Bästa sättet att ta emot vintertiden/normaltiden (skriv ut och spara till nästa år):
Vakna, kolla klockan på den mobil som tror att den är i Etiopien. Inse att du har sovit väääääldigt länge.
Ät frukost.
Slå på datorn som vet att den är i Sverige. Kolla klockan, inse att tiden sen du vaknade inte har gått alls.
!!!!!
Förra veckan såg jag Korrespondenterna, Why poverty och Adoptionens pris – tre tv-program som delar en kritisk blick gentemot hjälpande och utmanar våra uppfattningar om bistånd och Afrika. Inte helt oväntat höll jag med om de flesta slutsatser som förmedlades, också jag tycker det är ofräscht när svenskar/amerikaner/danskar anser sig veta bättre än etiopier/afghaner. Jag vet precis hur konstigt det blir när en besökare bedömer en biståndsorganisation på grund av en halv dags besök – ”det här fungerar ju bra, de jobbar på och verkar ha koll på allt, så viktigt att vi ger pengar”.
Och det är väldigt lätt att skriva raljerande blogginlägg och det var jag också på väg att göra. Men så kom jag över vad Jesus sa:
Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga. (Matteusevangeliet kapitel 7)
Någon, en vän eller författare, sa för några år sen att anledningen varför det är så lätt att identifiera flisan i någon annans öga är att den är av samma material som bjälken man själv går omkring med. Och visst är det så, att det inte finns något så irriterande som ens egna svagheter i en annan människa? Kanske är det därför var tagen i flera dagar efter mitt tv-maraton; det handlade ju så mycket om mig. Om mina motiv, om min världsbild, om min oförmåga att älska och respektera människor med annan bakgrund. Jag som dömer fattiga och hemlösa, jag som tycker att prostituerade gav upp lite väl lätt. Jag som åkte till Etiopien med förhoppningen om att hjälpa till, jag som hela tiden hade en utväg.
Jag gläder mig över biståndsdebatten och att det har blivit vanligare med kritiska frågor och granskning, för det behövs. Men om jag totalt glömmer bort min egen roll i det hela blir eftersmaken rätt taskig. Jag kan skratta åt Bono, Bob Geldof och Loreen, förutsatt att jag kommer ihåg att också skratta åt mig själv ibland.
Det finns en massa saker jag skulle kunna äga. Vackra ting, snygga kläder, sköna soffor och väldoftande schampon. Det har inte så mycket att göra med mitt överlevande, utan är snarare kopplat till mitt habegär – jag vill äga det. När det kommer till dessa prylar som är fullt njutbara gör min hjärna ofta en kullerbytta och tänker att jag måste äga för att njuta. Snygg tröja, jag måste köpa den, vackra gardiner, de måste hänga i mitt kök. Huruvida jag äger eller ej påverkar egentligen inte värdet, skönheten, i varan. Så mitt bästa knep för att göra en bakåtkullerbytta – alltså att resonera min hjärna och dess köpinstinkter till någon slags rimlighet – är att njuta utan att köpa.
Det här är vackert, men jag behöver inte klä mig i det. Det här doftar gott, men jag måste inte dofta så. Det här gav uttryck för fantastisk kreativitet, jag kan bli peppad till att bli mer kreativ själv utan att betala för just det här.
Det är dumt att betala för mycket, menar Elgiganten. Det är dumt att betala alls, tycker jag.
Snabbt var de över, de två månadernas jobb åt EFS Norrbotten. Inspirationen får bubbla på fram tills det finns möjlighet att börja om igen, men nu är det tid att ägna hundra procent åt väntan, förväntan.
Det hade inte kunnat bli bättre – jag har fått tid åt reflektion och sammanfattning tillsammans med andra. Mellan fem och åttio plus, i samtal och i bön. Det har hjälpt mig att tänka på Etiopien och samtidigt leva i Sverige, uppskatta och sätta ord på det jag lärt mig där i samma andetag som bönhusets skönhet har golvat mig totalt.
Och, bäst av allt; nytt hopp.
Jobbtomma veckor fylls med vänner
Magen fylls med ballerinakex och barn
Vardagsrummet fylls med nationaliteter
Hjärtat fylls med tankar, hjärnan med känslor
Halvfullt.
Världens barn. En extremt stor grupp, men också namnet på Radiohjälpens insamling med tillhörande gala på SVT. Jag tänkte inte kolla, men i fredags gick jag ändå omkring och var lite smånervös för att jag visste att det ändå skulle ske. Och visst, arton och femton slog jag på vår tjocka tv och överöstes av alla de där frågorna som kommer som en bonus i samband med insamlingsgalor. Om prioriteringar och lockbeten, och hur sunkigt det blir när någon vunnit en bil och programledaren säger grejer i stil med ”jaha så du har redan en bil men det kan ju vara bra med en till och vad bra att du kör mycket då har du ju nytta av två”. Men det väckte också en fråga som har levt kvar i hela tre dagar efter den där kvarten framför tv:n; Vad utgår vi från?
