresor och volontärer

En gång träffade jag en äldre kvinna som varit på hjälpresor till ett land i Afrika. De hade med sig böcker, pennor, kläder, kontanter och leksaker – ”för skolbarnen hade ju inte ens några bollar”. Alla hade blivit glada och turisterna som också besökte landet beundrade generositeten. Och hennes egen kommentar ett tiotal år senare:

Ja, jag är säker på att de fick det bättre efter att vi varit där.

Efter att ha varit volontär i afrikaland är de dragna slutsatserna ofta de motsatta. Volontären önskar att hon gjort mer, fått mer uträttat och vad händer nu med de söta skolbarnen? Många är de ex-volontärer som sagt att nästa insats får bli med en ordentlig utbildning i bakfickan, för nu kunde jag ju inte alls bidra i arbetslaget.

Jag är betydligt mer positiv till volontärer än hjälpresor med väskor fullpackade med bollar som går att köpa på den lokala marknaden, men jag börjar ana att dessa två exempel någonstans bottnar i samma synsätt; det ska hjälpas till, oavsett grad av kompetens och förförståelse. Förväntningarna, både från en själv och andra, är orimligt höga och slutsatserna dras därefter.

Om personer som tigger

När jag närmade mig mataffären fick jag en klump i magen; tänk om hon är där. Hon, en av Piteås väldigt få tiggare, som brukar sitta utanför affären där jag helst handlar. I Addis Abeba mötte jag tiotals tiggare varje dag. Här vet jag bara en, som inte kan försvinna i en anonym skara av människor med utsträckta händer.

Ibland får jag frågan om hur man ska bemöta människor som tigger, svaret blir oftast att jag inte vet. Problematiken i Etiopien är så annorlunda den i Europa att jag inte törs direktöversätta de lärdomar jag gjorde där utan att först lära mig mer om situationen här. Men en princip överger jag inte:

Jag vill aldrig ge pengar utan att se personen i ögonen.

I mötet med någon som så tydligt är i en beroendeställning kommer den obehagliga känslan snabbt och det är lätt att bedöva obehaget med hjälp av några mynt, lite mat eller vad som helst. Att se i ögonen, säga hej, fråga hur personen mår, är för mig ofta det svåraste. Men jag är av åsikten att en människa aldrig är ett behov, hon är alltid en människa. Och därför vill jag inte bemöta, och tro mig göra något åt, behovet utan att bemöta människan.

Om flisor och bjälkar, bistånd och självinsikt

Förra veckan såg jag Korrespondenterna, Why poverty och Adoptionens pris – tre tv-program som delar en kritisk blick gentemot hjälpande och utmanar våra uppfattningar om bistånd och Afrika. Inte helt oväntat höll jag med om de flesta slutsatser som förmedlades, också jag tycker det är ofräscht när svenskar/amerikaner/danskar anser sig veta bättre än etiopier/afghaner. Jag vet precis hur konstigt det blir när en besökare bedömer en biståndsorganisation på grund av en halv dags besök – ”det här fungerar ju bra, de jobbar på och verkar ha koll på allt, så viktigt att vi ger pengar”.

Och det är väldigt lätt att skriva raljerande blogginlägg och det var jag också på väg att göra. Men så kom jag över vad Jesus sa:

Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga. (Matteusevangeliet kapitel 7)

Någon, en vän eller författare, sa för några år sen att anledningen varför det är så lätt att identifiera flisan i någon annans öga är att den är av samma material som bjälken man själv går omkring med. Och visst är det så, att det inte finns något så irriterande som ens egna svagheter i en annan människa? Kanske är det därför var tagen i flera dagar efter mitt tv-maraton; det handlade ju så mycket om mig. Om mina motiv, om min världsbild, om min oförmåga att älska och respektera människor med annan bakgrund. Jag som dömer fattiga och hemlösa, jag som tycker att prostituerade gav upp lite väl lätt. Jag som åkte till Etiopien med förhoppningen om att hjälpa till, jag som hela tiden hade en utväg.

