Framför allt som skall bevaras
må du bevara ditt hjärta,
ty från det utgår livet.
Gör dig fri från munnens falskhet,
låt läpparnas svek vara fjärran ifrån dig.
Låt dina ögon se rakt fram,
rikta din blick rakt framför dig.
Tänk på var din fot går fram,
låt alla dina vägar vara rätta.
Vik inte av till höger eller vänster,
håll din fot borta från det onda.
Ordspråksboken 4:23-27
Idag fick jag reda på att 80 % av flickorna på den etiopiska landsbygden gifter sig innan de fyllt 14. Okej.
Måndag. Solen skiner och frukosten var god, allt är bra. Men ändå infinner sig en gnagande känsla över veckan som just har börjat. Inte för att arbetet är oinspirerande eller slentrianmässigt, utan för att det är så fruktansvärt svårt. De är bara 10 tjejer. Vi har massor av tid. Men hur i hela världen gör man? Hur får man människor med hundratals övergrepp i bagaget att tro att de faktiskt kan ta ansvar för sina liv? Och hur finner man balansen mellan att visa kärlek och samtidigt inte falla för frestelsen att göra jobbet åt dem, ta deras beslut?
Jag tror inte det är omöjligt, långt ifrån. Men den där smala vägen är lite väl snårig ibland, och då behövs stora doser tro för att överhuvudtaget kunna ta tag i veckoplaneringen på måndagsmorgonen. Hur man gör har jag ingen aning om, men jag tror att det är någon annan som har kontrollen medan jag helt enkelt får ta ett steg i taget.
För det är lite som att lära sig att gå. På vatten.
Att se andra människor istället för att bara vilja se sig själv på världens topp.
Tack Klara.
Alternativt: Faktorer som kan göra några dagar utanför Addis Abeba väldigt bra.
Vänner.
Andra vackra människor.
Tisdagsutflykt till en nära väns hemtrakter.
Insikten om att det inte är vi som räddar världen.
Att åka bil, veva ner rutorna och försöka sjunga med i sånger som inte ens etiopierna kan. Och att alla människor man kör förbi dansar.
När man är överens om att snabbast inte alltid är bäst.
Ja. Tänk så bra det kan bli ibland.
Kyrkoledare: Check.
Prostituerade: Check.
Kaffe med salt: Check.
Fortsättning följer.
Imorgon bitti åker jag några timmar söderut, till Hosanna. Exakt vad som ska hända där visar sig säkert under de kommande fyra dagarna, men jag gissar att jag kommer träffa kyrkoledare och prostituerade. Och kanske några fler.
Jag har några ovanliga men fantastiska dagar. Tack vare Gud och vänner som fixar har jag förmånen att vara med på Global Leadership Summit som för första gången hålls i International Evangelical Church här i Addis Abeba. Det finns mycket att säga om vad det är, men det hela är ändå väldigt enkelt. Det handlar om att vara kyrka, Jesu kropp. Om att ta av sig sina masker för att istället leva ärligt och älska sin nästa i praktiken. Det är hjärntvätt av det positiva slaget och vi fylls av den känsla som liksom går bortom den mänskliga peppen.
Bara den här bilden kan ju få ögon att tåras. The good way alltså.
Amarinjan lär mig mycket. Som att tro på och lita på är exakt samma sak. Att injeran är vårt dagliga bröd och att det här med frid är en väldigt viktig komponent i vardagen. Och när det vankas livskris, sjukdom eller bara allmän misär är det aldrig någon som säger att det kommer ordna sig tillslut, men nästan alltid någon som säger att Gud finns.
Gud finns.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 