25 maj, 06:10

Mina trötta ögon tittar ut över västra Addis, morgonsolen färgar bergen gula och avgastäcket har ännu inte lagt sig över staden. Gårdagens regn värms upp och lämnar marken, vita slöjor sveper sig runt eukalyptusträden medan skoputsarna packar upp sina arbetsplatser och gatorna sopas av kvinnor i klänning och stråhattar. Jag tar ett djupt andetag och inser att den sista dagen kom fastän jag aldrig bett den komma. Och även den sista dagen är så smärtsamt vacker.

Helt sjukt

Tänkte sammanfatta de senaste månadernas sjukdomsstatus, jag har ju trots allt varit i ETIOPIEN där magsjuka och amöbor anses härja som stressen i Sverige. Så varsågoda, här kommer listan på Afrikavarandets fysiska konsekvenser:

En förkylning.

Biruk

Fantastiska människor finns det gott om i världen, men Biruk måste ändå tillhöra något slags toppskikt. Han berättar historier som ger mig ont i magen av skratt och säger sanningar om Gud som får mig att börja gråta.

Imorgon åker vi västerut för att fira hans giftermål i Jimma.

[och Elina har fotat]

Robel

Jag var med när han tog sina första steg på ett ojämnt trägolv. Jag förvånades över hur han slagit huvudet hårt hårt utan att börja gråta. Jag bar runt på honom så mycket att jag hade konstant nackspärr i några månader.

Robel har fyllt fyra och har numera fler kilon, fler ord och fler viljor. Helen! Jag älskar dig! säger han och pussar mig hårt på kinden, säger åt mig att äta mer och bär min tunga väska. Jag och hans mamma pratar om livets svårigheter medan Robel tar en promenad i mina skor. Robel har fyllt fyra och lever mer än någonsin.

Guldfisk

Ett mail fick mig att minnas majdagen för tre år sedan då jag låg i min säng med illamående och bortdomnade händer. Gizachew sa att jag blivit sjuk för att jag skulle åka till Sverige, vilken jag snabbt bortfärdade som en otroligt dålig förklaring till det jag trodde var något i stil med malaria. Men nu faller plötsligt allt på plats, att det faktiskt var guldfisksyndromet det handlade om. För Arne, den norska läkaren, sa:

– Här, andas i den här plastpåsen. Du hyperventilerar.

Kärnan

Oavsett hur mycket jag berättar om livet i Addis kommer det alltid bara bli en halv verklighetsskildring om jag inte inkluderar det som präglar mest: Bönen.

I situationer, i ett land, där desperationen ofta är stor är det som årets största skämt att låtsas som att vi klarar oss själva. Man blir väldigt medveten om att vatten är viktigt när munnen är torr som sandpapper. Så vi vänder oss till vårt enda, absolut enda, hopp – och han svarar. Liv förvandlas, brustna själar upprättas och de förtryckta blir fria. Och vi behöver inte törsta mer.

Vissa höjer på ögonbrynen åt WSG:s prioriteringar, att samlas för bön fyra gånger i veckan när det finns så mycket arbete att utföra. Men jag lovar er: utan bön är det omöjligt, med bön finns det ingen gräns för vad som kan ske.

Jag älskar att veta att jag inte kan göra ett skit för att förvandla världen, men att Gud kan göra allt och att jag får vara med.