Ett inslag handlade om två barn som bor i Sverige. Vi fick se hur de lekte utanför sin villa och satt och samtalade vid sitt köksbord. Dessa barn hade väldigt tur eftersom de skulle få åka till ett fattigt land i Sydamerika – vilket minns jag inte eftersom jag lagade mat samtidigt (samt att jag är askass på sydamerikanska länder). Så fick vi följa detta syskonpar på deras resa, där de häpnade över alla sopor längs vägen och tyckte att det var så hemskt att flickan de besökte var tvungen att ha fyra filtar och en pyjamas när nätterna blev kalla. Väl tillbaka i studion vädjade barnen för världens barn, eller åtminstone den del av världens barn som inte bor i stora villor utan måste få ett ”bättre liv”.
Inga krusiduller, ett helt vanligt inslag för att samla in pengar. Och än mer effektivt i att proklamera normen; det svenska är det normala. Villan, köksbordet, duntäcket är normen. Att behöva trä på sig stickiga filtar eller bo nära skräphögar, så långt ifrån normen vi kan komma. Att Sverige ur ett globalt perspektiv är undantaget tillåts aldrig nämnas.
Inte heller det faktum att den där tjejen vars hustak kunde rasa säkert hade en hel massa viktigt att säga, om inte kamerateamet var så upptaget med att filma hennes ostädade golv.
Bästa förberedelsekursen för graviditet? Bo i Etiopien. Varför?
1. Järnrik kost.
2. När man är gravid kan ens eventuella viktuppgång diskuteras lika lättsamt som vädret – om du sedan tidigare vant dig vid detta samtalsämne behöver det inte vara kränkande utan bara helt vanligt.
3. Även föräldraersättning på lägsta nivå kommer att betraktas som en rikedom öst ur solidaritetens källa.
4. Om du blir illamående och måste kräkas i en buske eller i ett dike utan att avslöja ditt välsignade tillstånd behöver du inte göra någonting, för alla kommer att dra slutsatsen att kalaset beror på din känsliga utlänningsmage.
5. Det händer också att folk vill ta på ditt ännu ofödda barn och alltså lägger händerna på din mage. Många i nord tycker att detta är lite förolämpande och nästan obehagligt – detta obehag kommer Etiopien råda bot på, genom konstant beröring av kända och okända. Det kommer till och med bli så att du, vid eventuell flytt till Sverige, går och hoppas att någon ska ta på din mage. Desperat.
Lyckan att försöka komma in i ett Sverigeliv tillsammans med Tariku är fantastiskt stor. Dels för att jag gillar honom person, men också för att han (också) reagerar på allt det som är annorlunda här. Vi är båda i fasen av första fascination och vilken lättnad det är att kunna vända mig mot Tarre och mötas av total förståelse. Dörren till vårt hus som låses automatiskt klockan tio varje kväll, elementen som blir allt varmare, den friska luften, adressändringen, vattnet i kranen och vattnet i havet, internetbanken och fläktreparatörer. Maten, träden, hösten, ugnen, mödrahälsovården, biblioteket och sophanteringen.
Sverige alltså, vilket land.
Jag förundras över hur tanken på vad andra ska tycka är ungefär bäst på att hämma kreativitet. Och så förundras jag över det där rackarns landet som aldrig släpper taget. Gång på gång får jag idéer på blogginlägg, men låter bli att skriva eftersom de skulle innehålla det ljuvligt klingande namnet Etiopien. Jag bor ju i Sverige nu, tänker jag, inte kan jag älta Addislivet i all evighet. Åtminstone inte offentligt, inte för ofta och inte utan bortförklaringar.
Men det kan jag ju visst. Det är lätt att ta personen ut ut Etiopien men svårt att ta Etiopien ut ur personen; kanske måste jag själv acceptera att mitt hjärta till viss del kommer att vara där. Den som inte vill läsa om mina jämförelser, minnen och lärdomar – inlägg som innehåller Etiopien på ett eller annat sätt – behöver ju inte leta sig hit. Den som vill läsa får, hädanefter.
För ett år sedan vaknade jag tidigt, trots att det var lördag, med min bröllopsklänning hängandes på garderoben bredvid sängen. Det var Meskerem 26, 6 oktober, och jag skulle bli Tarikus fru.
Det känns inte alls som igår.
Jag har liksom glömt hur det var innan, för nu känns det så självklart. Att det ska vara honom jag äter frukost med, honom jag gråter hos, honom jag ställer frågor till. Jag är tacksam för de taggiga omständigheter vi tvingats ta oss igenom, de har kittat ihop oss och lärt oss att Gud har kontroll. Han är den mest förnöjda människa jag känner, men han upprörs ändå alltid över osanning och orättvisa. Han förlåter mig när jag har gjort fel och han peppar mig att fortsätta framåt oavsett om jag applåderas av andra. Han glömmer aldrig var han kommer ifrån.
Han gör mig trygg i själen och peppad i anden, han är mitt bästa bollplank och min förebild. Att få vara Tarikus fru, vilken ynnest.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 