Kunden har alltid fel

Hela mitt liv har jag levt i föreställningen att jag som kund alltid har rätt. Jag får beställa ett skrovmål utan lök på Max och om skorna jag vill köpa inte finns i butik kan de alltid ringa till Luleå och kolla om de har rätt storlek hemma. Jag kan skriva ett kritiskt mail till Svenska Dagbladet angående deras val av huvudnyheter och få tre artiga svar – fastän jag inte ens prenumererar på tidningen.

Sen flyttade jag till Addis Abeba där killen i fotobutiken aldrig för sitt liv förstår att jag inte vill öka kontrasten på varje bild som ska framkallas. Där målaren närmast vägrar att måla husdörrar vita för att han aldrig sett vita dörrar i denna stad förut. Och förresten, varför skulle ett brudpar vilja åka i något annat än en vit limousine? Why? Why? But why?

Jag är kund och jag har aldrig rätt.

En ring tack

En av många fördelar med att gänga sig över kulturella gränser är att vi ofta får dubbelt så många valmöjligheter. Vi kan välja om vi vill fira jul i december, januari eller båda två och vi har en väldans massa språk att ta till vid olika tillfällen. Och så vidare.

I Sverige har en gift kvinna som bekant två ringar, en förlovningsring och en vigselring medan mannen oftast har en, förlovningsringen. I Etiopien blir mannen utan förlovningsring och får vänta på vigseln, medan den etiopiska frun har en eller två ringar.

Resultatet för det etiosvenska paret: helt sjukt många alternativ. Så vad gjorde vi? Jo, både Tariku och jag fick varsin förlovningsring – rättvist tyckte vi, fastän alla i vår geografiska närhet tolkar det som giftermål. Och när det blev dags för äktenskap struntade vi i nya ringar, eftersom vi tyckte det är fint att ha samma symbol på vänster hand då vi tagit samma beslut och gett samma löfte till varandra.

Etiopiskt? Nej. Svenskt? Nej.

Men väldigt bra ändå.

Det går bra nu

Arbetet på Debora har de senaste veckorna gått bättre än någonsin förr. Mina tolkar, Sosena och Abinet, är ungefär så bra de kan bli. Förutom att de nästan aldrig gör språkmässiga misstag är de sjukt duktiga på att lägga till exempel, skapa diskussioner och helt enkelt undervisa tillsammans med mig istället för att enbart säga samma ord som jag men på amarinja. Vi jobbar mer i team, försöker delge varandra så mycket som möjligt. Tjejerna har ett tydligare schema och det aktiva deltagandet på våra förmiddagar ökar ständigt; fler frågor och fler diskussioner. Att ha en tjej som nästintill varje lektion räcker upp handen och säger ”jag förstår inte” är guld värt – och hela bunten börjar förstå att vi hellre vill ha ärliga än tillrättalagda svar.

Om dammet och flykten

Dammet är det största problemet här, sa mannen runt trettiostrecket som är född och uppvuxen i Bukona där minsta lilla fot skapar ett dammoln större än hyddorna.

Om det vore så väl.

Om Addis Abeba präglas av en ständig längtan till väst finns det i Bukona en allestädes närvarande tanke på öst; arabländerna. Kvinnor, oftast mödrar, påstår att de är muslimer fastän de går till kyrkan för att be till Jesus minst en gång i veckan och lämnar dammiga Bukona bakom sig. Lämnar dammiga barn bakom sig. Kvar står en perforerad by, halva familjer och fäder som hur de än försöker har svårt att ersätta mamman. Och i ett land långt, långt borta; en kvinna som jobbar mer än hon egentligen förmår för en lön som är bra mycket lägre än de lokala hushållerskornas. Allt hon tjänar skickas hem – Bukona kallas fortfarande för hemma – och förhoppningsvis får hon jobba kvar fastän hon aldrig lärt sig hantera en dammsugare.

