Tre ingångar till bistånd

Det är lätt att tycka mycket om bistånd. Att det fungerar eller inte, att det är moraliskt riktigt eller oriktigt. Biståndsdebatten präglas ofta av det faktum att debattörerna syftar på totalt olika former av försök till hjälp; den ena är kritisk till bilateralt budgetstöd då mottagarlandet bryter mot mänskliga rättigheter, den andra har volontärarbetat på ett barnhem och tycker att det är det vackraste jorden har att erbjuda.

Det finns olika sätt att hjälpa, olika sätt att bidra till utveckling. Nästan allt avgörs i beslutet om var man vill ha sin ingång, och om vi hugger grovt finns det tre dörrar att välja mellan:

Det första, kanske också det mest utmanande, är att gå till grunden; att förebygga de problem man inte gillar. Eller, om vi vänder på det; att skapa det samhälle man vill ha. Denna strategi är sannolikt den som påverkas mest av ideologi där individens, organisationens eller regeringens övertygelser avgör om det är företag som ska bildas, demokratiska val som ska genomföras eller kyrkor som ska planteras. Den stora bilden tillåts ta stor plats och det handlar nog mer om politik än gråtande barn på reklamfilm och tillvägagångssättet behöver inte nödvändigtvis vara biståndsfinansierat men kan väldigt ofta vara det.

Alternativ nummer två är att behandla symptom. ”Du har gått in i en depression, nu vill vi erbjuda dig en väg ut ur den” – det handlar inte om att motverka fallet, men att hjälpa människor upp. Här finns troligen den största delen biståndsorganisationer, då det är väldigt lätt att komma på en symptombehandlande idé (se dig omkring, välj ett problem, försök lösa det) och samtidigt genererar en hel del pengar. Det är lätt att övertyga andra om att problemet finns och därefter är det lätt att presentera en lösning. Utmaningen är att faktiskt leverera de utlovade resultaten.

Att ge ett hem till äldre bostadslösa män och kvinnor för att ge dem vård i livets slutskede, att servera mat till dem som hungrar, att leka clown för barn på sjukhus: Barmhärtighetsgärningar. För att visa kärlek och ge människan ett värdigt liv oavsett hur sjuk eller hemlös hon är syftar inte till demokratisk revolution eller snygga resultat, utan tillåts vara nog i sig självt.

Tre valmöjligheter med totalt olika orsaker och konsekvenser – att veta vad man gör och varför är sällan så viktigt som när syftet är att hjälpa. Symptombehandling kan aldrig bli preventivt, och så vidare, vilket är grunden till hela biståndskarusellen där allt tenderar att snurra runt och blandas ihop.

När jag säger att var och en måste välja på vilket sätt man vill hjälpa är det detta jag menar. Fadderbarn är aldrig det enda alternativet.

En tanke på “Tre ingångar till bistånd

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s