Om flisor och bjälkar, bistånd och självinsikt

Förra veckan såg jag Korrespondenterna, Why poverty och Adoptionens pris – tre tv-program som delar en kritisk blick gentemot hjälpande och utmanar våra uppfattningar om bistånd och Afrika. Inte helt oväntat höll jag med om de flesta slutsatser som förmedlades, också jag tycker det är ofräscht när svenskar/amerikaner/danskar anser sig veta bättre än etiopier/afghaner. Jag vet precis hur konstigt det blir när en besökare bedömer en biståndsorganisation på grund av en halv dags besök – ”det här fungerar ju bra, de jobbar på och verkar ha koll på allt, så viktigt att vi ger pengar”.

Och det är väldigt lätt att skriva raljerande blogginlägg och det var jag också på väg att göra. Men så kom jag över vad Jesus sa:

Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga. (Matteusevangeliet kapitel 7)

Någon, en vän eller författare, sa för några år sen att anledningen varför det är så lätt att identifiera flisan i någon annans öga är att den är av samma material som bjälken man själv går omkring med. Och visst är det så, att det inte finns något så irriterande som ens egna svagheter i en annan människa? Kanske är det därför var tagen i flera dagar efter mitt tv-maraton; det handlade ju så mycket om mig. Om mina motiv, om min världsbild, om min oförmåga att älska och respektera människor med annan bakgrund. Jag som dömer fattiga och hemlösa, jag som tycker att prostituerade gav upp lite väl lätt. Jag som åkte till Etiopien med förhoppningen om att hjälpa till, jag som hela tiden hade en utväg.

Jag gläder mig över biståndsdebatten och att det har blivit vanligare med kritiska frågor och granskning, för det behövs. Men om jag totalt glömmer bort min egen roll i det hela blir eftersmaken rätt taskig. Jag kan skratta åt Bono, Bob Geldof och Loreen, förutsatt att jag kommer ihåg att också skratta åt mig själv ibland.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s