Kärnan

Oavsett hur mycket jag berättar om livet i Addis kommer det alltid bara bli en halv verklighetsskildring om jag inte inkluderar det som präglar mest: Bönen.

I situationer, i ett land, där desperationen ofta är stor är det som årets största skämt att låtsas som att vi klarar oss själva. Man blir väldigt medveten om att vatten är viktigt när munnen är torr som sandpapper. Så vi vänder oss till vårt enda, absolut enda, hopp – och han svarar. Liv förvandlas, brustna själar upprättas och de förtryckta blir fria. Och vi behöver inte törsta mer.

Vissa höjer på ögonbrynen åt WSG:s prioriteringar, att samlas för bön fyra gånger i veckan när det finns så mycket arbete att utföra. Men jag lovar er: utan bön är det omöjligt, med bön finns det ingen gräns för vad som kan ske.

Jag älskar att veta att jag inte kan göra ett skit för att förvandla världen, men att Gud kan göra allt och att jag får vara med.