Jag gläder mig över biståndsdebatten och att det har blivit vanligare med kritiska frågor och granskning, för det behövs. Men om jag totalt glömmer bort min egen roll i det hela blir eftersmaken rätt taskig. Jag kan skratta åt Bono, Bob Geldof och Loreen, förutsatt att jag kommer ihåg att också skratta åt mig själv ibland.

Vad utgår vi från?

Världens barn. En extremt stor grupp, men också namnet på Radiohjälpens insamling med tillhörande gala på SVT. Jag tänkte inte kolla, men i fredags gick jag ändå omkring och var lite smånervös för att jag visste att det ändå skulle ske. Och visst, arton och femton slog jag på vår tjocka tv och överöstes av alla de där frågorna som kommer som en bonus i samband med insamlingsgalor. Om prioriteringar och lockbeten, och hur sunkigt det blir när någon vunnit en bil och programledaren säger grejer i stil med ”jaha så du har redan en bil men det kan ju vara bra med en till och vad bra att du kör mycket då har du ju nytta av två”. Men det väckte också en fråga som har levt kvar i hela tre dagar efter den där kvarten framför tv:n; Vad utgår vi från?

Ett inslag handlade om två barn som bor i Sverige. Vi fick se hur de lekte utanför sin villa och satt och samtalade vid sitt köksbord. Dessa barn hade väldigt tur eftersom de skulle få åka till ett fattigt land i Sydamerika – vilket minns jag inte eftersom jag lagade mat samtidigt (samt att jag är askass på sydamerikanska länder). Så fick vi följa detta syskonpar på deras resa, där de häpnade över alla sopor längs vägen och tyckte att det var så hemskt att flickan de besökte var tvungen att ha fyra filtar och en pyjamas när nätterna blev kalla. Väl tillbaka i studion vädjade barnen för världens barn, eller åtminstone den del av världens barn som inte bor i stora villor utan måste få ett ”bättre liv”.

Inga krusiduller, ett helt vanligt inslag för att samla in pengar. Och än mer effektivt i att proklamera normen; det svenska är det normala. Villan, köksbordet, duntäcket är normen. Att behöva trä på sig stickiga filtar eller bo nära skräphögar, så långt ifrån normen vi kan komma. Att Sverige ur ett globalt perspektiv är undantaget tillåts aldrig nämnas.

Inte heller det faktum att den där tjejen vars hustak kunde rasa säkert hade en hel massa viktigt att säga, om inte kamerateamet var så upptaget med att filma hennes ostädade golv.

Om att hjälpa till

Många är de människor som kommer till Addis Abeba och många är gästernas syften – studier, turism, adoption, praktik, utbyte mellan kyrkor eller besök av nära och kära. Och väldigt ofta har besökarna en vilja att hjälpa till på något sätt. Uttryckt i största välmening och ödmjukhet vill man bidra med något där det behövs. Jag har själv varit en ung och oerfaren tjej som egentligen inte ville mer än just det. Hjälpa till.

Om vi bortser från den uppriktiga och i sanning rätt fina viljan finns det en viss problematik kopplat till hjälpa till-are som jag. För det första avslöjar det väldigt mycket om vår världsbild. Hösten 2007 satt jag i min lägenhet som var så liten att jag kunde kasta tomma glasspaket från sängen och pricka diskhon. Jag bodde i Uppsala och reflekterade inte nämnvärt över vad jag skulle kunna göra för att förbättra staden. Efterföljande vårtermin befann jag mig istället i Addis Abeba – fortfarande trångbott men med en annan inställning; att hjälpa till. Jag hängde med prostituerade och hemlösa, gick ut på kvällar och helger för att försöka göra världen bättre. Bad till Gud att han skulle använda mig, fick ångest för att jag inte gjorde nog. Men aldrig reflekterade jag över det märkliga att fyra månader i Uppsala var ett ingenting medan tre månader i Addis var en chans att rädda världen. Inte grundat på statistik eller kunskap, bara en inneboende känsla.

