Ny adress!

Till alla som är intresserade av att skicka vykort, brev eller paket har Tarre och jag ny adress:

Elin & Tariku Wondimu
PO Box 31412
Addis Ababa
Ethiopia

Och alla ni som inte är intresserade av att skicka någonting kan helt enkelt bara glädja er med oss och vårt alldeles egna postfack!

Tänk om, tänk rätt

Igår förklarade jag för en icke-etiopier att det i denna stad är en aktivitet per dag som gäller. Idag dricker jag te hos en kompis eller Idag jobbar jag eller Idag går jag till kyrkan.

Idag var Tariku och jag i kyrkan, sen satte vi oss i minibuss nummer ett, minibuss nummer två och minibuss nummer tre för att slutligen komma till ett ettårskalas där vi käkade injera och drack läsk. Sen, tre bussar för att komma hem, pusta ut i fem minuter för att plötsligt överraskas av ett gäng svenskar I SOVRUMMET (anländandet var i och för sig ingen överraskning, det är bara det att ingen etiopisk gäst någonsin kommer in längre än till vardagsrummet vilket fungerar som husesynsavvänjning). Det var Salts Outreach-grupp som var på besök, och de hade till och med tagit med sig cupcakes (kulturchock nummer två, saknade dock inte smaklös tårta med låtsasgrädde som är det vanligare alternativet på bjudningar av olika slag). De kom, vi fikade, vi bad, de gick (och flyger nästan exakt nu till Sverige). Några minuters fixande och sen kom familjen, den etiopiska. Vilken glädje att ha en familj på andra sidan floden! Vi åt injera tills vi inte orkade mer, då gick vi över till mjölkchoklad.

En aktivitet per dag? Inte denna söndag. Nu är huvudet tungt, hjärtat glatt och jag konstaterar att livet visst kan få vara lite hektiskt ibland. Men imorgon, då ska jag jobba. Bara.

Dan före dan

Kvällen är sen och vår stadsdel är inbäddad i ett moln av rök, matos från alla de hushåll som febrilt förbereder för dagen som snart börjar; en måndag som enligt den etiopiska kalendern är juldagen. Från berget närmast oss hörs bönerna som kommer fortsätta hela natten, böner till honom vars födelse vi firar. Tariku äter en knäckebrödsmacka med kaviar och jag konstaterar att det är rätt fint att leva i denna stundtals kaotiska smältdegel av kulturer, tideräkningar och mattraditioner.

Imorgon väntar ätarmaraton och den sortens julfirande som är lite mer anpassad till denna miljö; kyckling istället för sill, popcorn istället för choklad. Men redan nu, denna rökiga julafton, vill jag önska er en god etiopisk jul!

Om att visa vägen

 

Tidigare i veckan hade WSG-HCE sitt årliga julfirande, vilket går ut på att samla cirka 1008 personer som inte har någonstans att bo och bjuda på lunch. (Till saken hör är att denna insats från början till slut är en barmhärtighetshandling, det är ingen som tänker att män och kvinnor kommer att lämna gatan bara för att de fått lite injera och sås. Poängen är alltså att visa omtanke under en högtid, inget annat.)

Jul jul strålande jul

Mitt i den smått märkliga situationen som uppstår när en sorts problematik samlats på en och samma plats fanns ett inslag av ren genialitet, nämligen att tjejerna från Debora var där. För att vika, bära och servera injera.

Det är nämligen en sak att få undervisning om livet och en helt annan femma att leva det. Utmaningen är sällan teorin, utmaningen är praktiken. Så är det i alla fall för mig, varför skulle det vara annorlunda för någon vars liv inte blev exakt som hon tänkt och hoppats? Och därför är det obeskrivligt viktigt att komma ihåg det egentligen självklara, att bara för att man har vissa problem är man inte körd på alla områden. Att alltid behandla en individ som den som behöver hjälp – den passiva – är ju att skapa en passiv individ. Och tvärtom; att behandla en individ som den som kan göra något för andra – den aktiva – bidrar till att låta en aktiv individ växa fram.

Glans över vita skogar

 

 

En naturlig afrikansk känsla: Om plast

Jag minns tydligt min besvikelse den dag i övre tonåren jag gjorde mitt första besök på en afrikansk marknad. Vi var i Tanzania och hoppades – eller, snarare, tog för givet – att marknaden skulle svämma över av härliga hantverk i naturmaterial. Jag hade ju sett det förr liksom, på missionsdagar i EFS eller de gånger jag besökt en storstad och hade äran att gå in i en rättvisebutik.

Stora träarmband, tyger i vackra färger och flätade korgar var det jag ville ha. Vad fann jag? Importerade glitterarmband, tygerna var mest utsmyckade med neonfärger och presidenter och istället för ohygieniska korgar var det bara plast, plast, plast vart vi än gick.

Nu när vi vet det här är det ju så mycket lättare att skapa en naturlig afrikansk känsla i våra hem. Lite plasttallrikar, lite plastbaljor, lite plasthinkar. Och så några plastdunkar på det.

Plast