Etiopien vs Sverige

Om man råkade födas i Sverige finns det en stor risk att man också givits en stor dos frustrationskapacitet när det kommer till saker som krånglar. Byråkratimonster, möten som ställs in genom att ingen dyker upp eller strömavbrott när man som mest behöver en lampa. Men gång på gång på gång, när jag försöker ta kontakt med svenska institutioner är det tusen gånger värre än i Etiopien.

Som när Uppsala Universitets Studentportal får för sig att ta en ledig dag precis när jag behöver komma åt de utbildningsintyg jag behöver för att kunna stanna i det här landet.

Etiopien må ha sina brister, men de kompenseras ofta av andra saker såsom frid och glädje och komik. Sverige kan inte ens erbjuda en rolig felstavning.

Att märka när man sitter i en oorganiserad kö

Jag har sett många etiopiska myndighetsbyggnader de senaste dagarna, och därmed har jag också sett en hel drös med lappar uppklistrade på väggarna. Vita A4-papper med diverse information på, snett och vint med tejp lite överallt. Amarinjan är så vitt jag vet rättstavad, annat är det med engelskan.

NO ENTER, säger ”skylten”. Och någon initiativtagande myndighetsperson har tagit tag i situationen för att förbättra kommunikationen med utlänningarna genom att med bläckpenna plita dit ett litet y.

NO ENTERy

Så bra, då vet jag att jag inte får gå förbi sekreterarens skrivbord.

Who’s who

Söndag kväll, solen har gått ner för några timmar sedan och luften börjar bli kall. Veckan som ligger framför är ett enda virrvarr av ansvar, jobb och behov som konstant stirrar en i ögonen. Säga vad man vill om stress, men den har en utomordentlig förmåga att lägga lock på både kärlek och inspiration. Sådana stunder, när man helst skulle vilja att prostitutionen/fattigdomen/ondskan redan var utrotad, är det väldigt bra med en vis vän som vågar se min mänsklighet och påminna mig om sanningen:

You are not the solution to this world. You are not God.

Shopping till jorden är kommen, oss är en jultomte född

Hittar en svensk lokaltidning i gästhusets vardagsrum och läser den under frukosten. Genast sprängs min härliga Etiopien-bubbla: Handelns utredningsinstitut tror på nya rekord i jul. Rekord i gemenskap? Nej. Rekord i frid? Nej. Rekord i insikter om att Gud verkligen blev människa? Nope.

Rekord i konsumtion? Jajamensan.

Lekias butikschef betonade att vi inte kan ta julen ifrån barnen, julen är barnens högtid. Och att julhandeln slagit rekord varje år sedan 1995. 65,2 miljarder kronor beräknas detaljhandeln omsätta den kommande månaden.

Visst, jag gillar generositet och gåvor – men till och med vatten kan man bli förgiftad av. Kanske kan vi försöka slå rekord i eftertänksamhet istället, och investera i saker som producerats på ett schysst och hållbart sätt.

En fridfull första advent önskar jag er!

Dagens i-landsproblem i u-land

I veckan fick jag ett paket från min fina chef i Sverige, fullt av godis. Såklart ska det ätas. Men eftersom jag inte har ätit godis på några månader blev reaktionen lite oväntad. Jag, som har kunnat äta ofantliga mängder socker på extremt kort tid, får en sockerchock och börjar må illa.

Drick inte färskpressad juice och undvik att äta mat från ohygieniska lokala hak, heter det ofta. Ät inte för mycket godis på en gång, särskilt inte om du har genomgått Afrika-avgiftningen, är det nya svarta.

Giftet

Om att gå

Om ett litet barn knappt kan gå kan man – om man inte är begåvad med väldigt mycket tålamod – bli lite frustrerad ifall man själv har tänkt ta sig fram lite snabbare än en kilometer per år. Då är det väldigt lätt och smidigt att lyfta upp ungen och gå på i sitt eget tempo. So far so good. Men när barnet blir två, tre eller sju år och fortfarande blir buret händer två saker. Ett, barnet blir fasligt tungt. Två, om du släpper ner fyraåringen inser du snart att förmågan att gå inte har förbättrats. Vad som verkade som en smidig lösning blir en långdragen och tung vana.

Lite så är det med människor vars livssituationer verkar hopplösa. Det är frestande att lyfta upp personen och ge allting gratis; mat, kläder, tak över huvudet och framtidsplaner. Och det fungerar – en liten stund. En timme eller två är allt frid och fröjd och alla är nöjda och på samma nivå. Men så slås man av den oundvikliga frågan: Vad händer sen? När jag slutar betala för maten, hur ska hon då kunna äta sig mätt? När jag slutar ta besluten åt honom, vem ska då kunna se vad som är bäst för hans liv?

När man omges av lidande är genvägen alltid en lurig frestelse. Snabbt, enkelt, en härlig känsla för mitt samvete. En liten stund. Såsmåningom kommer verkligheten ikapp och säger med klar och tydlig röst: Släpp ner barnet. Hon måste lära sig att gå.

Trofast

Gud är trofast! Skriv de orden över varje nyfödd dag
Hur än allt sig ter på jorden, om du själv är hjälplös, svag
Gud är trofast! Ja, det räcker ända in i himmelen
Gud är trofast, Gud är trofast! Sjung det om och om igen!

Hoppet

Ibland är den lite väl påträngande, ondskan. Som säger att problem inte kan lösas och att liv inte kan förvandlas. Att hoppet är ute för längesen och att det därför är meningslöst att fortsätta kämpa.

Samtidigt; en strimma av ljus och hopp som talar om en annan slags framtid där det trasiga blir helt. En annan värld är möjlig och kampen är inte förgäves.

Ondskan har inte sista ordet.

Högvarv

Ofta beskrivs Afrika som fridens världsdel, ljusår från allt vad stress heter. Och ja, när man slipper springa till tåget som går exakt 09:23 har man möjlighet att leva lite långsammare ibland. Men att hela kontinenten är ett enda stort Hakuna Matata-lugn är en seglivad myt. Många har jobb att sköta, möten att gå på och problem att lösa. Addis Abeba är en miljonstad i ständig rörelse.

Sen kan fikapauserna bli väldigt långa och trevliga, men något säger mig att det förekommer även i andra länder än Etiopien.