Hur går det med svenskan?

Hur går det för Tariku med svenskan då? Det är väl precis som det var för dig att lära dig amarinja?

I själva verket är det precis tvärtom. I Addis var jag tvungen att prata för att ta mig fram; två kilo bananer tack, vilken buss går till CMC, spaghetti med tomatsås, tre paket mjölk och jo allt är bra idag med. En ständig verbal kommunikation med kända och okända, där jag utmanades att prata mer medan hurrarop hördes från alla håll (ej ironi).

Sverige är som bekant annorlunda. Här kan vi betala räkningar, handla mat för en hel månad, åka buss och till och med gå i kyrkan utan att behöva säga så mycket mer än hej och tack.

Sharews snackar

Den i särklass vanligaste frågan jag får är hur vi kommunicerar i vår familj, så varsågoda:

Jag pratar svenska, engelska och amarinja.

Tariku pratar hadinja, amarinja, engelska och numera en del svenska och tigrinja.

Esaias pratar inte alls förutom aoaonjaääänaa. Vi vill att han ska kunna säga mer i framtiden.

Tariku och jag lärde känna varandra på en tid då hans engelska var superbegränsad och jag inte kunde någon amarinja alls – vår relation har således förts framåt med hjälp av en slags hittepåengelska uppblandad med svenska och amarinja när vi inte kan ordet på engelska eller när ett annat språk passar bättre. Exempel: Take away your snor. 

Och så kan det ju inte fortsätta, för då skulle Esaias aldrig kunna göra sig förstådd förutom i den närmsta kretsen.

Därför, plus att man lätt blir less på tiotusenspråklivet, har vi börjat sålla. Bort med engelskan! Hit med amarinjan! Så lite svenska som möjligt!

Engelskan betyder ingenting för oss förutom att den är lätt att ta till. Svenskan får vi alla tre på annat håll (och observera att jag är Tarikus fru, inte hans pedagog), plus att jag alltid pratar svenska med Esaias. Kvar blir amarinjan, språket som jag behöver uppehålla, som gör att Tariku kan uttrycka sig fritt, som Esaias ska få lära sig. Plus att vi kan vara hemliga hela tiden!

Om att bli tyst

Zem, det betyder tyst. Som du är till exempel. 

Det var min första längre vistelse i Addis Abeba, jag var tjugo år och tillbringade dagarna i det som då var Deborahuset. Anledningen till varför jag kommer ihåg den soliga förmiddagen med en alfabetsplansch framför mig och en vän bredvid mig är att det var första gången jag blev kallad tystlåten. Hon kunde inte ett ord engelska och min amarinja gjorde mig tillbakadragen på det sätt man blir när det enda kommunikationsmedel som står till buds är kroppsspråk och felaktigt uttalade utrop som ”vackert!”, ”bra!” eller ”dåligt!”.

Det finns några böcker och tidningsartiklar om WSG och dess grundare, och där kan man ibland läsa om Tariku. Att han är tillbakadragen, blyg, en man av få ord. Ofta fina beskrivningar, men allt annat än giltiga. Tariku är framåt, pratglad, gillar att skapa uppståndelse, en man av sjukt många ord; i alla fall på amarinja eller hadinja. Om samtalet förs på engelska blir han lite lugnare (för några år sen sa han ännu mindre) och när det talas svenska tystnar han snart efter hur mår du och vädersnack.

Att erövra ett nytt språk är att åsidosätta sig själv. Kanske ett år eller fem eller tio, beroende på hur språkbegåvad man är och hur många andra kommunikationskanaler man behärskar. De intellektuella blir lite korkade, de poetiska blir barnsliga, de analyserande nöjer sig plötsligt med fåordiga meningar. De pratglada blir tystlåtna.

Språk, språk, språk

Om mitt liv vore ett skolschema skulle ingen historia, matematik eller idrott få plats för det jag inte visste när jag flyttade hit var att jag valde Liv med Språkinriktning. Alltså att typ allt, typ alltid handlar om svenska, engelska och amarinja i olika kombinationer. Och om jag har turen att besöka eller få besök av mina svärföräldrar får jag extra språkstimulans; hadinja.

Till en början verkar det väldigt bra och kontrollerat – tre språk kan väl inte vara så farligt. Men då kommer Stora Språkmixern och gör språksylta av min tidigare rätt språkbegåvade hjärna. Det började med att jag slängde in något enstaka ord på amarinja när mitt engelska ordförråd svek mig. Sen gick det utför. Brant, fort, okontrollerbart. Och nu: säger jag något på engelska frågar jag mig själv om jag hade kunnat säga samma sak på amarinja, säger jag något på amarinja funderar jag på om det där verkligen var grammatiskt korrekt, säger jag något på svenska tänker jag att oj vilket konstigt språk det här är egentligen. Och när han jag lever med låter modersmålet hadinja ta över vet jag inte om jag ska bli glad över att amarinjan inte längre låter lika konstigt som hadinja eller bara lägga mig i fosterställning i ett hörn och hyperventilera lite.

Livets hårda skola. Och det finns inte en enda språkfri timme.

Var välsignad, hejdå!

Om Sverige anses som sekulariserat måste Etiopien vara dess totala motsats. Gud är överallt, förutom på det sättet han även i Sverige är överallt. Bibelord i bussen, lovsång som spelas högt på gatorna och i varenda människas mun. Att säga Tack vare Gud mår jag bra är ingen sen att märka, men på sistone har jag blivit enormt peppad på hur folk kan tala välsignelser till varandra. Gud välsignelse dig istället för Ta hand om dig liksom, vilken bra grej. Eller kvinnan som kom in i en smyckesaffär och ropade lite halvhögt;

FRID TILL DETTA HUS!

Det hjärtat är fullt av talar munnen.

Det normala Afrika

Foto Klara Lahne

När illaluktande pengar, fallfärdiga minibussar och strömavbrott förlorat sin Afrikacharm, vet ni vad som kvarstår? Illaluktande pengar, fallfärdiga minibussar och strömavbrott. Sakta men säkert faller det romantiska skimret av och verkligheten visade sig vara rätt skitig under allt glitter.

Så plötsligt, mitt i allt det irriterande normala, kommer den, förvissningen om att jag är i Afrika. Tack vare en kvinna som pratade ett språk jag inte kan. Lo lo mambo jambo waka waka.

Och den känslan kommer jag krampaktigt hålla fast i ända tills den dag jag lärt mig alla åttinånting språk som talas i detta land.