Sen kan vi vända blicken från en Elin på 20 år till själva Etiopien. Problemet här är inte brist på resurser. Det kryllar av resurser – och nu kan jag för en gångs skull generalisera mitt uttalande ända till landsbygden. Det finns människor, kunskap, pengar, bördig jord och en massa organisationer. Problemet är svårigheten att nyttja de resurser som redan finns, utmaningen är att skapa effektivitet snarare än att ta in nytt. Att på landsbygden lyckas odla smart och hushålla med resurser, att i organisationen med miljonbudget lyckas planera smart. Behovet är således ett behov, inte en brist.

Så vad gör man då, när man ska åka till Afrika och det kliar i hjälparfingrarna? Jo, man pratar med någon som vet, någon som inte ser Afrika som The Black Continent. Jag tackar Gud att jag min första Afrikaresa fick gå bakom Roland och Lena som hade en massa erfarenhet med sig och sa bestämt att om vi ska hjälpa till vid ett kyrkbygge är det viktigt att vi inte lägger grunden, för det ger felaktiga signaler (typ hej här kommer vita personer och grundar er viktigaste byggnad hejdå nu åker vi ha det bra). Evighetsstor skillnad jämfört med den grupp från Tyskland som med en vanlig tysk lärare i täten hälsade på en etiopisk skola och skulle fira tysk jul – alltså med en massa presenter och godis (bara till barnen som de sponsrade, de andra fick gå ut ur klassrummet) vid en tidpunkt då etiopiern inte alls firar Kristi födelse. Noll poäng för kulturförståelse, noll poäng för fokus på barnens bästa, hundra poäng för hjälpa till-känslan.

Och efter att man pratat med någon förståndig och synat eventuella insatser i sömmarna kan man göra armband med följande bokstavskompination; WWIHDIU – What Would I Have Done In Uppsala (/Skövde/Piteå/Paris/Där du nu bor). Kanske brukar du gå omkring i olika skolor i din hemstad och ge barnen presenter, då har du ju erfarenhet av det, bra. Om svaret däremot är att du i Uppsala hade försökt vara trevlig mot personer du möter – Jättejättebra! Fortsätt så, även om du ska vara i Etiopien ett par tre veckor.

Africa is a great country

Fram till den 2 juni kan Jens Assurs utställning Africa is a great country beskådas på Liljevalchs, men även för oss som befinner oss långt därifrån finns poängen – inklusive några bilder – att tillgå här. Gör ett enkelt test, kolla på snygga foton och få en ny bild av Afrika på köpet!

Om att se människan

Det finns mycket som är vackert i viljan att hjälpa och en klar styrka i att våga be om hjälp. På så sätt är bistånd i form av penningtransaktioner från organisationer och individer något positivt.

Problemet uppstår när fantasin ska praktiseras i verkligheten – det problemet tvingas jag möta så gott som dagligen. Med mig bär jag en massa föreställningar om världen och min plats i den, föreställningar som skapats av faddergalor, kurslitteratur och biståndsreklam. Jag är den som ska hjälpa och personen bredvid mig är den som behöver hjälp. Bara jag ger av mig själv och framförallt mina pengar blir allt bra. Där börjar bistånd bli komplicerat. Problemet förstoras, lösningen förenklas. Biståndsorganisationer fungerar lätt fördomscementerande, vilket gör det svårare att faktiskt hjälpa, att faktiskt se individen och uppmuntra, plocka fram allt det hon redan har. Om jag ser en ensamstående arbetslös mamma som ett hjälplöst offer och hennes enda räddning är jag själv är förhållandet skevt redan innan vi påbörjat den så kallade hjälpen.

Om organisationen Friends (som min vän Malina jobbar på) skulle tapetsera Sverige med affischer föreställande ett ledset ansikte och texten ”Johannes, 12 år, mobbad” hade Friends förmodligen förlorat allt förtroende hos – och därmed också pengarna från – det svenska folket. Varför? De har ju motarbetat sig själva, häng ut och kränkt en minderårig individ. Men när nästan hela Sverige fick se reklampelare beklädda med bilder från WSG (som jag jobbar på) och texten ”Yohannes, 12 år, slav”, blev responsen den omvända. Aldrig har partnerorganisationen fått in så mycket pengar som då, utan att anklagas för varken osmaklig reklam eller kränkning.

