Jag vet bäst själv

Ni vet säkert hur det är. Man läser om arbetsförhållandena på ett bananplantage eller varför ekologiskt egentligen är bra. Och så väcks en avsmak; jag orkar inte. Jag orkar inte bry mig om hur mina kläder blivit sydda eller vem som får betala priset för mitt dagliga kött. Ska jag behöva tänka på det hela tiden?

Hela tiden tänker vi på annat. Jag kommer in på Willys och skannar snabbt av hyllan med pasta, hittar ett paket spaghetti som är billigt, men inte så billigt att det ser ut att vara dålig kvalitet. En annan gång ska jag köpa nya strumpor och bestämmer vilken färg jag vill ha på dem även om det inte spelar särskilt stor roll. Eller så ska jag beställa mat och funderar några sekunder vad jag är sugen på (ett greenmål, extra dressing). Konstant – utan att vi ens märker det – väger vi in olika faktorer i våra val. Priset. Utseendet. Hållbarheten. Smaken.

Vi har fått ta del av ännu en faktor; hur detta påverkar andra. Hur det påverkar miljön och hur personerna längs produktionskedjan kan tänkas ha det. Men där verkar vi ha fått nog. Vår hjärna har inga problem att välja utifrån vad som är snyggt eller vilken olivolja som ”känns lite lyxigare”, att väga kvalitet gentemot pris. Men så fort diskussionen börjar handla om andra förekommer argument som ”jag vill inte styras av dåligt samvete hela tiden” allt oftare.

Kanske (kanske kanske kanske) är det för att alla andra faktorer handlar om mig. Jag är väldigt bra på att veta vad jag själv vill. Gult, billigt, inga tillsatser, nyttigt, bomull hellre än polyester – det går av bara farten. Men när jag står där bland tusentals produkter och påminns om det faktum att någon har gjort det här, att någon har jobbat för maten jag ska äta ikväll, blir det jättesvårt. För det är svårt att sätta mina egna preferenser åt sidan, svårt att låta någon annan komma in i min konsumtionsekvation som tidigare varit så okomplicerad – och ensam.

Fem halvår i Addis Abeba

Detta inlägg skrev jag i juni och då internettillgången nådde sitt slut hamnade det bland utkasten istället för att publiceras den dag vi flyttade. Några månader har gått, men här kommer de ändå: sammanfattningen av mina fem senaste halvår.

Våren 2011 klev jag med nervösa steg av planet och fick stå på etiopisk mark efter tre år av olidlig väntan. Tariku mötte mig på flygplatsen och därefter följde tre månader av fältstudier, vilket mest kändes som en date med Landet jag trånat efter så länge. Studierna resulterade i kandidatuppsatsen Broken promises, om trafficking för exploativt barnarbete inom Etiopien, och allt runtomkring skänkte mig en oförskämt stor glädje. Jag vaknade med ett leende på läpparna varje morgon och de sista veckorna konstaterades att jag aldrig varit så lycklig som just den terminen. Inte ens hemresan kunde få mig på sämre humör, jag visste ju att jag skulle tillbaka.

Hösten 2011 var jag tillsammans med de superfina Maria, Julia och Gustav volontär för WSG/HCE via Salt. Jag började undervisa på Debora utifrån Alpha-kursen och tog mig vatten över huvudet när jag fick för mig att fylla alla luckor i projektet. Ingen själavårdare? Inga problem, det fixar jag! Förutom att jag inte fixade det, utan snarare hade en maratonvecka med samtal med alla tjejer som slutade med en helg då jag bara låg och grät. Inte jättesmart. Jobbade också en hel del på huvudkontoret vilket innebar en rätt hektisk vardag, ändå hann jag bli tillsammans med Tariku (viss fördel att han jobbade på samma ställe). Fick inte mitt visum förlängt vilket innebar en ofrivillig – men tydligt välbehövlig – resa till Sverige.

