Mina trötta ögon tittar ut över västra Addis, morgonsolen färgar bergen gula och avgastäcket har ännu inte lagt sig över staden. Gårdagens regn värms upp och lämnar marken, vita slöjor sveper sig runt eukalyptusträden medan skoputsarna packar upp sina arbetsplatser och gatorna sopas av kvinnor i klänning och stråhattar. Jag tar ett djupt andetag och inser att den sista dagen kom fastän jag aldrig bett den komma. Och även den sista dagen är så smärtsamt vacker.
Månad: maj 2011
Helt sjukt
Tänkte sammanfatta de senaste månadernas sjukdomsstatus, jag har ju trots allt varit i ETIOPIEN där magsjuka och amöbor anses härja som stressen i Sverige. Så varsågoda, här kommer listan på Afrikavarandets fysiska konsekvenser:
En förkylning.
Biruk
Fantastiska människor finns det gott om i världen, men Biruk måste ändå tillhöra något slags toppskikt. Han berättar historier som ger mig ont i magen av skratt och säger sanningar om Gud som får mig att börja gråta.
Imorgon åker vi västerut för att fira hans giftermål i Jimma.
[och Elina har fotat]
Robel
Jag var med när han tog sina första steg på ett ojämnt trägolv. Jag förvånades över hur han slagit huvudet hårt hårt utan att börja gråta. Jag bar runt på honom så mycket att jag hade konstant nackspärr i några månader.
Robel har fyllt fyra och har numera fler kilon, fler ord och fler viljor. Helen! Jag älskar dig! säger han och pussar mig hårt på kinden, säger åt mig att äta mer och bär min tunga väska. Jag och hans mamma pratar om livets svårigheter medan Robel tar en promenad i mina skor. Robel har fyllt fyra och lever mer än någonsin.
Ursäkta oss,
Vi har lite fullt upp med att rädda världen.
Guldfisk
Ett mail fick mig att minnas majdagen för tre år sedan då jag låg i min säng med illamående och bortdomnade händer. Gizachew sa att jag blivit sjuk för att jag skulle åka till Sverige, vilken jag snabbt bortfärdade som en otroligt dålig förklaring till det jag trodde var något i stil med malaria. Men nu faller plötsligt allt på plats, att det faktiskt var guldfisksyndromet det handlade om. För Arne, den norska läkaren, sa:
– Här, andas i den här plastpåsen. Du hyperventilerar.
Kärnan
Oavsett hur mycket jag berättar om livet i Addis kommer det alltid bara bli en halv verklighetsskildring om jag inte inkluderar det som präglar mest: Bönen.
I situationer, i ett land, där desperationen ofta är stor är det som årets största skämt att låtsas som att vi klarar oss själva. Man blir väldigt medveten om att vatten är viktigt när munnen är torr som sandpapper. Så vi vänder oss till vårt enda, absolut enda, hopp – och han svarar. Liv förvandlas, brustna själar upprättas och de förtryckta blir fria. Och vi behöver inte törsta mer.
Vissa höjer på ögonbrynen åt WSG:s prioriteringar, att samlas för bön fyra gånger i veckan när det finns så mycket arbete att utföra. Men jag lovar er: utan bön är det omöjligt, med bön finns det ingen gräns för vad som kan ske.
Jag älskar att veta att jag inte kan göra ett skit för att förvandla världen, men att Gud kan göra allt och att jag får vara med.
Internetcafeassistans (alternativt: Afrikas internetvanor)
Do you want to open Yahoo or Facebook?
Shirran och hennes ungar
Utan varken högskolepoäng eller handledare har jag de senaste månaderna gjort en högst privat undersökning med syftet att förstå lite mer av mysteriet Fattigdom. När en flicka eller pojke kommer fram till mig och vill sälja tuggummin eller bara ha en birr till bröd frågar jag alltsomoftast var de bor någonstans. Och nästan alltid blir svaret detsamma: Shiromeda.
Jag med! brukar jag säga, men glädjen över att ha ännu en fining till granne förtas lite av insikten. Ibland är det mer bekvämt utan mönster, för så fort man ser återkommande tendenser blir också orsakerna tydligare.
Att jag trivs i Shiromeda framkallar här i Addis liknande reaktioner som när jag i Uppsala säger att jag gillar Flogsta – det är liksom inte gräddhyllan om man säger så. Mina etiopiska medelklasskompisar skulle aldrig få för sig att komma hit om de inte har ett extremt viktigt ärende, och viktiga ärenden har man sällan här. Det är en fattig del av staden där barnen förvisso får gå i skolan, men väldigt många får gå nedåt mer centrala delar på kvällar och helger. För att sälja tuggummin eller bara sträcka ut sin hand i hopp om lite extra pengar. Tydligen är det en vanlig uppfattning att barnen måste bidra till hushållsekonomin, vilket också märks bland barnen på WSG:s skola där lärandet anses komma i andra hand efter viktigare, inkomstbringande, aktiviteter. Och för att vidga perspektiven ännu lite mer är Shiromeda området som sedan länge bebos av migranter från Chencha – det är här alla vävarpojkar och vedbärerskor bor och arbetar.
Kanske kan de tiggande barnen vara tacksamma att de får gå i skolan på dagarna och slipper arbeta sönder sina kroppar, men att de är barn från Shiromeda är ett kvarstående faktum. Vissa barn har mest bara nitlotter av varierande karaktär att tillgå i sitt bostadsområdes socio-ekonomiska livslotteri.
Det kan vi göra själva
Poliser, kvinnokooperativ, kyrkor, skolklasser, ölfabriker – alla ska med. Eller rättare sagt; alla ska ge. För när Världsbanken sagt nej är pengabrist tydligen bara en illusion, i alla fall när Etiopiens regering fått för sig att bygga en gigantisk damm i Nilen med perfekt timing då Egypten inte har så mycket att säga till om. Kom igen och investera-sms skickas ut till alla medborgare och Nilen är det ständiga temat på alla TV-program (helst på de båda statliga kanalerna samtidigt). Vi missar inte ett argument till varför detta är räddningen för Etiopien, och varför inte hela Afrika. Och de verkar lyckas, pengarna strömmar in och till och med jag blir lite peppad på hela Yes we can-känslan. Men ibland kan man ju tycka att det är lite på gränsen – tänk om hela SVT:s tablå hade Pite älven-tema i en månad.
አዲስ ተስፋ :: Nytt hopp 