Om jag inte trodde på potentialen i biståndsfinansierade lokala organisationer skulle jag inte jobba kvar. Jag tror det kan fungera och jag tror att det kan bidra till något positivt både för givaren och mottagaren. Men först; fördomar som måste ifrågasättas, nå insikter om vårt ansvar och begränsning, kämpa för en människosyn värd namnet. När vi börjat där kan det vackra i viljan att dela med sig förhoppningsvis börja synas.

Africa for Norway

Konceptet är enkelt men genialt; rika länder drar förhastade slutsatser om fattiga länder och dess problem, och agerar därefter. Endast 2 procent av svenskarna vet att antalet barn som föds per år i världen slutade öka redan 1990. Det finns nu 2 miljarder barn på jorden och antalet förväntas inte öka, skriver Hans Rosling här. Okunskap kan vara gulligt hos små barn, men väldigt motbjudande hos beslutfattare – vilket de okunniga svenskarna också är i ett demokratiskt samhälle.

Så ställs den viktiga frågan av en Youtubevideo; vad händer om vi vänder på maktförhållandet och Afrika börjar skicka element till Norge?

Många av er har redan sett (och tipsat, tack!) om denna briljanta musikvideo, men eftersom jag inte har länkat till den förrän nu får ni se den som en sen julklapp.

Tre ingångar till bistånd

Det är lätt att tycka mycket om bistånd. Att det fungerar eller inte, att det är moraliskt riktigt eller oriktigt. Biståndsdebatten präglas ofta av det faktum att debattörerna syftar på totalt olika former av försök till hjälp; den ena är kritisk till bilateralt budgetstöd då mottagarlandet bryter mot mänskliga rättigheter, den andra har volontärarbetat på ett barnhem och tycker att det är det vackraste jorden har att erbjuda.

Det finns olika sätt att hjälpa, olika sätt att bidra till utveckling. Nästan allt avgörs i beslutet om var man vill ha sin ingång, och om vi hugger grovt finns det tre dörrar att välja mellan:

Det första, kanske också det mest utmanande, är att gå till grunden; att förebygga de problem man inte gillar. Eller, om vi vänder på det; att skapa det samhälle man vill ha. Denna strategi är sannolikt den som påverkas mest av ideologi där individens, organisationens eller regeringens övertygelser avgör om det är företag som ska bildas, demokratiska val som ska genomföras eller kyrkor som ska planteras. Den stora bilden tillåts ta stor plats och det handlar nog mer om politik än gråtande barn på reklamfilm och tillvägagångssättet behöver inte nödvändigtvis vara biståndsfinansierat men kan väldigt ofta vara det.

Alternativ nummer två är att behandla symptom. ”Du har gått in i en depression, nu vill vi erbjuda dig en väg ut ur den” – det handlar inte om att motverka fallet, men att hjälpa människor upp. Här finns troligen den största delen biståndsorganisationer, då det är väldigt lätt att komma på en symptombehandlande idé (se dig omkring, välj ett problem, försök lösa det) och samtidigt genererar en hel del pengar. Det är lätt att övertyga andra om att problemet finns och därefter är det lätt att presentera en lösning. Utmaningen är att faktiskt leverera de utlovade resultaten.

Att ge ett hem till äldre bostadslösa män och kvinnor för att ge dem vård i livets slutskede, att servera mat till dem som hungrar, att leka clown för barn på sjukhus: Barmhärtighetsgärningar. För att visa kärlek och ge människan ett värdigt liv oavsett hur sjuk eller hemlös hon är syftar inte till demokratisk revolution eller snygga resultat, utan tillåts vara nog i sig självt.

Tre valmöjligheter med totalt olika orsaker och konsekvenser – att veta vad man gör och varför är sällan så viktigt som när syftet är att hjälpa. Symptombehandling kan aldrig bli preventivt, och så vidare, vilket är grunden till hela biståndskarusellen där allt tenderar att snurra runt och blandas ihop.

När jag säger att var och en måste välja på vilket sätt man vill hjälpa är det detta jag menar. Fadderbarn är aldrig det enda alternativet.