De förenade staterna i Amerika står för dränering av välutbildade hjärnor – brain drain – medan förenade Arabemiraten med grannar dränerar Etiopiens landsbygd på kvinnor, systrar, mammor. Det förstnämnda får direkta konsekvenser där läkarna är få och personerna som kan styra upp företag, lokaltrafik eller landet skurar amerikanska golv. Men vad händer med alla dessa barn vars mamma valde att byta namn för att försörja familjen på distans?

Dammet kan man ju tvätta bort.

Rosa

En femårig tjej från Sverige hade tagit sig in på vårt kontor. Hon hade rosa tröja, rosa kjol och rosa skor.

– Visst är det väldigt vanligt att svenska flickor har rosa kläder? frågade min arbetskamrat.

– Jo, det har du rätt i, svarade jag och fick än en gång se världsbilden slipas till; rosaklädda flickor är visst ingen universell sanning.

Malin Hansson, bröllopsfotografen

Att Malin var begåvad har jag vetat sedan länge, men när hon tog våra bröllopsbilder överträffade hon både sig själv och oss! Min redan snygga man blev ännu vackrare, den redan fantastiska dagen blev ännu härligare och vår husvägg har nog aldrig varit så rosa och fin som när Malin fotade den.

Att välja en etiopisk fotograf skulle jag bara drömma mardrömmar om, men jag är övertygad om att Malin håller även när konkurrensen är större (läs Sverige). Bröllopsdag är ju valdag och jag är väldigt nöjd med både mitt val av man och mitt val av fotograf. Sjukt smidigt att ha en bästis som kan allt.

Malin Hansson bor i Piteå men kan såklart röra på sig – hon har ju till och med haft uppdrag i Addis Abeba – så om ni planerar bröllop och vill låta henne skapa lite konstverk av det hela, tveka inte alls utan skicka iväg ett mail till malinhansson87 [at] gmail.com.

Tre ingångar till bistånd

Det är lätt att tycka mycket om bistånd. Att det fungerar eller inte, att det är moraliskt riktigt eller oriktigt. Biståndsdebatten präglas ofta av det faktum att debattörerna syftar på totalt olika former av försök till hjälp; den ena är kritisk till bilateralt budgetstöd då mottagarlandet bryter mot mänskliga rättigheter, den andra har volontärarbetat på ett barnhem och tycker att det är det vackraste jorden har att erbjuda.

Det finns olika sätt att hjälpa, olika sätt att bidra till utveckling. Nästan allt avgörs i beslutet om var man vill ha sin ingång, och om vi hugger grovt finns det tre dörrar att välja mellan:

Det första, kanske också det mest utmanande, är att gå till grunden; att förebygga de problem man inte gillar. Eller, om vi vänder på det; att skapa det samhälle man vill ha. Denna strategi är sannolikt den som påverkas mest av ideologi där individens, organisationens eller regeringens övertygelser avgör om det är företag som ska bildas, demokratiska val som ska genomföras eller kyrkor som ska planteras. Den stora bilden tillåts ta stor plats och det handlar nog mer om politik än gråtande barn på reklamfilm och tillvägagångssättet behöver inte nödvändigtvis vara biståndsfinansierat men kan väldigt ofta vara det.

Alternativ nummer två är att behandla symptom. ”Du har gått in i en depression, nu vill vi erbjuda dig en väg ut ur den” – det handlar inte om att motverka fallet, men att hjälpa människor upp. Här finns troligen den största delen biståndsorganisationer, då det är väldigt lätt att komma på en symptombehandlande idé (se dig omkring, välj ett problem, försök lösa det) och samtidigt genererar en hel del pengar. Det är lätt att övertyga andra om att problemet finns och därefter är det lätt att presentera en lösning. Utmaningen är att faktiskt leverera de utlovade resultaten.

Att ge ett hem till äldre bostadslösa män och kvinnor för att ge dem vård i livets slutskede, att servera mat till dem som hungrar, att leka clown för barn på sjukhus: Barmhärtighetsgärningar. För att visa kärlek och ge människan ett värdigt liv oavsett hur sjuk eller hemlös hon är syftar inte till demokratisk revolution eller snygga resultat, utan tillåts vara nog i sig självt.

