Etiopienlängtan, del två

Amarinjan strömmar ur högtalarna fastän Tariku inte är hemma och jag kommer på mig själv med dagdrömmeri; att få träffa grannens hushållerska, fira gudstjänst i församlingen där jag fortfarande är medlem och inhandla mjölk genom att prata med någon som faktiskt känner igen mig. Etiopienlängtet är en vanlig del av min Sverigevardag, men ändå är det stor skillnad jämfört med hur det tedde sig för några år sen. Då var jag mer krampaktig, längtade bort från ett land jag var spyless på, tyckte synd om mig själv när jag inte var Där. Kanske beror det på åldern, att man blir lugnare eller lite mer nyanserad. Men en stor, härlig och högst sannolik orsak är Tarikus familj. Förut hade jag mest ytliga kontakter och några få vänner som det var knepigt att hålla kontakten med. Nu är det viktigaste liksom cementerat. Jag hör hemma hos familjen, oavsett om jag kommer dit imorgon eller nästa år, och därför kan jag ta det lite lugnt med Etiopien. Om jag vill.

 

Det här är livet

Jag är hemma igen efter elva dagar på vift, lägenheten fylls av tvättmedelsdoft och jag skjuter lite på inhandling av mjölk bara för att få stanna i lägenheten ytterligare några timmar. Det senaste året har jag ofta bett böner om en vanlig, halvtråkig vardag – bönerna är ännu inte besvarade och vi lär oss tampas med en ofrivillig spänning i form av otaliga besök på vårdinrättningar.

Det här är livet, säger vi ibland när ljuvligheten träffar oss mitt i hjärtat. När vi står på fjället, äter ovanligt god mat eller dansar tills solen går upp. Ja, det är livet. Men också detta; sjukdom och smutstvätt, smärtsamma avstånd och ovisshet. Två sidor av samma mynt, och så vidare.

Under de första åren i Addis Abeba kunde jag ofta förnimma en känsla av att jag levde mer i närheten av fattigdom och smärta. Prostitution och hemlöshet gjorde livet mer kontrastrikt – på ett behagligt sätt, då det aldrig var jag som drabbades. De senaste månaderna har livet härjat lite väl obarmhärtigt lite väl nära för att det ska framstå som tacksamt. Men ändå landar jag gång på gång i de fyra orden; det här är livet. En del vi aldrig längtat efter men ändå får ta emot, en del som likt en avgiftning sållar bort allt som är oviktigt. Och ökar kontrasten i bilden av vad livet ska innehålla.

Om Sharew

Jag lovade att återkomma om uttalet av vårt efternamn, Sharew. Men vet ni vad, ni får säga hur ni vill. Många svenskar säger Sharev med tydligt v och amarinjatalande säger Shar(e)o. Fast i ärlighetens namn har jag redan vant mig vid att vara ”Elin Sha…?”.

(Och om någon vill påpeka ironin i att mitt fullständiga namn är knepigt oavsett vilket land jag är i: Varsågod.)

Tygblöjor!

Tygblöjor är snällt mot barnrumpor, bankkontot och skapelsen. Ordet framkallar tydligen inre bilder av missfärgade tygbitar som knyts lite klumpigt, men tygblöjor kan också vara något så fint och smidigt som detta:

En kompis peppade oss att köra på tygblöjor och efter lite googlande fann jag att Poops inte bara var billigast utan också verkar ha bra koll på produktionen. Jag trodde det skulle vara lite meckigt, men i ärlighetens namn är det rätt bekvämt att slippa köpa blöjpaket efter blöjpaket (bära ut soppåse efter soppåse), och tvättmaskinen ska ju ändå köras stup i kvarten i dessa tider. Tygblöjor alltså, vilken grej!

Om att bli tyst

Zem, det betyder tyst. Som du är till exempel. 

Det var min första längre vistelse i Addis Abeba, jag var tjugo år och tillbringade dagarna i det som då var Deborahuset. Anledningen till varför jag kommer ihåg den soliga förmiddagen med en alfabetsplansch framför mig och en vän bredvid mig är att det var första gången jag blev kallad tystlåten. Hon kunde inte ett ord engelska och min amarinja gjorde mig tillbakadragen på det sätt man blir när det enda kommunikationsmedel som står till buds är kroppsspråk och felaktigt uttalade utrop som ”vackert!”, ”bra!” eller ”dåligt!”.

Det finns några böcker och tidningsartiklar om WSG och dess grundare, och där kan man ibland läsa om Tariku. Att han är tillbakadragen, blyg, en man av få ord. Ofta fina beskrivningar, men allt annat än giltiga. Tariku är framåt, pratglad, gillar att skapa uppståndelse, en man av sjukt många ord; i alla fall på amarinja eller hadinja. Om samtalet förs på engelska blir han lite lugnare (för några år sen sa han ännu mindre) och när det talas svenska tystnar han snart efter hur mår du och vädersnack.

Att erövra ett nytt språk är att åsidosätta sig själv. Kanske ett år eller fem eller tio, beroende på hur språkbegåvad man är och hur många andra kommunikationskanaler man behärskar. De intellektuella blir lite korkade, de poetiska blir barnsliga, de analyserande nöjer sig plötsligt med fåordiga meningar. De pratglada blir tystlåtna.