Våren 2012 var tiden då höstens destruktiva arbetsmönster skulle brytas, och de gjorde de också i och med att jag kapade lite av mitt ansvar på Debora. Arbetsbördan försvann dock nästan helt i och med att tjejerna flyttade ut, varpå jag bara hade vissa uppgifter på huvudkontoret kvar. Vid det här laget hade jag bott fruktansvärt länge på gästhuset och längtade enormt mycket efter yta och privatliv. Relationen med Tariku gav mig ett fönster in till den etiopiska kulturen och jag började längta till Sverige ibland – två stora steg mot att bli lite mer balanserad i synen på de två länderna. Vi förlovade oss i något som vi ville kalla skog och åkte på sverigesemester tillsammans.

Hösten 2012 kom jag tillbaka till ett regnigt Addis Abeba efter soliga sommarmånader i Sverige. Jag bodde i vårt rosa hus och Meles Zenawi dog. Tariku blev kroniskt sjuk, en ny Deboragrupp drogs igång, mina vänner och släktingar kom på besök och jag blev fru – allt detta under vad som kändes som ett år men i själva verket var typ en månad. Ändå var det en härlig höst då jag verkligen trivdes med att vara gift och njöt av att amarinjan gick bättre och bättre. Firade min första jul i Etiopien och fick äta upp det jag förut sagt om att jag inte bryr mig så mycket om högtider (vänta bara tills du sitter där på julafton, var det någon som sa) men blev också positivt överraskad hur bra det blev.

Våren 2013 fortsatte jobbet på Debora att flyta på bra, mycket tack vare fantastiska tolkar. I övrigt fortsatte framtidsfrågorna att fylla mitt huvud. Tariku och jag kom till Sverige för att fira mamma, eller kanske för att inse att vi borde bo närmare mamma. Och pappa och bröder och vänner och en massa andra grejer som vi helt plötsligt såg som väldigt bra alternativ. Vi lät beslutet ligga och sjuda ett tag, men när vi kom tillbaka till Addis insåg vi snabbt att det redan var färdigkokt. Anledningarna som tidigare hållit oss kvar i Etiopien fanns inte längre kvar och argumenten för att flytta till Sverige blev allt fler i kombination med en visshet; nu är det dags. Så har de senaste månaderna varit ett avsked till Addis för den här gången, bearbetning av allt som varit mindre bra under de senaste åren och en stor tacksamhet över att jag har fått bo här. Fem halvår i Etiopien – det bästa och det värsta, den mest lärorika tiondelen av mitt liv. Jag lyckades inte rädda världen men fick i alla fall lite längre hår och en man. Och så fullföljde jag mina uppgifter, så summan av det hela är att jag är nöjd, tacksam och redo för nya halvår. I Addis Abeba eller någon annanstans.

Om att visa bilder

Otaliga gånger har jag mött svenska grupper på besök i Addis Abeba och påmint dem om att tänka efter innan de fotar och sen ta sig ytterligare en funderare innan de visar bilderna för någon. Nu är jag själv där (här), och mina egna ord kommer tillbaka till mig. Vad kommunicerar detta? I vilket syfte visar jag denna bild? Har jag frågat personen på bilden om lov? Skulle jag ha valt annorlunda om läget var det motsatta, att jag skulle visa bilder från Sverige i Etiopien?

I de flesta fall tar jag den fega vägen ut och lämnar USB-stickan hemma. Men ibland, när jag blivit ombedd att visa bilder och jag har möjlighet att förklara bildvalet noga, händer det att också jag står vid en projektorduk och visar hur Etiopien ser ut.

Min favorit är denna, kortet på vår väg hem som Malin tog förra året. Innan gatstensprojektet förvisso, men den vanligaste reaktionen är att det ser just fattigt ut. Trots att plåten inte är annat än funktionsdugliga staket och att alla på bilden har rätt fina kläder. Trots att alla mina före detta grannar troligtvis har fler tv-kanaler än jag någonsin kommer att ha.