Tre valmöjligheter med totalt olika orsaker och konsekvenser – att veta vad man gör och varför är sällan så viktigt som när syftet är att hjälpa. Symptombehandling kan aldrig bli preventivt, och så vidare, vilket är grunden till hela biståndskarusellen där allt tenderar att snurra runt och blandas ihop.

När jag säger att var och en måste välja på vilket sätt man vill hjälpa är det detta jag menar. Fadderbarn är aldrig det enda alternativet.

Erikas nya kommunikationskanal

Hittade denna bild på en annan ”jag är invandrare i Etiopien och skriver om det”-blogg, och den kan nog vara den mest talande för hur min och Tarikus vardag väldigt ofta ser ut; sittandes på Yars, restaurangen närmast oss. Hon som smygfotar och skriver är Erika, min kära vän och mitt funktionsdugliga bollplank, som nu har startat eget i bloggosfären. Förutom att ta väldigt träffande bilder på mig och Tariku när jag betalar notan medan han försöker förklara något viktigt skriver hon också om verkligheten så som den faktiskt ser ut.

Ni fattar. Läs!

Om livet på andra sidan

Det är lätt att fastna i dammkornen ibland. Besluten som ständigt måste tas, tjejen som stör resten av gruppen, pedagogiken som sviker, språk som sviker, organisationsstruktur som sviker.

Det är stora problem, det är liv det handlar om då jag valde att jobba med människor.

Det är fortfarande något väldigt litet.

För förutsättningen för att jag ska kunna gå till jobbet och möta diverse problem är att det finns något mer, ett beslut i grunden. Jag är på andra sidan, gräset är inte grönare, men ändå. Jag är på andra sidan.

Jag bor i Addis Abeba, jag jobbar med att undervisa sexton tjejer som vill ut ur prostitutionsskiten. Det var jag inte för tre år sedan. För tre år sedan grät jag när jag cyklade genom ett regnigt Uppsala, för Uppsala var aldrig Addis Abeba. Och jag ville så mycket att jag ibland trodde att jag inbillat mig alltihop.

Sen gjorde jag det jag desperat drömt om, gråtandes längtat efter; jag flyttade till Etiopien. Jag är allt annat än färdigflyttad, banden har inte fått klippas, och det långt ifrån det lättaste jag gjort. Men jag är här nu, på andra sidan, lär mig se nytt ogräs och nya blommor – och jag är så vansinnigt tacksam att jag inte är kvar på den förra sidan, undrandes om hur livet i Afrika skulle kunna vara.

Det tänker jag på en stund, sen går jag tillbaka till vardagen. För det är lättare att undervisa när man kommer ihåg att det här var ju allt jag ville.

Fem bilder, ett kalas

För en vecka sen fyllde jag 25 och det firade jag genom att skapa en kulturkollision. Jag bestämde mig för att ha ett kalas, fastän jag är fullt medveten om att det är mest ettåringar som har sånt i detta land, och på detta kalas ställde vi stolar på rad längs väggarna och bjöd på injera med så mycket kött som vi aldrig haft i vårt hem – som sig bör på etiopiska festligheter.

Det var en massa fina människor som tagit sig ända till vår avkrok.

Vi belönade dem genom att ge dem det vi visste de ville ha; mat. Jättemycket mat. Och läsk. Jättemycket läsk.

Nuförtiden har jag en hel bunt med kompisbarn och när bollen var på utflykt var vi några som gick och letade efter den. Vi hittade den dock inte, den hade tagit sig in hos grannen.

Han jag är kär i var också där!!!

Jag älskar mina vänner fastän de är så fasligt dåliga på att veta vad jag heter. Men det är inte utan att jag blir förvånad över hur mycket kärlek som kan gömmas i ett felstavat namn.

Det var det firandet, och nu kan jag inte göra annat än att trivas sjukt bra med min nya ålder.