Vad utgår vi från?

Världens barn. En extremt stor grupp, men också namnet på Radiohjälpens insamling med tillhörande gala på SVT. Jag tänkte inte kolla, men i fredags gick jag ändå omkring och var lite smånervös för att jag visste att det ändå skulle ske. Och visst, arton och femton slog jag på vår tjocka tv och överöstes av alla de där frågorna som kommer som en bonus i samband med insamlingsgalor. Om prioriteringar och lockbeten, och hur sunkigt det blir när någon vunnit en bil och programledaren säger grejer i stil med ”jaha så du har redan en bil men det kan ju vara bra med en till och vad bra att du kör mycket då har du ju nytta av två”. Men det väckte också en fråga som har levt kvar i hela tre dagar efter den där kvarten framför tv:n; Vad utgår vi från?

Ett inslag handlade om två barn som bor i Sverige. Vi fick se hur de lekte utanför sin villa och satt och samtalade vid sitt köksbord. Dessa barn hade väldigt tur eftersom de skulle få åka till ett fattigt land i Sydamerika – vilket minns jag inte eftersom jag lagade mat samtidigt (samt att jag är askass på sydamerikanska länder). Så fick vi följa detta syskonpar på deras resa, där de häpnade över alla sopor längs vägen och tyckte att det var så hemskt att flickan de besökte var tvungen att ha fyra filtar och en pyjamas när nätterna blev kalla. Väl tillbaka i studion vädjade barnen för världens barn, eller åtminstone den del av världens barn som inte bor i stora villor utan måste få ett ”bättre liv”.

Inga krusiduller, ett helt vanligt inslag för att samla in pengar. Och än mer effektivt i att proklamera normen; det svenska är det normala. Villan, köksbordet, duntäcket är normen. Att behöva trä på sig stickiga filtar eller bo nära skräphögar, så långt ifrån normen vi kan komma. Att Sverige ur ett globalt perspektiv är undantaget tillåts aldrig nämnas.

Inte heller det faktum att den där tjejen vars hustak kunde rasa säkert hade en hel massa viktigt att säga, om inte kamerateamet var så upptaget med att filma hennes ostädade golv.